av Peter Sjöblom
ELSA NILSSON: ”Salt Wind” (Elsa Nilsson Music)
Tvärflöjten är ett egentligen ett rätt märkligt instrument, anpassligt men alltid med en stark integritet. Oavsett om Eric Dolphy eller Roland Kirk tog med sig den in i jazzen, eller om Ian Anderson lät Jethro Tulls progressiva rock få en alldeles egen karaktär genom den, eller om Severino Gazzelloni gav den en sträng skärpa genom både Debussy och Bruno Madernas kompositioner, så kan den aldrig frigöra sig från sina emotionella konnotationer. Även om man pressar klangen till sitt yttersta behåller den sitt romantiska skimmer och färgar musiken den tar del i på ett mycket distinkt vis. Det är både dess tillgång och begränsning.
Med tvärflöjten som verktyg försöker Elsa Nilsson knyta samman flera sorters musik. Hon vill hitta likheterna hos uttrycken och förena dem över genregränserna, och det är knappast konstigt att hon parallellt är delaktig i både en duo, kvartett och kvintett. ”Salt Wind” rör sig på olika avstånd till men alltid inom synhåll för jazzen, folkmusiken och popen. Skivan är utgiven i Elsa Nilssons solonamn, men gitarristen Jeff McLaughlin har en lika bärande roll i musiken som Nilsson själv. Det är väldigt soft och mysigt, egentligen är det bara ”Hedning” som ryter ifrån. Låtens tunga beat kommer som en total överraskning på skivan och är på gränsen till malplacerat. Det i sig pekar på den stora svagheten med ”Salt Wind”. Den är skickligt utförd på alla sätt och vis, väldigt tydligt formulerad utifrån en uppenbart klar vision, men den är så ombonat trivsam att den fort blir ganska ospännande att lyssna på. Annorlunda formulerat skulle jag kunna säga att ”Salt Wind” fastnar i just de emotionella konnotationer som jag nämnde inledningsvis.