av Peter Sjöblom
SLOWMAN: ”En romantisk idiot” (Slow/Plugged)
I fyra låtar avfärdar jag Slowman, eller Svante Törngren som han egentligen heter, som en högst medioker sångare och låtskrivare med för många Ulf Lundell-later och skriver texter på rödtjut inmundigat på något halvsunkigt hak på Söder där Plura sitter och sover tre bord bort. I femte låten avfärdar jag Slowman som en dåsig Bo Kasper på ett söderhak där Plura just blivit uppmanad att gå hem. Kort sagt: fem låtar på raken med svensk icketriggande vuxenrock som det redan finns på tok för mycket av.
Men i sjätte låten händer det något. Slowman slänger ut bandet ur studion, tar fram den akustiska gitarren, lägger ett sliderör mot strängarna och levererar den bluesiga ”Det enkla livet”. När han väl släpper in bandet igen är de så elektriskt uppladdade som de absolut inte var under skivans första del – bluesen fortsätter som titeln ”Stockholm blues” antyder. En försumbar låt till, och sedan ”En förlorad värld” som visserligen också lider av Lundell-komplex, men som även den har ett driv som jag önskar att skivan i stort skulle ha haft mer av. För sedan sjunker ”En romantisk idiot” ner i samma nersuttna genomsnittsrock som den började i.
Slowman väckte visst mediaintresse redan med sina föregående (engelskspråkiga) skivor – hans karriär sträcker sig för övrigt tillbaka till åttiotalet och flera band i olika stilar – och någonting har han. Åtminstone ibland. Om han ägnade sig mer åt bluesen och mindre åt att vara en korplags-Lundell skulle det kunna bli något av detta.