av Peter Sjöblom
THORINSHIELD: ”Thorinshield” (Philips, 1968)
Har ni någonsin funderat på varför vissa skivor i en viss stil blir hyllade – ofta med rätta – medan andra lika bra i samma stil negligeras nästan helt? Det har jag. Men jag har aldrig hittat något bra svar på varför det förhåller sig på. Därför kan jag inte förklara varför Thorinshields enda LP inte får ovationer liknande dem som går till The Left Banke och Sagittarius. Folk som älskar stilfullt arrangerad sextiotalspop med melodiös snickarglädje borde knäfalla inför den. Eller i alla fall fröjdas i hjärtat åt den.
Med tanke på hur genomarbetad Thorinshields musik är, är det ingen överraskning att flera av medlemmarna redan hade skaffat sig en stadig erfarenhet på Los Angeles musikscen när de startade bandet. Trummisen Terry Hand hade spelat surfrock under det tidiga sextiotalet och därefter medverkat i den sällan nämnda gruppen The Everpresent Fullness. Basisten Bob Ray hade ryckt in som extramusiker på The Grassroots platta ”Let’s Live for Today” och Donovans ”Sunshine Superman”. Triosättningen fullkomnades med gitarristen James Smith vars största berömmelseanspråk torde vara att han hade skrivit låten ”Slippin’ and Slidin’” som Little Richard spelade in på femtiotalet. Tillsammans med Bobby Ray skrev han Thorinshields material som var långt från den styvnackade rock’n’roll som gett honom några av hans första roytalty-utbetalningar. Uppenbart nspirerade av hemstadens skimrande, ringande folkrock-sound â la The Byrds och John Sebastians godmodiga och välknåpade låtar i Lovin’ Spoonful levererade det kreativa paret Smith & Ray de elva smäckra låtar som hamnade på Thorinshields LP 1968. (Eller tio riktiga låtar i alla fall – mer om den elfte senare). Perry Botkin, Jr gav deras kompositioner extra glans med en uppsättning förhöjande och inkännande arrangemang.
Kanske hade LP:n uppmärksammats mer om den kommit redan 1967 när solen sken som starkast över den amerikanska västkusten och kärleken var friare än vad den någonsin hade varit tidigare. Kanske hade den fått ett större genomslag om Philips hade satsat mer pengar på att lyfta fram gruppen och tryckt på hårdare med den Love-betonade ”Life Is a Dream” som bröts ut som singel från plattan. Eller kanske valt en helt annan låt till sjutummaren – varför inte den alldeles förtjusande ”Pleasure Time” som är en rikt texturerad fullträff med sångstämmor helt i The Byrds anda?
”Pleasure Time” är skivans mest omedelbara låt tillsammans med dess mest atypiska, den söndagsmelankoliska ”Prelude to a Postlude” som erbjuder en lummig skugga mitt i den annars så varmt gassande musiken. Andra låtar behöver lite mer lock och pock för att dela med sig av sina hemligheter – de är inte svårtillgängliga men lite mer gäckande snirkliga till sin natur.
Den enda låt som inte alls fungerar är ”Collage of Attitudes”. Den känns just precis som ett collage, eller en pretentiös mosaik av vaga idéer och halvfärdigheter som sannolikt inte hade kunnat utvecklas till fullständiga, bärande låtar. Men ”Collage of Attitudes” ligger allra sist på skivan så det är ju bara att stänga av när den lätt Youngbloods-doftande ”One Girl” klingat ut.
Thorinshield hann med att få ut en singel till på Philips, också det 1968, innan de upplöstes utan att särskilt många brydde sig. Tyvärr är varken ”Lonely Mountain Again” eller ”Family of Man” särskilt bra. Möjligen var båda två låtar som ansågs för dåliga för att komma med på LP:n, och det var de också. Såvitt jag vet lämnade Terry Hand musikvärlden efter Thorinshield. Inte heller James Smith verkar ha hållit sig kvar i branschen, men alla regelbundet utkommande samlingsplattor med och covers på ”Slippin’ and Slidin’” lär förmodligen hållit honom hyggligt flytande genom åren – kanske Lion Records några år gamla CD-utgåva av ”Thorinshield” gav lite klirr i kassan också. Av de tre medlemmarna höll Bob Ray ut längst, och gjorde 1970 den inte särskilt spännande solo-LP:n ”Initiation of a Mystic”. Men tillsammans som trio under namnet Thorinshield lämnade de efter sig en LP som är så vacker och intagande att den borde vara allmänt ansedd som en av baroque-popens allra finaste ögonblick.
Ett tecken på hur eftersatt den stackars ”Thorinshield” är, är att den inte finns på Spotify. Så för provlyssning är ni hänvisade till nedanstående Youtube-länkar. Gör det, det är värt ansträngningen.
Pleasure Time
Brave New World
The Best of It
Prelude to a Postlude
Daydreaming