Tag: J.J. Cale

Jun112020 by adminNo Comments

SKIVOR I KORTHET

DAN TUFFY: ”Letters of Gold” (Smoked Recordings/Hemifrån) Dan Tuffy är en australiensare som numer bor i Holland och har ett förflutet i den tasmanska gruppen Wild Pumpkins at Midnight som gjorde ett stort antal plattor på åttio- och nittiotalet. Senare ledde han det holländska bandet Big Low. Han har gått från det öspoppig mot ett mer folk- och bluesgrundat sound och på sin andra soloplatta ”Letters of Gold” låter han som en mycket tilltalande korsning av J.J. Cale, Dylans Lanois-skivor och T-Bone Burnette. Allting samverkar fint; de flödande låtarna, det fibriga soundet och Tuffys lätt hesa, dämpade röst som ibland drar ut tonerna i orolig rastlöshet. Skivan är uppdelad i en ”bright side” och en ”shady side” men skillnaden är inte så stor – hela ”Letters of Gold” utspelar sig på skugg

Okt292019 by adminNo Comments

JAMES McARTHUR & THE HEAD GARDENERS – INTERGALACTIC SAILOR

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Peter Sjöblom JAMES McARTHUR & THE HEAD GARDENERS: ”Intergalactic Sailor” (Moorland) Och här utdelas priset för årets mest missvisande skivomslag. ”Intergalactic Sailor” låter inte alls som omslaget ser ut. Musiken är sommarlätt, kravfritt dåsande på en soldisig äng. Lite grann påminner den om engelska sjuttiotalsgruppen Herons plattor med sin skira, lätt folkanstrukna sprödhet. Till och med en gnutta Dan Hicks & His Hot Licks i deras mer reflekterande stunder. Eller varför inte Gorky's Zygotic Mynci? James McArthur har lite mer än sitt walesiska ursprung gemensamt med just dem. Och den fina, lätta Canterbury-anstrykningen som hela plattan har förmodar jag är en påverkan från halvt psykedeliska, halvt progpoppiga gänget Syd Arthur som lånat ut ett par av sina medlemmar

Mar212018 by adminNo Comments

DICK STUSSO – IN HEAVEN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Peter Sjöblom DICK STUSSO: ”In Heaven” (Hardly Art) Dick Stusso hade utmärkt sig till namnet även om han hade behållit sitt dopnamn Nic Russo men det är inte det enda som är säreget med honom. Redan på debuten ”Nashville Dreams/Sings the Blues” blandade han på ett halsbrytande sätt hemmagjord country med glammig T.Rex-boogie. Även om resultatet inte var helt igenom lyckat måste man lovorda honom för att han faktiskt gjorde något som mig veterligt ingen annan har gjort. ”In Heaven” fortsätter på samma motstridiga, säregna sätt även om Stusso tonat ner många av de mest frapperande T.Rex-influenserna till förmån för något bättre och vagt Skip Spence-betonat. Ibland låter han till och med nästan som en gravt bakfull J.J. Cale som stökar runt i garaget efter en återställare. Det ä