av Peter Sjöblom
LESTER BANGS & THE DELINQUENTS: ”Jook Savages on the Brazos” (Live Wire, 1981)
Lester Bangs – legend som rockkritiker, förbisedd som rockartist. MONO tipsar om hans bortglömda skiva ”Jook Savages on the Brazos” och passar samtidigt på att avliva en seg myt.
Ni vet det där som sägs, att rockjournalister bara är misslyckade musiker. Det är en myt som borde avlivas här och nu, mitt på Stortorget rentav, inför allas åsyn. Och även om det nu vore en sanning så vet jag väl inte om det är ett så stort problem egentligen. Inga namn nu, men jag tycker att det är betydligt värre när rockjournalister är misslyckade rockjournalister… Men som tur är finns det sådana som har gjort bra ifrån sig på bägge områdena.
Lester Bangs skapade nästan helt på egen hand det moderna sättet att skriva om rockmusik. Redan med sina första texter för Rolling Stone och Creem sköt han den mossiga popjournalistiken med sina tramsfrågor om ögonfärg och favoritmat i sank och skapade ett språk som var omisskännligt rockens i både tonfall och innebörd. Dessutom skrev han, som alla gebitets bästa, så långt inifrån musiken att man för sitt inre öra kunde höra det han skrev om. Det hade inte gått om han inte själv hade tagit plats i artiklarna och det om något visar varför strävan efter ”den objektiva kritikern” både är orimlig och icke önskvärd. Kan man inte hänge sig åt musiken så mycket att man på samma gång både förlorar och hittar sig själv i den och sedan törs berätta om det, så kan man lika gärna skita i alltihop och gå och steka ett ägg istället.
Musiken var inte soundtracket till Lester Bangs liv, den var livet. Dessvärre tog han det hela alldeles för långt. Hans intensitet låg ofta på och passerade till sist gränsen för vad som är möjligt att överleva. 1982 knaprade han i sig en för stor cocktail av sömnmedel och smärtstillande. Överdosen lär ha varit oavsiktlig men med en cynisk tillspetsning kan man kalla det en formalitet. Ingen kan brinna hur länge som helst. Kanske insåg han det och kanske blev han besviken. Ett flertal av hans senare texter utstrålade en frustrerad livsleda som kan tolkas som bitterhet. Eller tvärtom.
Med all den musik som fanns inuti Lester Bangs hade det varit märkligt om den enbart hade sluppit ut som skrivna ord och inte i ljudande form. Redan innan ”Jook Savages on the Brazos” spelades in gjorde han ett par artistförsök, men inget av dem särskilt lyckat. Den John Cale-producerade singeln ”Let It Blurt” från 1979 gjordes tillsammans med ett par av New York-scenens mer framstående namn, men A-sidan låter inte bättre än ett Contortions på fyllan och baksidans ”Live” skulle kunna ha gjorts av vilket genomsnittligt, färglöst New York-band som helst vid samma tid. LP:n som Bangs spelade in med bandet Birdland i Hendrix’ Electric Lady-studio samma år gavs inte ens ut förrän långt in på åttiotalet, men den var så anonym att den hade kunnat lämnats kvar under arkivdamm och spindelväv utan att knappast någon skulle ha saknat den. Den blev definitivt inte bättre av en tidstypiskt steril efterproduktion.
Ett miljöombyte verkade behövas om Lester Bangs, sångaren, alls skulle åstadkomma något annat än irrelevanta kuriositeter. ”Jag åkte ner till Austin, Texas där jag slog mig ihop med ett band som hette The Delinquents”, förklarade han. ”På tre månader repade vi tio av mina egna låtar plus en cover och sedan gjorde vi färdigt plattan på sexton timmar, inklusive mixning.” Att det gick så fort kan vara den stora förklaringen till att musiken på ”Jook Savages on the Brazos” har en sådan nerv.
Men naturligtvis också att det funkade så bra mellan Bangs och Delinquents och att de drog fram det bästa ur varandra. Utan Bangs var Delinquents ett rätt dassigt band som när de var som bäst lät ungefär som en sämre variant av B-52’s. Det mest minnesvärda med deras lyckligtvis enda LP är låttiteln ”Beach Balls in Hell”…
Somliga har velat se ”Jook Savages” som någon sorts föregångare till senare tiders altcountry med band som Uncle Tupelo, Wilco och Son Volt men det tycker jag är lite väl pareidoliskt. Dessutom är de enda låtar på skivan som möjligtvis skulle kunna passera genom altcountryfiltret inte tillräckligt många för att påståendet ska vara relevant. Det rör sig i första hand Dale ”Suzie Q” Hawkins-covern ”Grandma’s House” och låten med den fantastiska – och onekligen countryskruvade – titeln ”Life Is Not Worth Living (But Suicide’s a Waste of Time)”. Och för all del, ”I Just Want to Be a Movie Star” vars slidegitarr fyllevinglar ikapp med Bangs desperata halvskrovel. Men i stort har ”Jook Savages” betydligt mer att göra med den konstskole-new wave som var typisk för det New York som Lester Bangs levde och verkade i, även om Delinquents gav den en speciell Texas-skruv.
Det var tur att det inte blev något av med Birdland-skivan när den var nyinspelad eftersom Bangs då fick anledning att på ett förtjänstfullt sätt återanvända flera av låtarna till ”Jook Savages”. De från början så beigea ”Accidents of God”, ”I’m in Love with My Walls” och ”Fade Away” fick vid mötet med Delinquents skarpare konturer, större tyngd och kraftigare utstrålning. Men de allra största framstegen gjordes med ”Kill Him Again” som under de tre Austin-månaderna gick från att vara en högst genomsnittlig punklåt till att bli det som den till sist blev. Med sina oavbrutet ringande gitarrer och uppfordrande driv förutspådde den det som Sonic Youth långt senare skulle göra på skivor som ”Bad Moon Rising”, ”Evol” och ”Sister”. Mittpartiet låter till och med helt anakronistiskt som hämtat ur en låt av Will Oldham. Vill man bara ha ett enda skäl att kolla in ”Jook Savages” är ”Kill Him Again” just det skälet.
”Jook Savages on the Brazos” behöver inte upprättelse, den behöver upptäckas. Det är ingen platta av klassikerdimensioner som Patti Smiths tidiga skivor, Televisions ”Marquee Moon” eller Talking Heads, men den är likafullt suverän och förtjänar en plats som komplement till epokens mer kända titlar. Och kanske skulle vi då en gång för alla skulle kunna få slut på det där idiotiska tjatet om att rockjournalister bara är misslyckade musiker.