av Peter Sjöblom
JENNY REYNOLDS: ”Any Kind of Angel” (Pretty Okay Music/Hemifrån)
Öppnar man en skiva med en låt som ”House on the Road” som så perfekt inte lånar mer ur refrängen till Van Morrisons ”Moondance” än vad som är smakfullt och som lyckas kombinera påstridighet med en sådan världsvant gestaltad erfarenhet som Jenny Reynolds gör, har man min omedelbara uppmärksamhet. Och om man fortsätter att leverera kanonlåt efter kanonlåt på samma skiva förlorar man den inte heller. Med andra ord har Boston-födde Texas-bon Jenny Reynolds mig i sitt våld. Om fler i samma country-betonade folk-singer/songwriter-gebit skulle göra som hon – sjunga med samma vuxenhet och inte oja sig så mycket över hur ynkligt synd det är om dem – skulle man slippa mycket av det utslätade och känslokalla dagbokslallande som saboterat genren under plågsamt lång tid.
Jenny Reynolds låter inte som Kate Wolf (framför allt inte lika modfälld), men ändå kommer jag att tänka på henne när jag Reynolds. Hon utstrålar lika mycket självsäkerhet och intimitet som Wolf, oavsett om hon framför sina egna välutmejslade låtar eller en spöklik, mättad cover på Hank Williams ”I’m so Lonesome I Could Cry”. Hon behöver inte höja rösten för att visa sin auktoritet.
Ska man kalla ”Any Kind of Angel” för country är detta utan snack en av årets bästa countryplattor. Ska man inte snärja in sig i definitioner kan man göra det hela enklare och kalla den en av årets bästa plattor. För utan några dåliga låtar och med bara toppenspår är det ju precis vad denna är.