av Peter Sjöblom
Storhelgsförnekaren Peter Sjöblom låter tankarna vandra mellan påskgodis, flourtanter, Bach-oratorier och psykedelia. Kanske eller kanske inte hänger det ihop.
Påsken har aldrig varit någon större högtid för mig. Det var lite kul när man var liten och man fick ett påskägg fullproppat med godis (minns särskilt ett jag fick som var stort som en bäver och så fullt med godsaker att de vällde ut när jag öppnade det – jag måste ha haft IBS i månader efter det), men alltid var det någon förnumstig släkting som grumlade glädjen genom att menande stoppa med en tandborste i ägget. Jag vet inte om den seden fortfarande förekommer, att man ska ge ungarna dåligt samvete med en kulört gaddfejare från Jordan, men jag är helt säker på att den där förnumstigheten på min tid var resultatet av att flourtanterna skördade stora lobbyframgångar i lönndom.
Jag vet inte ens om det finns flourtanter längre, men om det gör det lär de förmodligen vara den mest avskydda yrkesgruppen hos alla som går i låg- och mellanstadiet idag på samma sätt som när jag var grabb. Det kollektivet elevstönet varje gång hon (för det var alltid en hon, lustigt nog) öppnade dörren till klassrummet med sina blåa miniplastkoppar (det fanns röda och gula också vad jag minns) och så fyllde på dem på den där mintsmakande vätskan som skulle vara bra för tänderna men som smakade fan när man gurglat runt med dentalsnapsen i munnen i bara femton sekunder. Tror man skulle skölja runt blasket i ytterligare fyrtiofem sekunder men det kändes som att det gick minst timme innan man fick ställa sig på kö till handfatet på toa tillsammans med sina lika frustrerade klasskamrater och spotta ut blasket.
Det enda som var bra var om flourtanten kom under mattelektionen för då fick man ett par minuters respit från den fjantiga mängdläran som var så läroplanshipp på sjuttiotalet när jag gick i skolan. Eller så skulle man tala om vad man fick för resultat om Kalle hade ätit upp sex av Stinas åtta äpplen som hon hade fått av sin morbror som hade en äppelodling på Österlen. Äter man så många äpplen på raken vet jag vad man får, man får ont i magen, särskilt om det är gröna äpplen, det behövde jag inte matematik för att räkna ut. Men enligt matteboken var det aldrig rätt svar. Det visar ju bara hur verklighetsfrämmande det ämnet är. Jag hatar fortfarande matte och äter aldrig gröna äpplen. Bägge ger mig ont i magen.
Förresten behöver man inte veta mer om gröna äpplen än att det kluvna äpplet på Beatles-etiketten var ett Granny Smith och det visste jag redan i lågstadiet eftersom jag var en Beatles-nörd i vardande redan då, och antagligen den enda i min åldersgrupp som inte lyssnade på Kiss.
Det här har ingenting med påsken att göra men så finns det heller inte så mycket rolig musik med påskanknytning. Finns väl en massa klassiska trudelutter – väldigt långa Bach-oratorier och sådant som visserligen kan vara nog så trevligt – men mitt intresse för konstmusik är inte så stort längre, obefintligt jämfört med hur det var för ett par decennier sedan. Det är nog för att jag har så svårt med konstlad musik numer, och jag tycker den mesta konstmusiken är just det. Konstlad musik.
Den bästa påskplattan har inte ens med påsk att göra utan med väderstreck och österländsk tro, men ska vi nu trots allt fira högtiden vi kan väl vara lite fromt överseende med de krystade dubbeltydigheterna. 13th Floor Elevators ”Easter Everywhere” funkar ju ändå alltid, oavsett vilken dag det är. Påsk, födelsedagar, nationaldagen eller bara en vanlig måndag i oktober.
Inte alla men många håller väl bandets debut ”The Psychedelic Sounds of The 13th Floor Elevators” aningens högre, banbrytande som den var som det ”första” psykedeliska albumet. (Jag skriver ”första”, med citattecken, eftersom det kan diskuteras om det verkligen var den allra första psykplattan.) Men för mig smäller ”Easter Everywhere” högre. Roky Erickson sjunger ännu bättre på den, och den är jämnare, tätare, fräckare, även utan en lika emblematisk garagerökare som den alltigenom klassiska ”You’re Gonna Miss Me” som kickade igång debutplattan med ett anfall på alla fronter. ”Easter Everywhere” är i alla fall som ett påskägg med bara favoritkarameller.
Och utan tandborste.