av Peter Sjöblom
THE 5th DIMENSION: ”Soul & Inspiration” (Bell, 1974)
Jämfört med låtar som ”By the Time I Get to Phoenix” och ”Wichita Lineman” är ”Up, Up and Away” en riktig plump i Jimmy Webbs låtskrivarprotokoll. En framgångsrik plump visserligen – när The 5th Dimension släppte den på singel lagom till kärlekssommaren 1967 rusade den upp till en sjundeplats på den amerikanska singellistan och på andra håll i världen tog den sig hela vägen till toppen. Med sitt bekymmerslösa solskenssound etablerade den 5th Dimension som ett slags svart Mamas & The Papas, med lättsmälta flower power-stämmor och trallvänliga melodier. Men 5th Dimension hade inga låtar lika graciösa som ”California Dreaming” eller ”Monday Monday” och för det mesta lät deras skivor som Broadway-inspirerad slätmusik i lördagsshower där dekoren bestod av många färgglada glödlampor som i bågform lyste upp trappan där den uppsmilade programvärden gjorde glittrig entré. Gruppens soul-aspirationer påpekas ofta men den soul som eventuellt fanns där var betydligt mindre än viljan att vara den vita Johnny Carson-trimmade medelklasspubliken till lags. När 5th Dimension som ungt oetablerat band letade efter skivkontrakt fick de nobben av Motown som sökte efter lite mer distinkta uttryck än vad 5th Dimension kunde erbjuda. (Det gick bättre för en senare upplaga av bandet som fick ut två plattor på etiketten, men det var långt efter att Motown hade flyttat sin verksamhet från Detroit till Los Angeles och förlorat mycket av sin ursprungliga riktning och integritet.)
Men 1974 verkade 5th Dimension faktiskt ha kommit ikapp soulen.
När ”Soul & Inspiration” gavs ut fanns de svartas kamp för grundläggande medborgerliga rättigheter i allas medvetande och gav den svarta musiken en mer militant underton, medan det som idag kallas blaxploitation-film fick ett ordentligt uppsving med kassasuccéer som ”Shaft” och ”Across 110th Street”. Möjligen är ”Soul & Inspiration” bara ett försök att kapitalisera på tidsandan men oavsett uppsåt har den en nerv som höjer den en god bit över 5th Dimensions övriga skivor. Visst har den en del insmickrande fluff som ”Hard Core Poetry” och ”Salty Tears”, men den bärs upp av förall del sävliga men ändå rätt eleganta Philly-souliga ballader som ”The Best of My Love” och ”Somebody Warm Like Me”, men framförallt trovärdigt funkiga nummer som ”My Song” och Bill Withers-covern ”Harlem”. Om planen var att flörta med den socialt medvetna publiken slog den helt fel – ”Soul & Inspiration” blev gruppens sämst säljande skiva dittills. Ironiskt, eftersom det är deras bästa platta.
Året därpå upprepade 5th Dimension konceptet. Nog för att ”Earthbound” sålde lite bättre men den misslyckades på alla andra punkter där ”Soul & Inspiration” lyckats. Funken hade blivit ansträngd, balladerna helt tunnats ut till schlagersoppa och av elegansen kvarstod bara ett billigt prål. Bandet påfrestades av inre slitningar och problem med deras dåvarande skivbolag Bell. Det ledde till att gruppen först förlorade sin mångårige producent och ljudtekniker Bones Howe och sedan två tongivande originalmedlemmar, paret Billy Davis, Jr. och Marilyn McCoo.
I USA är The 5th Dimension fortfarande en rätt stor grej men få verkar bryr sig om dem i Sverige. ”Up, Up and Away” lockar säkert fram ett och annat nostalgiskt leende och säkert skruvar någon upp volymen lite grann om ”Hair”-medleyt ”Aquarius/Let the Sunshine In” dyker upp i någon reklamfinansierad oldies-kanal, men annars är 5th Dimension loppisföda. Deras övriga skivor kan man med gott samvete strunta i men ”Soul & Inspiration” är definitivt värd de småslantar man bör kunna hitta den för på loppis.