av Peter Sjöblom
DAN LUNDBERG: ”Kåklåtar – fängelsevisor som identitetsmarkör och kulturarv” (Gidlunds Förlag)
STEFAN BOHMAN: ”Arbetslösas röster” (Carlsson Bokförlag)
Gidlunds och Carlssons publicerar ungefär samtidigt varsin bok som bägge belyser en sångdiktning som låter vanligtvis marginaliserade samhällsgrupper komma till tals.
Först ut är Dan Lundbergs bok ”Kåklåtar – fängelsevisor som identitetsmarkör och kulturarv” tillbliven i samarbete med Svenskt visarkiv och Samfundet för visforskning. En i sig välkommen studie då låtar och visor med särskild anknytning till fängelselivet är en musikkategori som sällan uppmärksammas idag. I alla fall inte på samma sätt som på sjuttiotalet, när MNW gav ut LP:n ”Kåklåtar” som blev ett inlägg med stort genomslag i samhällsdebatten och som följdes av en soloskiva med en av de medverkande, Lennart ”Konvaljen” Johansson. Konvaljen turnerade rikligt mellan 1972 och 1977, blev med sina sånger en galjonsfigur och språkrör för de fängelsedömda, och bidrog därmed till en humanisering av kriminalvården.
Följaktligen går Konvaljen som en röd tråd genom boken; Lundberg ägnar dessutom ett helt kapitel åt just honom och hans musik som får representera den moderniserade kåklåten, där sångaren skrev sin egen musik. (Det handlar nästan uteslutande om sångare – av ett flertal skäl lyser de kvinnliga internerna i princip helt med sin frånvaro i boken). Som motvikt finns gruppen Jailbird Singers, en trio fångar med Cornelis Vreeswijk som beskyddare och som p sextiotalet blev folkkära med de ofta religiösa och traditionella (eller i alla fall traditionsinspirerade) låtarna på LP:n ”Tjuvballader och barnatro” – i synnerhet ”Där björkarna susa”. Med Konvaljen och Jailbird Singers som spänningspoler följer Lundberg fängelsevisorna framåt i historien mot modern rap representerad av Kartellen och bakåt till när det var vanligt att man satte nyskrivna texter som speglade fångarnas belägenhet och predikament till gamla kända melodier. Det historiska perspektivet är självklart värdefullt för förståelsen för kåklåtarnas funktion och bruk genom åren.
Perspektivet är bokens styrka; svagheten att Lundberg ofta fastnar i resonemang om insamlingsmetodik och akademiska förhållningssätt till kåklåtarna som fenomen. Boken rör sig ofta på en sorts metanivå på ett egendomligt avstånd från ämnets kärna. Lundberg refererar flera gånger till den stora mängd inspelningar som gjordes under framför allt sextio- och sjuttiotalet på Kumla, Hall och andra svenska fängelser, men citat ur detta källmaterial som omfattar både intervjuer och sånger med de intagna hade fördjupat läsningen men är överraskande få. Istället går Lundberg ofta tillbaka till sådant som han redan har redogjort för vilket ger boken en känsla av att vara en ständigt pågående sammanfattning av det han tidigare har sagt. Således är kapitlet om Konvaljen bokens bästa; där får sångaren/internen själv komma till tals om inte tillräckligt så åtminstone mer utan alltför många omvägar över författarens referat. I det avsnittet lever boken upp på ett helt annat sätt.
Dessutom är det märkligt att Hawkey Franzéns skiva ”Visa från Djupvik” från 1969 överhuvudtaget inte nämns i boken. Den före detta Lea Riders Group-medlemmen skrev plattans låtar medan han avtjänade sitt straff på just Djupvik-anstalten för vapenvägran och är ett av de mest värdefulla dokumenten från andra sidan gallret. Ett besynnerligt förbiseende i sammanhanget kan jag tycka.
Bortsett från Konvaljen-kapitlet är bokens mest värdefulla avdelning det appendix med ett fyrtiotal kåklåtar med text och noter, i flera fall även ackord, som ger en mer ofiltrerad låt vara partisk inblick i fångarnas tillvaro och begreppssfär (som fördjupas ytterligare av ordlistan över kåkjargong som också finns med i slutet av boken).
”Kåklåtar – fängelsevisor som identitetsmarkör och kulturarv” fyller utan tvekan en funktion då den sätter ljuset på en numer ofta negligerad kulturyttring, men den kvardröjande känslan av boken är ändå den av en diffus otillfredsställelse.
Även Stefan Bohman ser sitt ämne – arbetslöshet skildrad i text och musik – utifrån ett brett historiskt perspektiv i sin bok ”Arbetslösas röster”. Betoningen ligger på de tre lågkonjunktursperioder som inföll i Sverige mellan 1891 och 1935, men liksom Lundberg knyter han an till nutiden med textexempel från tjugohundratalet. Boken berör knappt alls perioden däremellan, men trots ett glapp på cirka sjuttio år känns det inte som att någonting fattas. Jämför man texterna till exempelvis de gamla så kallade tiggarvisorna som såldes som enkla tryck till förmån för samhällets medellösa med de moderna rap-texter han ger exempel på skiljer de sig naturligtvis åt rent strukturellt men innehållsligt är det mer som förenar än separerar dem.
Bohmans hållning är etnografens och hans uppsåt är inte i första hand politiskt (han ger exempel på sångtexter skrivna från vänster till den yttre högern) och han påpekar att nutid och dåtid inte självklart är jämförbara, men ämnet är till själva sin natur socialpolitiskt. ”Arbetslösas röster” visar hur lite attityden mot arbetslösa faktiskt har förändrats genom seklen. Dagens arbetslösa bestraffas naturligtvis inte med avskurna öron eller landsförvisning i enlighet med trettonhundratalets obarmhärtiga lösdriverilagar, och dagens arbetslösa tvångsplaceras inte i så kallade korrektionshus – ett finare ord för de tvångsarbetsanstalter som för kvinnor fanns i bruk fram till fyrtiotalet och för män ända tills 1965 – men man kan inte frigöra sig från känslan att även om dagens reprimander mot de oförmögna och förmögenhetslösa är politiskt slugare så bottnar de i samma slags grundsyn.
Den största skillnaden mellan ”Kåklåtar” och ”Arbetslösas röster” är att den senare är en mer dynamisk bok som utan att göra avkall på faktapregnansen levandegör historien på ett effektivare sätt. (Dock anger han missvisande att gruppen Motvinds låt ”Arbetslös” gjordes 2006 – originalversionen av den kom redan 1977.) Bohman är helt enkelt en bättre berättare än Lundberg. Han närmar sig sitt grundmaterialet om etthundra sångtexter med en större inlevelse. Kanske för att han själv har en speciell närhet till ämnet tack vare sitt musikerförflutna i gruppen Budkavlen som i mitten av sjuttiotalet gav ut en LP med strejkvisor.
”Arbetslösas röster” är uppdelad per sångteman såsom nöd och nödhjälpsarbete, strejkbrytare och klasskamp men ger en sammanhållen bild av visornas/låtarnas funktion och innehåll över en längre tid. Fokus ligger på äldre sånger som sällan sjungs längre, men presentationen är allt annat än museal. Bohman redogör generöst för sångernas ursprungliga kontext utan att överlasta presentationen med onödiga detaljer. Med noggrant utvalda textexempel visar han vilken relevans visorna kan ha idag. Den ofrivilligt arbetslöses vanmakt är trots allt lika stor idag som den var när de äldsta sångerna skrevs. ”Arbetslösas röster” är en historielektion som berättar om vår nutid på ett sätt som fler borde lyssna till.