av Peter Sjöblom
VAN MORRISON: ”Versatile” (Exile)
Ingen kan säga att Van Morrison ligger på latsidan – bara några månader efter att förra plattan släpptes ger han ut en ny! Upplägget för dem båda är liknande men där den förra, ”Roll with the Punches”, till största delen bestod av covers på bluesklassiker lutar sig ”Versatile” i huvudsak mot jazzörhängen. Inte heller denna gång är låturvalet särskilt fantasirikt – man kan undra om man verkligen behöver fler versioner av ”Bye Bye Blackbird”, ”Makin’ Whoppee”, ”I Get a Kick Out of You” och (en här kanske lite väl tonslirig) ”Unchained Melody”, men precis som förra plattan handlar ”Versatile” mer om hur den känns än vilka låtar den innehåller. Återigen låter det som att Van Morrison verkligen gör det han älskar mest, att sjunga ur historien och inte anpassa sig efter någon form av ungdomlighetskrav eller moderiktighet. Sådant har han ju ändå aldrig brytt sig så varför skulle han börja nu – och varför skulle han nöja sig med något mindre än det som verkligen tänder hans själ? Själströtta Morrison-plattor finns det dessutom alldeles för många av redan.
Jag vänder mig inte heller till Van Morrison för att höra någon som vill vara till lags för någon annan än sig själv. Ängsligt fjäskbjäfs finns det alldeles för gott om och därför smäller en ogenerat retrograd platta med en Morrison som låter som att han befinner sig i helt rätt element högre än mycket annat. Har Van Morrison roligt, och det har han här, så har jag också roligt under tiden. Ur det perspektivet spelar det ingen roll att ”Versatile” (lika lite som ”Roll with the Punches”) aldrig kommer att nämnas i samma andetag som fullskaliga Morrison-klassiker som ”Astral Weeks”, ”Moondance”, ”Common One” eller ”No Guru, No Method, No Teacher”. Men den är vad den utger sig för att vara och det är helt okej.