av Peter Sjöblom
SHARON JONES & THE DAP-KINGS: ”Soul of a Woman” (Daptone)
Saknaden efter Sharon Jones som cancern berövade oss för nästan precis ett år sedan kommer nog aldrig riktigt att försvinna (vilket jag nyligen skrev om här). Men ”Soul of a Woman” gör åtminstone tomheten lite uthärdligare. Den må vara postumt utgiven men det är absolut inget ihopskrap av gammalt överblivet andraklassmaterial. Skivan spelades in under två år, mellan ”It’s A Holiday Soul Party” och Jones bortgång, och som den kämpe hon var finns här ingenting som låter som att någonsin gav upp. Hennes själsliga styrka övergav henne aldrig; den lät henne däremot acceptera det förtidiga oundvikliga. Om än inte utan smärta.
Och kompbandet – bland de bästa som funnits i modern tid – är lika briljant som alltid. Med skillnaden att de här och var låter lite friare, lite lösare, lite ”lajvigare” än förr, som i öppningslåten ”Matter of Time”, ”Searching for a New Day” och den latinbetonade ”Rumors”. Och den magnifika ”These Tears (No Longer for You)”, bland det bästa de och Sharon Jones spelat in. Och den grandiost vidsträckta, nästan psykedeliska ”Girl! (You Got to Forgive Him)”.
Visst kan man läsa in Jones dödsmedvetenhet i texterna, men kände man inte till hennes öde skulle man förmodligen inte tänka på det så mycket. Jones musik handlade alltid om att leva autentiskt av respekt både för sig själv och för andra, och det är den sortens hedersamhet som ”Soul of a Woman” utstrålar och som världen mer än någonsin behöver ett rikt mått av. Och just den saken som gör förlusten av Sharon Jones så stor. För det är få som genom musiken kan ingjuta samma mod i lyssnaren som just hon.
Kan.
Kunde.
Alltid kommer att kunna.
Det är svårt med tempus när man pratar om Sharon Jones. Hon är ju oförsonligt borta men ändå fortfarande så intensivt närvarande. Och därför har jag så svårt att se ”Soul of a Woman” som ett avsked. Den är, liksom skivorna hon gav ut medan hon levde, ett ytterligare stadfästande av den djupa, genuina soulen som hon inkapslade i varenda cell i kroppen och som jag har så svårt att leva utan.
Men visst gör det ont att höra ”Call on God”, kanske det Sharon Jones hann göra på skiva som är allra mest gospel. Inte bara i titeln, utan i uttrycket. Den är som ett sista värkande farväl till lyssnaren och en lika smärtsam önskan om förlösning i den Gud som aldrig varit så uttryckligt närvarande i Sharon Jones musik förut.
För ett ögonblick lyckas hon nästan göra mig troende.
Det är självklart att ”Call on God” ligger sist på skivan. Den låter till och med som att det är det sista hon överhuvudtaget sjöng. Som om att hon var tvungen att till sist säga allting som hon hade kvar osagt.
Jag får en klump i halsen och någonting kramar mig hårt om hjärtat.
Och så precis i den allra sista sekunden, just som skivan tar slut, låter det som att Sharon Jones skrattar till. Så talande och passande att hon skulle lämna oss med förlösningens allvar och glädje.