av Peter Sjöblom
GÖRAN MÅNSSON & FRIENDS: ”Ol’ Jansa” (Caprice)
Det är ju egentligen rätt bra. Kärleksfullt gjort, på uppdrag av Caprice och Svenskt visarkiv. Med fritt sinne men stor respekt för Olof Jönsson, pipspelmannen vars arkivinspelningar ”Ol’ Jansa” inspirerats av. Sympatiskt att tvinna svenska musiktraditioner med japanska, roligt med koto, som i ”Al’s Car” och ”Från Haverö till Yokohama”. Fint att höra Göran Månsson hantera flöjter och pipor med sådan lätthet, och trevligt att Emma Ahlberg – känd från bland annat folkmusiktrion Ahlberg, Ek & Roswall – medverkar.
Men ändå. Musiken når inte fram till mig. Det är som att den sträcker sig mot mig, vill omfamna mig, men försöket kommer av sig, som om ett osynligt flor mellan oss stoppar ömhetsgesten och förvandlar den till ett trevande. Beröringen uteblir. Kanske är musiken helt enkelt för trevlig, för sympatisk, för att generera en laddning som får mig att vilja möta musiken på allvar.
Jag står en bit bort.
Hör och tittar forskande. Vill den väl.
Men känner inte det jag måste känna för att ta det felande steget framåt.