av Crister Enander
FUBBIX: Syateljé Le Fay, Kulturnatten, Lund 21/9 2019
Ljudet är högt. På bakgården ekar det runt, runt och blir hårdare och hårdare.
Precis som punk ska vara. Tror jag.
Bandet heter Fubbix och de har spelat ihop i många år. Låtarna har de skrivit och repertoaren låter bekant.
Som all senare punk låter det litet som ”Jävla mamma! Mamma är dum!”
Men jag blir glad av bandet. De glider från punkrock mot mer traditionell rock.
Wilmer X – men lågoktanig.
Fubbix spelar med anledning av att syatljén Le Fay fyller femton år. Eva Sperski har gått från enkla sömmerskejobb till att bli staden i särklass bästa sömmerskor. De syr allt från lagningar av brännhål i brallor till festblåsor till Nobelfesten.
Jag vet att bandmedlemmarna sedan länge är vänner till Eva. De repar en hel vissa kvällar. Jag har en gång hört hur en av bandmedlemmarna, närmare bestämt Sigge, sagt – eller sagt och sagt, skällt ut – en annan bandmedlem och han sade då:
”Efter alla dessa år måste du tamejfan ha lärt dig texterna! De är ju inte svåra, om man säger så!”
Jag vet inte om han hörsammat uppmaningen.
Det gick inte att höra texterna på grund av att innergården skapade något som tycktes bilda en ekokammare och skoningslös förstärkare.
De som spelade denna oldman version av punk heter Sigge, Bagarn, Vistor och David. Basisten imponerade utan tvekan.
Trots att de spelade punk – en gång i tiden upprorets och den rebelliska generationens egen musik – var framträdandet mest av allt trivsamt och, som jag skrev, roligt. Kanske rentav nostalgiskt.
Jag är glad att jag stannade och lyssnade. Det var verkligen värt att trotsa kylan och känslan av huttrande natt.
Det hela inleddes med att bandmedlemmar och några manliga vänner tog på sig eleganta kvinnokläder, antagligen tillverkade i syatljén, och gick runt och försökte väcka uppmärksamhet på stan.
Jag vet inte om de lyckades.
Punken behöver nog en rejäl ansiktslyftning och en massa botox.