ANDERS F. RÖNNBLOM: ”Historien ligger framför oss – AFR Band live i Atlantis Studio” (F-Records)
av Peter Sjöblom
Anders F. Rönnblom är unik på åtminstone två distinkta sätt. För det första har han, med utgångspunkt i Dylan och beatpoeterna, skapat ett svenskt rockspråk som är omisskännligt hans eget. För det andra har han under sin drygt fyrtiofem år långa karriär inte gjort en enda irrelevant skiva. Ännu mer imponerande är att han bara under de senaste åren har gett några av sina allra bästa skivor överhuvudtaget; mellan 2013 och 2015 släppte han trilogin ”Landet Folket Jaget”, uppdelad på skivorna ”The Caviar Pizza Man Is Back”, ”The Cosmopolitan Cupcake Conspiracy” och ”The Subliminal Solo Inferno” där han skärskådade tillståndet i Sverige på ett mycket poetiskt men likafullt klarsynt sätt. Ett projekt som ”Landet Folket Jaget” förutsätter en artist med stor kapacitet, just den kapacitet som Anders F. Rönnblom har.
Inspelningen av ”Historien ligger framför oss” var en födelsedagspresent. Rönnbloms fans hade samlat ihop pengar till en heldag i den ryktbara Atlantis-studion i Stockholm. Det kan tyckas ovidkommande men det är det inte. Studion är mycket speciell. En gång var det skivbolaget Metronomes egen och drevs av Anders Burman, en av de förnämligaste skivproducenter Sverige har haft. Till en början, under sextiotalet, låg tonvikten på jazz och schlager, men på sjuttiotalet började andra typer av artister att söka sig dit. Mycket tack vare att Burman hade ett sensationellt öra för unika talanger oavsett genre. Talanger som flera andra bolag förmodligen hade rynkat på näsan åt för att de hade för ”okommersiella” röster och/eller uttryck, men som idag ses som en helt självklar del av svensk musikhistoria – Turid, John Holm, Ola Magnell och Pugh Rogefeldt. Även artister som inte låg på Metronome lockades av studions varma, intima och gedigna sound, såsom inhemska kioskvältare som ABBA och utländska storheter som Coleman Hawkins. När Burman sålde Metronome-studion i början av åttiotalet förvandlades den till Atlantis men behöll sin status. Sedan dess har både inhemska och utrikiska artister av alla möjliga sorter sökt sig dit, som Roxette, Kent, Weeping Willows, Elvis Costello, Lenny Kravitz, Primal Scream – listan är ändlös. Studion är, kort sagt, legendarisk mark.
Det var in i detta som Anders F. Rönnblom som nybliven sjuttioåring klev inför en publik bestående av ett trettiotal av gratulanterna som skramlat ihop till inspelningen. Låtarna ingår i det större projektet ”Freak Show” som Rönnblom har arbetat på sedan ett par år tillbaka, men fyra av skivans fem låtar skrev han på mindre än två månader, mellan födelsedagen och inspelningsdatumet. (Den femte, ”Practical Joke”, spelades in i Rönnbloms egen Matchbox-studio vid samma tid, maj 2016.) Det att under press kunna prestera låtar som dessa är om något ett exempel på vilken nivå Rönnblom befinner sig på.
På sätt och vis är ”Historien ligger framför oss” en efterskrift till, eller en utveckling av, ”Landet Folket Jaget”. Sverige är fortfarande det genomgående temat, men även om poesin självklart finns kvar är texterna tydligare. Vad som överraskar är att flera av dem bär på en sorts nostalgi. Eller är det egentligen en oro för framtiden? I öppningslåten ”Historien” pratar Rönnblom om ”en bortglömd tid vi levde i” och ”vindar från en annan tid”. Men i ”Practical Joke” har vindarna blivit ”kappvändarvänliga”, och i ”Down on Freak Street” säger han att ”70-talets besserwissermaffia har förändrats bit för bit… Och blivit till en synnerligen komisk, korkad och korrekt elit” i ”det trånga åsiktsspektrumet”. Det har aldrig legat Rönnblom för att ge svar lika mycket som att ställa frågor, och det gör han inte nu heller. Men dessa anspelningar på den ytterst suspekta nomenklatur som är alldeles för väletablerad i den samtida samhällsdebatten gör mig lite illa till mods. Även om de må vara typiskt rönnblomskt ambiguösa kan jag inte låta bli att känna att dubbeltydigheten här är en vansklig och inte helt vältajmad strategi.
Mot det musikaliska har jag däremot inga invändningar. Kanske är det på grund av låtarnas kortare tillblivelsetid som de är mer direkta än vad de var på de närmast föregående skivorna. Jag kommer att tänka på Dylan-plattan ”Slow Train Coming”, medan skivans kanske allra bästa låt ”Down on Freak Street” ekar lätt av Neil Youngs ”Revolution Blues”. Att ”Historien ligger framför oss” är inspelad live gör förstås sitt till för känslan av omedelbarhet. De speciella inspelningsomständigheterna får bandet att tända till redan tidigt i låtarna för att sedan bara öka i intensitet. Lyssna bara på ”Lovene” som med sina fjorton minuter ger bandet särskilt stor rörelsefrihet. Man påminns om att Rönnblom tillhör den gamla stammen av artister för vilka musik är någonting kollektivt, något man bokstavligt talat åstadkommer i samspel med andra. Han och bandet har en tillit till både musiken och sig varandra; man törs låta det kantra och just därför gör det det inte. Bara det att de knappt hade repat innan inspelningen är ett tecken så gott som något på deras anmärkningsvärda samstämmighet.
De flesta som skulle ge ut en liveplatta i enbart en begränsad vinylupplaga på tusen ex skulle förmodligen göra det för att de hade någonting att dölja samtidigt som de kanske vill fjäska lite för de fans som suktar efter något exklusivt, om det så bara är lite hoprafsat skräp med bootlegljud. Men sådan är inte Anders F. Rönnblom, och sådan är inte ”Historien ligger framför oss”. Den skäms inte för sig vare sig vad beträffar ljudet eller innehållet. Även om det är stora ord vill jag faktiskt gå så långt som till att säga att den till och med överträffar trilogin. Själva inspelningen må ha varit en present till Anders F. Rönnblom, men skivan i sig är en ännu större present, till oss, från en artist som inte kan annat än att blixtra.