av Peter Sjöblom
RANDY NEWMAN: ”Dark Matter” (Nonesuch)
När Randy Newman debuterade 1968 med sin självbetitlade LP gjorde han det i en stil någonstans mellan Broadway, Tin Pan Alley och The Great American Songbook som gjorde honom till en nära musikalisk släkting till Van Dyke Parks. Men Newman vred till sofistikationen med den syrliga, ibland rent elaka, humor som från första början var hans adelsmärke som textförfattare. En humor som synts mest i den relativt lilla mängd av inte fullt ett dussin ordinarie skivor han gett ut; den största delen av hans diskografi utgörs av soundtracks till exempelvis Pixar- och senare Disney-filmer. Numer kommer det en riktig Randy Newman-skiva högst en gång per decennium. ”Dark Matter” är en sådan och den första sedan 2008 års ”Harps and Angels”.
Man kan höra någon av Newmans låtar i förbifarten och tycka att de har en trevlig melodi – själv säger han att det inte får låta komplicerat även om det kanske är det – men när man går hans musik närmare märker man att Newman inte är slölyssnarnas artist. På ”Dark Matter” berör han i god ordning både det stora och lilla, både relationer mellan människor och de irrationaliteter som gör världen i stort till ett märkligt och ofta skakigt ställe att leva på. På ”Dark Matter” tar han upp religion och politik, men aldrig med plakatens retorik. Ta låten ”Putin” till exempel, vars arrangemang anspelar på propagandistiskt hjältemod men som snabbt visar sig vara ett raljerande över den ryske maktgalningen med machokomplex.
Men om han har kontakt med aktuella mänskliga skeenden så gör han ingen hemlighet av att han har dåligt grepp om modern musik vilket naturligtvis, i kombination med hans blick för komplexitet, gör honom urmodig. Vilket i sin tur gör honom desto mer välbehövlig som ett alternativ till det klatschiga, enkla och simpla. Och visst ”Dark Matter” välkommen – men den har sina brister.
Newman har aldrig haft någon stark röst, den har tvärtom alltid låtit lite fadd och inlindad i en sorts halsig tjocka. En begränsning som paradoxalt nog gett låtarna en saklighet som ytterligare förstärkt deras lakoniskt cyniska karaktär – det är således en helt annan sak att höra någon annan framföra hans låtar än vad det är att höra honom göra det själv. Men på ”Dark Matter” får han kämpa lite mer med rösten som vid 73 års ålder blivit ännu kortare i klangen, mer kuddigt dämpad, mer ruggad i kanterna och här och där går det emot låtarnas grace.
Den vane Randy Newman-lyssnaren lär ändå känna sig hemma här. Newman är trogen sina stiltypikaliteter och visst skulle man kunna tycka att han borde förnya sig, men med tanke på hur sällan han gör en vanlig platta hinner han aldrig nöta ut lyssnarnas tålamod med täta upprepningar. Dessutom är han så pass ensam om sin grej och har en så sällsynt skarp iakttagelseförmåga att det ändå känns uppfriskande när han använder den som han vill utan att behöva anpassa sig efter filmmusikens mer rigorösa format. ”Dark Matter” är inte Randy Newmans bästa platta men med tanke på hans unicitet finns det plats också för den.