ROBERT JOHNSON AND PUNCHDRUNKS: ”Morte di Seeburg” (Fanfar)
av Peter Sjöblom
För att citera Grateful Dead: vilken lång, besynnerlig resa det har varit. Men nu är den slut. Lagom till tjugofemårsjubiléet lägger Robert Johnson och hans Punchdrunks av, med sin elfte platta ”Morte di Seeburg”. Men Johnsons diskografi sträcker sig längre bakåt, till Solna i början av åttiotalet och gruppen Bottle Ups. De mätte ut ett alldeles eget territorium inom den garagerock som med Nomads som ambassadörer tog världen med storm. Eller i alla fall den del av världen som inget hellre ville än att berusas av sextiotalsbaserad skrammelrock på mycket hög volym. Där andra band vände sig till ”Pebbles” för inspiration tog Bottle Ups sig tillbaka till femtiotalet och Link Wrays högtalarspruckna huligansurf.
Det samma kan sägas om Punchdrunks, men de var alltid öppna för helt andra intryck. Förutom att de samarbetade med bob hund inkorporerade de gärna elektroniska element i sin musik. ”Morte di Seeburg” lutar sig tungt mot just elektroniken, men av den ålderstigna, analoga sorten – Suicide och John Carpenter är kanske egentligen för grova som referenser men ger förhoppningsvis ändå en uppfattning om var vi rör oss. Just denna icke-diskriminerande vakenhet och vidsyn gjorde att Robert Johnson and Punchdrunks alltid kändes mer relevanta än de flesta andra mer renläriga retrosurfbanden. De var egentligen aldrig ett revivalband, inte ens när de tydligt redovisade sina inspirationskällor i sin musik.
Att band har sökt sig till italienska skräck- och giallofilmer är inget nytt, inte ens i Sverige. Redan i slutet av nittiotalet gjorde den tillfälliga gruppen Morte Macabre det på ”Symphonic Holocaust”, en skiva som till största delen bestod av nytolkningar av just italienska skräckfilmssoundtrack. Men med ”Morte di Seeburg” tar Robert Johnson and Punchdrunks det hela ett kreativt steg längre och gör egenkomponerad musik i liknande anda. Resultatet är väldigt övertygande. Flera av låtarna skulle fungera utmärkt som filmmusik även om musikens huvudsakliga funktion ligger utanför det imaginära sammanhanget. Dessutom triggar den ju faktiskt bilder i huvudet. (En av låtarna var faktiskt tänkt som filmmusik från början och förutom att det är skivans enda cover är det den enda som avviker från det italienska temat, François de Roubaixs ”Survol” från 1974.)
Producenten Johan Skugge förtjänar också ha ett tack då han har skapat en fantasieggande, tredimensionell nästan taktil ljudbild. Det enda problemet med själva ljudet ligger på mastringsnivå då man som vanligt nu för tiden har gått för hårt fram med limitern och kompressorn. Inte oväntat drabbar det mer ljudtäta låtar som ”Survol” och ”La Danza Del Chontaduro” hårdast – visst låter det ”maffigt” men också väldigt påfrestande för örat, särskilt om man skruvar upp volymen lite.
Det är hur som helst här det slutar. Visst är sortin vemodig men framför allt är den ståndsmässig. Hade jag inte vetat att ”Morte di Seeburg” satte punkt för Robert Johnson and Punchdrunks kvartssekelslånga karriär hade jag utifrån skivan tagit för givet att de skulle fortsätta ett bra tag till. Men det är oåterkalleligt över. Robert Johnson har sålt sina instrument, förstärkarna, de gamla gitarrerna. Istället ska han ägna sin tid åt snooker och boxning. Boxning har jag aldrig förstått mig på. Snooker är däremot en tjusning för ögat. Tjusning för örat får jag däremot hitta någon annanstans hädanefter. Tack för att ni fanns och vila i frid, Punchdrunks!