Joan Baez – Mono

av Linda Bönström Spelar Dylan galen? Linda Bönström filosoferar kring Bob Dylans metoder att freda sig från gamarna, hans betydelse över generationsgränserna och hans förmåga att knyta ihop tiden. Dylan kom till New York 1961 efter att ha hoppat av University of Minnesota och har levt i rampljuset sedan dess, vad kan jag möjligen ha att tillägga? Att ens skriva om Dylan är egentligen bara att bidra till allt krafs av spekulationer som fyllts till bristningsgränsen om ikonen. Till och med memoarerna ”Chronicles, Volume One” ("Memoarer, del 1" på svenska) höll och håller nog beundrarna på spänn. Även om första delen i den tänkta trilogin alltjämt är den enda som publicerats, måste den ses som ett av Dylans många stortänkande projekt och redan då 2004 cirkulerade rykten om att de

av Peter Sjöblom JOAN BAEZ: ”Whistle Down the Wind” (Proper) Låt det omedelbart vara sagt: Jag står inte ut med Joan Baez. Hon har gjort en (1) låt som jag kan fördra – ”Diamonds & Rust" – och det är inte särskilt mycket att komma med under vad som känns som en femhundraårig karriär. Jag vet att detta låter nedlåtande men för mig har hon mest varit en irriterande statist i berättelsen om Bob Dylan, någon som ibland dök upp under hans tidiga konserter med sin äppelkindade rättskaffenhet och kristallklara röst skälvande av ett heliumvibrato som får mig att vilja kasta möbler omkring mig. Så det är knappast ett bra sätt att sälja in Joan Baez av idag hos mig med argumentetet att hon har rösten i behåll. Det som jag under vad som känns som femhundra år hela tiden har önskat är e

Tag: Joan Baez

DYLAN MELLAN VÄRLDARNA

JOAN BAEZ – WHISTLE DOWN THE WIND