av Jenny Franke
Spelmansstämman i Degeberga i Skåne är en årlig träffpunkt för professionella musiker och amatörer och publiken tillika, där musiken bubblar och sjuder både förutbestämt och improviserat. Jenny Franke har varit där och både lyssnat och träffat flera av dem som gör stämman till vad den är.
En solig sommarsöndag mitt i juni sitter jag i Gärds härads hembygdspark i Degeberga, Skåne, och talar med delar av arrangörsgruppen till Degebergastämman. I bakgrunden hör vi musikanter som framträder på dansbanan en bit bort. Det är en, efter tre-fyra dagars intensivt arbete plus alla förberedelser, lite tufsig och sliten men glad samling som ser till att stämman lever vidare. Tonen är hjärtlig, lite bullrigt skånsk och talet löper som en slags stafett arrangörerna emellan.
Stämman började 1981 när Åke Egevad (instrumentmakare och spelman i Skåne) ville starta en stämma i närheten av sitt hem. Dock var platsen inte optimal. Åke Persson och Hans Melin fann Gärds härdas hembygdspark i Degeberga som den bästa miljön för en stämma.
Åke Persson berättar:
– Omsättningen var då sextusen kronor för en bajamaja, det var hela ekonomin i den första stämman som blev en succé, med tusen besökare, och året därpå ännu fler. Tredje året höll stämman på att inte bli av, men Hans Melin tog tag i det hela och en liten stämma fick ta plats.
Hans Melin är mycket viktig i sammanhanget. Han arbetade för Musik i Skåne och jobbade upp folkmusiken så den blev lika betydelsefull som den klassiska musiken och jazzen, och har därför fortfarande en stark ställning inom länsmusiken i regionen, kanske på grund av hans arbete en av de starkaste i landet. Åke Persson och Hans Melin arrangerade stämman tillsammans under många år. Melin gick tragiskt nog bort vid en alldeles för ung ålder.
Leif Börjesson kom in i bilden till Åke Perssons hjälp. Den ideella föreningen Spel- och Dansstugan i Kristianstad var under flera år ansvariga för programmet, men lämnade sedan över till Skåne Spelmansförbund och den lilla arrangörsgruppen fick allt mer att göra och ta sig an. Det blev tungt att dra det hela på två personer men så småningom fick de hjälp av en del tillkomna volontärer.
Nu finns dessutom nya personer med i arrangörsgruppen som gör arbetet lättare med att arrangera en stämma som både vill bevara traditionen i Degeberga och tänka framåt för att dra en större publik att dela spelmanstraditionen med, både som åhörare eller deltagare.
Stämmovimlet
I parken bubblar och sjuder det av musik, lek och liv som går i vågor under de knappa tre dagarna stämman arrangeras. Stämman inleds på fredagskvällen med en spelmanskonsert i kyrkan. Det är en mångbottnad konsert som på programmet har både barn, ungdomar och vuxna. Vallmusik och spelmansmusik avlöser varandra och kyrkorummet tar upp musiken som om den vore ämnad för just denna.
Efter konserten följer kvällen med en förstämma, vilket innebär det inte är något fast program.
På dansbanan och i tältet kan de som vill spela till dans skriva upp sig på en spellista. Det blir en varierande samling att dansa till för de dansare som fylkats på platsen. På campingen hörs melodier från olika håll, de slingrar sig om varandra som en vacker åkervinda för att sedan när man promenerat iväg in i parken tystna. Men där tar det fart igen. Inne i fiket har ett gäng musikanter bänkat sig: Kaffe och smörgås varvas med låtar från när och fjärran. Till slut är det mer musik än mat och den ena låten efter den andra avlöser varandra. Och man samsas om platsen. En dörr mellan två rum i den gamla gården stängs försiktigt, och ett annat gäng kan ha sin spelstund ihop, medan en tredje, lite mindre konstellation sitter i en angränsande kammare, utan dörr emellan, och repeterar sitt framträdande inför morgondagen.
Så här fungerar det på de många stämmor, musiken får plats, musiken är i fokus och viktigast. Det är nästan som ett mirakel att de inte tränger bort varandra. Här samsas de som spelat i hela sitt liv och kanske har sin profession i musiken, med dem som är mycket goda amatörer plus sådana som är nya på sitt instrument men ändå kan hänga med i ett eller annat musikstycke. Förstämman är en enda lång hjärtlig musikalisk ”Men hej, vad roligt att ses igen” eller en lite mer återhållsam ”Hallå, vem är du?”
Lördagen fortsätter med en barn- och ungdomsstämma som sträcker sig från de allra minsta till dem upp i övre tonåren. Det är både spel och dans, barnen övar låtar i olika åldersgrupper som sedan går ihop och bildar en fantastisk orkester under ledning av Ninni Carr, metodiklärare i folkmusik och ämnesmetodik för fiol på Musikhögskolan i Malmö sedan 1994, och Sven Midgren, mastermusikant med bland annat fiol och klarinett som sina instrument. Efter deras uppspel kan de yngsta njuta av en barnföreställning i tältet, Anna Rynefors berättar den välkända sagan om Bockarna Bruse som får ny dräkt i en spännande musik- och sagoföreställning i folkton.
Under tiden har vuxenkurserna börjat med workshoppar på olika nivåer, allt från den totala nybörjaren till den som hanterar sitt instrument säkert och väl. Det är kostnadsfritt för den som betalt sin inträdesbiljett. För spelmän är det ingen entré överhuvudtaget. För att medverka på workshops skriver man upp sig på en lista, först till kvarn får plats.
Jessica Engström från Vollsjö är här för andra gången på stämman. Parken är hon dock bekant med sedan tidigare.
– Det här är en av de vackraste hembygdsparker som finns, jag har alltid känt mig hemma här. Jag var här förra året för att gå danskursen. I år har jag dammat av min concertina [litet dragspel, red anm] och går prova på-kursen för durspel för att få ett hum om hur det fungerar eftersom jag aldrig kommit igång riktigt med att spela. Jag bor avigt till och det blir ett projekt att ta sig i väg.
Efter kursen är hon strålande glad.
– Inte har jag lärt mig spela dragspel på två timmar, men nu vet jag principen för spelet, och det bästa av allt är att jag träffat folk som kan och nu blivit lotsad till en man som bor nästan nästgårds och är en fena på concertina! Nu ska jag ligga i gräset en stund och lyssna på musik. Det är bara att lägga sig var som helst så får man en liten konsert precis så nära man vill ha den. Och som extra grädde på moset får jag träffa min bästa vän, som numera bor uppåt landet, men som kommer ner för att spela Skånelåtar en gång per år.
Buskspelet frodas överallt i parken. Spelmän möts och byter låtar, lyssnar på varandra, spelar det som man kan tillsammans. Kursdeltagare sitter i grupper och övar vad de fått lära sig under dagen. Kvällen fortsätter med danskurs, spel till dans och vid midnatt: näckaspelet.
Näckaspel och nattallspel
Näckaspelet så som det sker i Degeberga nere vid kvarnforsen är unikt. Det har funnits sedan stämmans begynnelse. Inga mikrofoner, inga strålkastare. Strax innan midnatt brukar någon av arrangörerna gå runt och påminna om att stänga mobiler och att filmning och fotografering med blixt är absolut förbjudet. Det är egentligen varken konsert, föreställning eller framträdande. Detta är något som händer någonstans i naturen. De två Näckarna kommer vadande uppströms i natten, sätter sig mitt i kvarnforsen och hanterar sina fioler som är samstämda i den speciella näckstämningen.
Musiken får helt stå i centrum, näckpolskorna strömmar från strängarna och det uppstår en ceremoniell magi i natten. I Degeberga har olika näckar framträtt. Åke Persson och Hans Melin var de som satt tillsammans under en lång tid. När Hans gick bort kom Sven Midgren in i hans ställe. Nu har Åke ersatts av Alva Bodisdottir. Åke har spelat trettio näckaspel på raken. Det skrattas hjärtligt i gruppen när vi talar om det, trettio år i bäcken är väl inget för en näck! Men så lägger sig skrattet och Laif Carr, rikspelman och folkmusikproducent på Musik i Syd, blir allvarlig och berättar:
– Vid midnatt på lördagen samlas två-trehundra personer runt den här bäckfåran för att lyssna till näckaspelet. Det är en ceremoni som är seriös för oss spelmän, med respekt för traditionen. Musiken får helt vara i centrum utan någon som helst förstärkning, den bär sig helt själv. Nu när vi har en man och en kvinna som sitter sida vid sida och spelar var vi oroliga i början att det skulle locka oserösa åhörare för att få se en naken kvinna, men vi märker till vår glädje att tiden har mognat för det. Det är full respekt för spelmännen som tagit på sig näckrollen för den här natten.
Anders Risinger fyller i:
– Det händer i stunden där, vi låter mystiken, känslan och intimiteten finnas precis som den är. Det blir en väldigt nära upplevelse av musiken.
Näckaspelet skapar en både högtidlig och uppsluppen stämning. Det kan dock bli lite splittrat efter en sådan upplevelse. Sven berättar:
– Efter näckaspelet märkte vi att folk drog lite hit och dit, det behövdes något mer att samlas kring, så då kom vi på Nattallspelet, det startade om dansen på dansbanan, som det inte spelas vid under näckaspelet eftersom de ligger för nära varandra och kunde störa själva ceremonin. Dessutom är det roligt att samla så många som möjligt att spela ihop mitt i natten, det händer bara i Degeberga. Än så länge.
Lördagsnatten fortsätter under dans, spel och gamman, tills söndagens första programpunkt tar vid: 04.20 Solen går upp över campingen. Och det gör den. Strålande klar från en molnfri himmel.
Klockan tolv samlas de spelmän som behöver övning av allspelslåtarna. Kanske har man bara hunnit med att se dem i tryckta på notblad i programmet, eller så har man inte varit på stämman på ett tag och behöver uppfräschning. Klockan ett är det dags: Hundratalet spelmän samlas vid grinden och spelar sedvanligt ”Lars Pängs marsch” och tågar genom parken ner till dansbanan där de samlas för allspel under Lukas Arvisson ledning. Alla åldrar och alla kategorier musikanter. Flertalet skånska låtar framförs, det stora flertalet spelas här år efter år. De flesta spelar fiol men här samsas också flöjt, klarinett, saxofon och dragspel. Några gitarrer och en harpa hörs, och en banjo.
Och vi hörs, vi hörs och låter tillsammans. Medspelare och samspelare, och det är det här som gör att undertecknad på en helg gladeligen kör hundra mil tur och retur, för att stå tillsammans med ett stort gäng andra musikälskare och spela de kära låtar jag lärt för länge sedan, på en plats och i en atmosfär som sätter musik i centrum utan annan profit än att skapa en plats där vi ska få spela tillsammans. När vi avslutar med ”Höjby kyrkogårdslåt” infinner sig en frid i hjärtat som bara kan uppstå där och då, men som tankar själen med glädje för en lång tid framöver.
Stämma kontra festival
Fredrik Bengtsson projektledare och spelman som driver studion Gammalthea som bland annat producerar folkmusikskivor:
– En stämma är något man verkligen gör tillsammans, till en festival åker man och blir serverad. Jag är med och arbetar här av kärlek till musiken.
Anders Risinger påminner Fredrik om skivan som släpptes bara någon vecka tidigare på en annan spelmansstämma, till förmån för Degebergastämman.
– Jag ville göra något som jag var bra på för att bidra till stämman och CD:n ”Degebergastämman” fick ta form. Jag gjorde skivan gratis med skånsk folkmusik, traditionsmusik rakt över. Det är låtar som har betytt mycket för människor som har varit här på Degebergastämman. Alla intäkter från CD:n går till stämmans fortlevnad och på så vis kan vi även sprida den skånska musiken. Det är ett arbete jag gärna ville bjuda på. Det är inte ett helt okomplicerat arbete, men jag frågade runt bland musiker och spelmän och fick låna låtar från andra skivbolag, och de delade generöst med sig av låtar som Gammalthea fick använda. Det var mycket byråkrati med i princip alla skivbolag som har givit ut något med en skånsk låt har skänkt oss material. En del har även gjort nyinspelningar, som till exempel Sven Midgren med sin trio. En del är nästan dagsfärskt material.
Fredrik gör en paus innan slutklämmen:
– I spelmanssammanhang!
Ett flatskratt sprider sig i gruppen.
– Alltså även från 90-talet.
Laif Carr fyller i:
– Skillnaden är att man åker inte hit för att arbeta utan man åker hit för att umgås, även om man man är engagerad professionellt så förväntas man vara med, och vara trevlig!
Sen följer Laifs skratt, lika smittande som hans spel och engagemang.
– Under flera år hade jag och min fru Ninni, barn och ungdomskurser veckan innan stämman. Vi fick
låna skolan kunde ha tjugo kurser igång, tvåhundra-tvåhundrafemtio elever var här och spelade, vi hade masslogi i gymnastiksalen. På den tiden slutade skolan en vecka tidigare än nu, och vi hade då elevunderlag eftersom sommarlovet hade börjat. Kurserna hade sedan uppspel under stämman vilket resulterade i att elevernas familjer kom hit och lyssnade, vilket så klart ökade besökarantalet. Tyvärr fungerar det inte att ha det så idag eftersom eleverna går i skolan en vecka längre. Men jag gör detta fortfarande för att skapa ett forum i det jag tycker mest om, mötas i musik och dans. Det är roligt att det kommer folk från olika delar av landet, från Danmark har vi en ganska stor uppslutning.
Laif blir allvarlig igen.
– Och så har vi några som vandrat hela vägen från Afghanistan. Dem vill vi ta väl hand om.
Åke Persson, pensionerad ingenjör och spelman:
– Flera stämmor har tendens att dra åt festivalhållet. Vi vill bevara stämmoformatet. Även om flera just folkmusikfestivaler också erbjuder buskspelet, är det en skillnad, om än flytande. Men spelmanstämman är unik i sitt format. Det går upp och ner. När vi arrangerade Riksspelmansstämman 1993 var här horder med folk. Några hade satt upp ett vadslagningskontor med odds som steg och sjönk allt eftersom folk spelade på vilka de trodde skulle kamma hem en Riksspelmanstitel. En av många ankedoter om vad vi gör med och runt musiken. Jag har varit med på alla trettiosex stämmor, så det är väl en vana, eller kanske ovana. Jag är väldigt glad åt de nya unga förmågorna i arrangörsgruppen.
Stina Gustafsson är apotekschef och spelar nyckelharpa. Hon har också en liten dotter på två månader som hänger med mamma överallt på stämman.
– Jag tog mig an entrén och arbetet runt den för att det är roligt. Man får träffa alla först, blir navet, infoplats och bidrar till härlig stämning på stämman. Det är viktigt för besökare att entrén fungerar smidigt och är välkomnande, jag tror att resten av upplevelsen då blir bättre.
Alva Bosdottir, landskapsarkitekt och spelman:
– Jag gör det för att jag vill och att det är superviktigt att ge tillbaka och att ge fler möjligheten att uppleva det jag upplevde en gång i tiden när jag kom till stämman. Det är en rolig arbetsgrupp och arbetet känns inte som nånting man ”orkar med” utan nåt man gör för att det är kul och viktigt. Jag arbetar för Degeberga för att jag älskar stämman och inte vill ha ett liv utan den. Det var där jag upptäckte folkmusiken när jag var 14 och sen dess har kanske sjuttio procent av mitt liv handlat om folkmusik. Jag har träffat de flesta av mina bästa vänner på stämman och livet skulle sett totalt annorlunda ut utan den. Jag vill nu ge tillbaka och bidra till stämmans fortlevnad.
Sven Midgren, musiker och pedagog:
– Det är en mötesplats för spelmän, sångare, musikanter och dansare. Dansen har alltid varit viktig i Degeberga så länge jag kan minnas, och så har vi sången, med visstugor och kurser. Degeberga har dessutom haft två visstugor, en fin och en ful. I perioder ha vi haft en ful visstuga fram på nattkröken, men med tidens strömning kände vi att vi inte kunde fortsätta med den. Då inkluderandet är det viktigaste på en stämma kunde vi inte ha den kvar, den var för ful. Ett annat sätt att förbättra stämman var att för i år utöka barn och ungdomsprogrammet med låtkurser. Det är viktigt att bevara stämmans identitet, att folk känner igen sig när de kommer tillbaka även om det kanske går flera år mellan besöken. Jag har fått ut så mycket av Degebergastämman att jag vill ge tillbaka. Det känns som självklart att se till att möjligheten finns kvar. Sen är det en viss dos egoism i det hela, om inte jag hjälper till att se till att stämman finns kvar så har ju jag ingen Degebergastämma att komma till. Man ger det man kan ge! Av var och en efter förmåga, åt oss alla efter behov.
Gänget skrattar glatt och det glunkas om att detta kanske blir stämmans nya devis.
Anders Risinger, Facility Manager på Volvo Cars och spelman, går tillbaka till fula visstugan och förklarar:
– De flesta av de gamla så kallade fula visorna har ett ganska starkt inslag av kvinnoförnedring och rasism. Det kunde vi inte stå för längre. Det är roligt med fula visor, så nu välkomnar vi nya varianter i folkgenren. Den repertoaren som kom fram i den fula visstugan de senaste åren klingade inte med det vi ville representera. Och det rimmar inte heller med ideellt arbete. Stämman är till för alla att känna sig välkomna i alla de sammanhang vi skapar här. Den hade helt enkelt blivit för omodern så vi skar bort den. Det är också viktigt i sammanhanget, ser man att något inte fungerar så ändrar man på det. Det är väl det som visar på just stämma kontra festival: en festival har dragplåster som ska dra publik. I år hade vi möjlighet att få Hazelius och Hedin till stämman, att både spela till dans och ge konsert. Dock fick vi dem nästan gratis, de hade ett hål i sin turné och ville gärna komma. Fanns det lite gagepengar var det en bonus, annars hade de möjlighet att komma ändå. Och det är klart att kända namn kan dra publik. Dock tycker vi det är roligt när man tar med sina vänner för att man själv trivs så bra och vill att de ska uppleva detsamma. När jag var liten gick jag på Laif och Ninnis kurser här, jag vill att så många som möjligt ska få uppleva det, även om just kurserna inte är här längre, så är stämman kvar. Jag tyckte det var så jäkla kul och vill att dagens barn och unga ska få uppleva det, ha lika kul idag som vi hade då.
Anders är helt osentimental, bara helt klar över att detta är det bästa man kan ge, samling kring spelmansmusiken.
Jenny Bengtsson, demenssjuksköterska på Båstad kommun och riksspelman:
– Jag har engagerat mig för att jag tycker att jag har deltagit så många år och nu det var dags att ge lite tillbaka. Vi var ett bra gäng också med många driftiga personer så det kändes kul att hänga på! Det är viktigt att stämman känns som just en spelmansstämma med mycket buskspel för det är lätt att man tappar bort den unika möjligheten i en festival. Det var just buskspel som gav mig en stor kick som ung, när man fick spela med spelmän som man såg upp till.
Ethel Wieslander som är läkare har varit återkommande spelman på stämman i tjugotvå år och hon har varit delaktig i arrangörskapet under en lång tid.
– Allting blir mer och mer styrt av pengar och bidrag som man inte får och kanske ägnar för mycket tid åt att söka. Därför är det extra viktigt att visa vad amatörer och ideellt arbete kan åstadkomma. Gärna tillsammans med proffs, men med tonvikt på alla vi vanliga. Och då blomstrar den fria spelglädjen, leken och kreativiteten som vi alla behöver för att må bra. Jämför fotbolls-VM: finalen är slut, folk fyller gator och torg, dricker öl och pratar fotboll. ”Såg du det där? Hur gjorde han? Titta här!” Så har alla börjat spela fotboll på gatan, polisen med, alla leker. När media fått sitt kommer även matchhjältarna ut på stan och börjar delta i gatuspelet, visa lite dribblingar, ta emot folkets jubel. Inga vinnare och förlorare, inga proffs eller amatörer. Alla leker ihop. Detta är folkmusik! Jag har spelat med Zlatan!
Arrangörsgruppen är helt överens om att stämman ska förbli en stämma och inte förvandlas till festival. Det ideella arbetet är otroligt viktigt för spelmansmusiken i det här sammanhanget och formatet – spelmansstämman.
* * *
LITEN ORDLISTA
Allspel Spelmän av olika kaliber och ålder, med olika instrument (fiol är oftast det mest representerade instrumentet) samlas och spelar förutbestämda låtar tillsammans inför publik. I ett allspel är alla som vill vara med välkomna. Allspel är vanligt förekommande vid spelmansstämmor och folkmusikfestivaler. Vid allspel framträder alla spelmännen samtidigt och framför oftast typiska allspelslåtar. En av de vanligaste allspelslåtarna är Hjort Anders ”Trettondagarsmarschen” i a-dur. Allspelet leds av en allspelsledare.
Buskspel Buskspel kallas ett spontant, improviserat och otvunget samspel mellan spelmän i sammanhang där dessa möts, såsom på spelmansstämmor, festivaler, danstillställningar, födelsedagskalas, fester och liknande. Syftet är lika mycket för spelmännens eget nöje som för att underhålla en eventuell publik. Buskspelet är också en mötesplats för att utbyta låtar med varandra. Buskpelar man inomhus används ibland även benämningen skrubbspel. Spelmansstämmor är essentiella för buskspelets bevarande.
Spellista En öppen lista där spelmän eller grupper kan skriva upp sig för att spela till dans på dansbana/dansloge/danssal. Det vanligaste formatet är halvtimmespass där man löser av varandra. Andra format kan vara att man spelar två till tre låtar innan man lämnar plats för nästa spelman/grupp.
Visstuga Ett rum där man bjuder in till att dela med sig av sina visor till andra intresserade. Man sjunger med i de visor kan kan, eller presenterar en visa som är ny för just den här gruppen. Visstugan leds av en värd som är bevandrad i den folkliga visskatten. Öppen för alla att delta i mån av plats.
Låtstuga Ett rum där man kan komma med sitt instrument och lära sig en, ibland två låtar. En del låtstugor har nivåer som nybörjare, medelvana eller god vana på instrumentet, andra är öppna oavsett vilken nivå du har på ditt instrument. En del låtstugor välkomnar även sång som instrument.
Näckstämning A-E-A-Ciss mot normala G-D-A-E. Kallas även trollstämning eller hinstämning.