av Peter Sjöblom
THE LAST DINOSAUR: ”The Nothing” (Naim)
Det tog åtta år för Jamie Cameron att förfärdiga ”The Nothing” och sju år har gått sedan The Last Dinosaur – den duo han är en del av – släppte sin debut ”Hooray! For Happiness”. Bränslet till ”The Nothing” är Camerons dödsrädsla och den depression som följde på att hans bästa vän förolyckades i en bilkrasch. Starka, uppslitande känslor som motsägelsefullt nog gett upphov till en väldigt avmätt skiva. Liksom ”Hooray! For Happiness” flyter den omkring i ett dis som suddar ut känslokonturerna. Hade den varit en film skulle jag ha gripit efter fjärrkontrollen och försökt öka både kontrast och färgmättnad för att bättre kunna ta del av vad det är som agerar.
Camerons stora förebilder är Talk Talk och jag förstår att det är åt det hållet han siktar med The Last Dinosaur. Men Talk Talks Mark Hollis hade medan han fortfarande gav ut skivor en betydligt större förmåga att gestalta de på en och samma gång undflyende och förlamande emotionerna. Hur The Last Dinosaur än försöker förblir musiken för diffus för att jag ska kunna känna med och för Cameron, hur prekär hans belägenhet än är.