av Peter Sjöblom
FALCONS: Flamin (Rebel, 1982)
Trots att den finske regissören Aki Kaurismäki tog i allt vad han orkade lyckades han inte göra Leningrad Cowboys till den karikatyr han menade att de skulle bli. För istället för att parodiera finsk rock skapade han ett skrämmande ackurat mellansteg mellan Hurriganes och Lordi. Clownerna i Lordi behöver inte beskrivas närmare eftersom knappast någon kunde undgå dem i samband med att de vann Melodifestivalen 2006. Hurriganes däremot är det möjligt att bara vi stackare som var på plats under sjuttiotalet när bandets rakrörade raggarrock med jeansjackan inpyrd av utspilld mellanöl och moppekällarens bensinångor var som mest framgångsrik. Men andra kanske i gengäld minns Hanoi Rocks som i princip var ett Hurriganes med glamrockar-rougen tjock som en gräddtårta i nyllet. Så även om band som L’Amourder/Sielun Veljet och 22 Pistepirkko under en tid utmärkte sig som i alla fall något sånär vettiga band kanske det inte är så konstigt om den finska rockmusiken då och då har setts ner på med svensk klentrogenhet.
Att gemene man kanske inte vet så mycket om vilka rockabillyband som finns och har funnits är mindre konstigt. Stilen hade visserligen en intensiv men kort romans med topplistorna i början av åttiotalet när Stray Cats slog igenom med buller, bång och ståbas. Det var rockabillyns största framgångar sedan femtiotalet men när nyhetens publika behag hade lagt sig försvann den ut i den periferi där den befinner sig idag. Stilens framgångar är idag av det mer subkulturella och provinsiella slaget, och i exempelvis Sverige har den sina starkaste fästen långt utanför storstadsregionerna. Man kan nästan säga att rockabillyn har flyttat tillbaka till landet där den föddes.
Så att den inte skryter med sin existens betyder alltså inte att den inte finns. Liksom Sverige har Finland haft en livaktig rockabillykultur ända sedan Stray Cats gav den internationellt förnyad energi med låtar som ”Rock This Town” och ”Runaway Boys”. Det finns en 4CD-box som dokumenterar trettio år av finländsk rockabilly, från 1979 och framåt. Helt givet finns både Lonestars och Falcons med i den.
I Lonestars ingick flera av den finska neorockabillyns fixstjärnor. De gav ut en enda LP, ”Bop & Roll” 1981. Visserligen visade de sin goda hillbilly/rockabilly-vilja där men skivan är inte alls särskilt bra. Jag skulle snarare vilja säga jönsig. Kort därpå bytte de namn till Falcons vilket var motiverat, för även om besättningen var den samma lät de som ett helt annat band. När de samma år släppte ”Flamin” [sic!] hade de bytt den boppande hillbillyn mot en hårdare, mörkare och mer rhythm & blues-betonad stil.
Skivan går ut hårt med en cover på Eddie Cochrans tunga version av ”Milk Cow Blues”, komplett med skräpigt munspel. sedan radar de upp pärlorna en efter en. ”Mojo Man” är en pådrivande sak som svänger tajt, ”Let’s Get Drunk” är entusiastisk rock’n’roll, den ettrigt twanginga titellåten driver upp tempot ytterligare , medan ”Everybody’s Dancin’” är den låt som påminner mest om Stray Cats både till sång och gitarrspel. Men överlägset bäst är skivans avslutning och den låt som klarsynt nog valdes ut som singel. ”Bad Luck” låter som att den är inspelad vid samma tillfälle som ”Milk Cow Blues” och går på som ett lokomotiv, full av kaxigt självförtroende. Genom hela låten snäser en giftsprutande slidegitarr som hela tiden låter som att den ska halka ur spåret av ren upphetsning. I det första solot kommer munspelet tillbaka igen och river på som om det vore en Dr. Feelgood-låt. I det andra går gitarren nästan på som om en uppskruvad John Fogerty hade kommit in i studion och vridit upp volymen på rörförstärkaren ett snäpp extra.
Ett par låtar håller inte riktigt måttet – ”Take My Heart” är för stånkig och ”Trouble Ain’t Nothin’ But Blues” är lite väl ölmagad – men det är inte svårt att ha överseende med dem när det allra mesta är så bra som det är.
Det är fånigt när moderna artister går in i en flådig studio och trycker på så många högteknologiska knappar de kan bara för att det ska låta ”äkta”. Men ”Flamin” låter autentiskt primitiv utan att försöka efterapa femtiotalssoundet. Överhuvudtaget låter Falcons som att de inte ansträngde sig för att vara något som de inte var. Det var så här de lät, det var det här som kom ut när de bara ställde sig rätt upp och ner och spelade. Det är förstås en av skivans styrkor, att den inte låter tillgjord och intvingad i någon föreställning om vad de rättrogna ska tycka. Är ”Flamin” en klassiker? Nej, så långt tänker jag inte gå. Men det är en skiva som svänger och kränger på ett så smittsamt sätt att jag än idag kan spela den ett par gånger på raken utan att tycka att den blir tjatig.
Flera av gruppmedlemmarna gav ut egna skivor kring samma tid, någon av dem försökte senare väcka liv i sin karriär igen. Men som Falcons gjorde de bara denna enda platta, om man inte räknar den under namnet Lonestar. Båda skivorna finns utgivna på en och samma CD som dessutom lägger till den halvhyfsade singelbaksidan ”Honey Be My Honey Bee”.