av Peter Sjöblom
THORBJØRN RISAGER & THE BLACK TORNADO: ”Change My Game” (Ruf)
”Change My Game” har visserligen funnits ute ett litet tag men det är aldrig för sent att skriva om Thorbjørn Risager, dansk till ursprunget men med en blues som inte erkänner några nationsgränser. När skivan ”Too Many Roads” kom ut för några år sedan skrev jag i ett annat sammanhang att Risager är bättre än vad Totta någonsin var – med sin större emotionella tyngd vinner Risager matchen redan innan han kommit upp i ringen.
Risager bär oftast sin musik med samma självsäkra elegans som han bär sina alltid lika snygga hattar. Så har han ju också sitt sju man starka kompband Black Tornado, en stabil enhet att falla tillbaka på och som får extra styrka av sin välsmorda blåssektion som kom alldeles särskilt väl till pass på just ”Too Many Roads”.
”Change My Game” är på sätt och vis en lämplig titel, för skivan är tyngre på ett annat sätt, lite mer rätvinklig än den skronkigare och i någon mån souligare ”Too Many Roads”. De låtar som här ligger den närmast är suveräna ”Holler ‘n’ Moan”, den bekymrat dröjande ”Long Gone” och den spänstiga ”Train”. Det är i de stunderna som Risager är som allra bäst, det är då han är som allra mest närvarande i sin egen röst. Och i ”Lay My Burden Down”, där han ställer Nick Cave- och Mark Eitzel-skåpet (!) där det ska stå.
Det som gör att jag inte placerar ”Change My Game” lika högt som ”Too Many Roads” är att ”I Used to Love You” och ”Hard Time” är för slickade och ”Dreamland”, ”Hold My Lover Tight” och ”Maybe It’s Alright” är för mycket ZZ Top-boogie för min smak. Men att skivan är lite ojämn på grund av produktionen förändrar egentligen ingenting i sak. Han har fortfarande ett av bluesvärldens idag mest potenta band, och han är fortfarande en utmärkt sångare, maskulin i ordets allra bästa mening.
Och han är fortfarande bättre än Totta.