av Peter Sjöblom
LARS LUNDBERG & MATS LODÉN: ”Rebecca” (Shadoks)
RÄVJUNK: ”Uppsala Stadshotell brinner igen” (Shadoks)
BLUESET: ”Rock Machine” (Shadoks)
”Rebecca” är en av de svenska sjuttiotalets stora rariteter, inspelad mellan 1973 och 1976 och första gången utgiven 1977 i ynka tvåhundra ex. Egentligen var den tänkt som en demoplatta som skulle väcka skivbolagens intresse för Lars Lundberg & Mats Lodén, men då inget bolag nappade på erbjudandet såldes de kvarvarande exemplaren till vänner hemma i Luleå. För att kunna betala för tillverkningen av skivan sålde Lundberg rullbandspelaren som den spelades in på.
Plattan blev en hemlighet som blektes av glömskan tills det att Tobias Petterson uppmärksammade den i sin bok ”The Encyclopedia of Swedish Progressive Music”, vilket ledde till en utökad digital nyutgåva för några år sedan. Dock var den ommixad, så det är först nu tack vare tyska specialistbolaget Shadoks som vi får höra skivan som den lät från början.
Det är en rätt originell skiva som inte riktigt tycks hitta hem till sin egen tid. Skivan går hårt ut med ”Den varma solens famn”, en låt som om det inte hade varit för texten – skivans enda på svenska – hade känt sig hemma på någon amerikansk källarpsykedelisk privatpressning från början av sjuttiotalet. Mats Lodéns Bowie-vurm i sin tur lyser kraftigt igenom i ”God’s Little Child” och ”Sneaky” som låter som om de extraherats ur ”Hunky Dory”, fast med samma sorts tilltalande orenhet som ger hela skivan sin karaktär.
Som sångare siktar Lodén ofta rätt men skjuter snett – emellanåt påminner han om en skakigare John Holm. Lundberg är inte heller någon lysande sångare, men ”Rebecca” handlar inte i första hand om tonsäkerhet och professionalism utan om förmågan att skapa en sorts på sidan av-stämning. Med undantag för den mer högljudda ”Den varma solens famn” har skivan ett lågmält tilltal, även i de låtar där fler musiker medverkar. Man skulle kunna grovsortera ”Rebecca” som en singer/songwriter-platta men många låtar en så personlig skruv att enkla kategoriseingar känns förringande. Skivans atmosfär är lockande och egendomligt undflyende, den vänder sina brister till styrkor, kryper nära inpå och stannar där. Det är tveksamt om den hade gjort det alls på samma sätt om Lundberg och Lodén hade fått göra den för ett riktigt skivbolag som de ville från början.
När vi ändå är inne på repriser av gamla svenska rariteter vill jag ta tillfället i akt att nämna ett par ytterligare Shadoks-utgåvor trots att de redan har funnits ute ett litet tag.
Fast ”Uppsala stadshotell brinner igen” är inte en återutgåva per se, utan en samling med singlar och outgivet material med Rävjunk. Titeln anspelar på gruppens enda riktiga platta, ”Uppsala stadshotell brinner” från 1977 som liksom många andra svenska skivor från den tiden har blivit ett dyrt samlarobjekt. Ett personlighetskluvet sådant, då hälften av plattan består av punkösigare spår och andra halvan av tyngre, gitarrbaserade och mer proggsamlarvänliga låtar. Själv har jag alltid gillat deras punkpersonlighet bättre och således föredragit de tre singlar de gav ut 1979-80. Så det var på tiden att någon samlade dem på ett och samma ställe, närmare bestämt på första sidan av ”Uppsala stadshotell brinner igen”.
Höjdpunkten är nu som alltid ”Bohman, Bohman”, ett frontalangrepp på den dåvarande Moderatledaren Gösta Bohman. Rader som ”Bohman, Bohman, du är så kass/spola ner dig på ditt utedass” och ”Gösta Bohman, du är ett fä/Gösta Bohman, stick åt helvete” lär ha bidragit till att låten dödskallemärktes av Sveriges Radio…
Andra sidan hamnar mellan punk och progg, är generellt sett inte lika konfrontativ och med mer framträdande sologitarrer mot ibland lätt krautrock-inspirerade bakgrunder. Rätt bra, men som ni säkert redan har förstått tycker jag bättre om A-sidan.
Blueset var ett av de band som med emfas definierade Södertälje som en bluesstad. Deras egenbekostade platta ”Rock Machine” från 1974 visar klart och tydligt varför, med ett hårt driv som till och med förvandlar traditionella låtar som ”Trettondagsmarschen” och ”Visa från Utanmyra” till sjavig rock. Hela plattan präglas av en sorts förbjuden, bensinosande, långhårig sluskighet som många andra band har försökt lägga sig till med men som få har lyckats hantera lika framgångsrikt som Blueset. Kanske för att det aldrig låter som Blueset förställer sig? Extra plus att skivan har utökats med en svåråtkomlig singellåt.
Alla skivor ovan är pressade i rejäl vinyl med lika rejäla omslag (så rejäla att det faktiskt krävs en del beslutsamthet att få ut skivorna ur omslagen) och med informativa insert som grädde på moset. Dessutom bra ljud överlag! Kan beställas direkt från Shadoks Music (och när ni ändå håller på, se för tusan till att försäkra er om ett ex av Cements ”Utmaningen” som jag skrev om nyligen!)