av Peter Sjöblom
I den andra och sista delen av Peter Sjöbloms artikel om hemlösa Bob Dylan-låtar gör han nedslag i först och främst åttio- och nittiotalen. Del ett finns att läsa här.
Det är nästan ett stående skämt att Dylan från åttiotalet och framåt helt tappade omdömesförmågan och gav ut skivor som var en skugga av vad de kunde ha blivit. Paradexemplet är ”Infidels” där han till förmån för, exempelvis, ”Don’t Fall Apart on Me Tonight” valde bort, exempelvis, den majestätiska bandversionen av ”Blind Willie McTell”. Och att skivan i sin råmixade form lät mycket bättre än den välfernissade produkt som nådde skivköparna hösten 1983. Det är lika roligt som det är frustrerande att med utgångspunkt i de låtar som ratats eller förvisats till undanskymda platser fantisera om vad som kunde ha varit om Dylan inte hade varit så släpphänt med låturvalet.
LET IT BE ME (”Shot of Love”, outtake 1981)
”Shot of Love”-sessionerna gav upphov till en stor mängd outtakes, så många att de lätt skulle kunna fylla en LP-lång skiva i sig. En av dessa låtar smugglades i alla fall ut på baksidan till den europeiska singeln ”Heart of Mine” (I USA fick den en annan B-sida, den stormande ”The Groom’s Still Waiting at the Altar” som senare kom att inkluderas på albumet). ”Let It Be Me” var från början en fransk låt insjungen av Gilbert Bécaud, men odödliggjordes i översättning av Everly Brothers. Dylans grepp om den är ömsint och nära hans hjärta. Soundet är glest på typiska ”Shot of Love”-sättet, och arrangemanget är spatiöst och lätt gospelbetonat. Orgeln dominerar, flankerad av en sprött plockande elgitarr och Clydie Kings medkännande bakgrundssång. Dylan hade varit på låten en gång tidigare, den finns med redan på ”Self-Portrait”, men den här inspelningen är av en helt annan kaliber. Där den 1970 bara hade varit en låt som vilken som helst bar den 1981 på mening och saknad. Hade Dylan haft bättre förståelse för hur man väljer låtar till ett album hade han kastat ut den jolmiga ”Lenny Bruce” och istället tagit med ”Let It Be Me” på ”Shot of Love”.
Dylan fick ett liknande hjärnsläpp till nästa skiva när han försatt chansen att placera den ömsinta Willie Nelson-covern ”Angels Flying Too Close to the Ground” på ”Infidels”.
BAND OF THE HAND (”Band of the Hand”, soundtrack 1986)
Att åttiotalets mitt inte var någon av Dylans bästa perioder är knappast en hemlighet. Visserligen fanns det låtar som hade kunnat bli bra på både ”Empire Burlesque”, ”Knocked Out Loaded” och ”Down in the Groove”, men de oftast sköts i sank av lomhörda producenter och Dylans egen likgiltighet. Dock livades Dylan upp av turnéerna med Tom Petty & The Heartbreakers 1986-87. Samarbetet avspeglade sig dock inte särskilt mycket på skiva, men gemensamt lyckades de i alla fall få ut titellåten till filmen ”Band of the Hand”. Inte oväntat bröts den ut från soundtrackplattan till en singel som dock inte blev någon dundersuccé. Trots extra draghjälp från en körande Stevie Nicks tog den sig inte högre än till en tjugoåttonde Billboard-plats. Synd, för det är en av de bästa låtar Dylan gjorde under det mörkaste åttiotalet. Med sin starka gospelprägel och krossande tyngd hade den blivit en höjdpunkt till och med på vilken som helst av Dylans uttalat religiösa skivor (som jag alltid är beredd att duellera till gryningen för). Särskilt om den hade fått den mer slagkraftiga titeln ”Hell Time Man” efter vad som faktiskt sjungs i refrängen. Men alldeles oavsett är det en riktig guldklimp som obegripligt nog aldrig dykt upp på någon riktig Dylan-platta. Om Sony bestämmer sig för en ”Bootleg Series” tillägnad den här perioden borde ”Band of the Hand” vara självskriven i låtlistan.
A COUPLE MORE YEARS (”Hearts of Fire” outtake, 1987)
Kanhända i panik över skivornas sviktande försäljningsstatistik gav sig Dylan in i filmbranschen. I ”Hearts of Fire”, en film så få har sett och hatar och som ännu färre vill se men hatar ändå, spelar Dylan huvudrollen och bidrog givetvis med ett par låtar till soundtracket. Av dem är den aggressiva och den lite ”Gotta Serve Somebody”-aktiga ”The Usual” den bästa, men den absolut bästa kom inte med på filmskivan. Kanske för att den är så kort och manusanpassat halvfärdig. Trots det är ”Couple of More Years” en ytterst älskvärd låt. Hade Dylan utvecklat den hade den till och med kunnat lyfta upp 1988 års ”Down in the Groove” i alla fall ett litet snäpp ur morasen. Istället valde han att inte ge ut den alls och dumpade den rakt i händerna på de bootleggare som snabbt identifierade låtens kvaliteter. (Och naturligtvis lukrativiteten i outgivna Dylan-inspelningar.)
Kort efter att ”Hearts of Fire” haft premiär dog regissören Richard Marquand. Av en stroke, så att ingen tror att det hade med Dylan eller filmen att göra menar jag…
POLLY VAUGHAN (outtake från outgiven skiva, 1992)
Sommaren 1992 spelade Dylan in flera låtar tillsammans med gitarristen och sångaren David Bromberg. Tanken var att de elva låtar de spelade in i Brombergs studio i Chicago skulle bli en kontraktspliktig platta. Dylan skulle ut på en Europa-turné och lämnade banden till Bromberg för slutmixning. Men när den helakustiska coverplattan ”Good As I Been to You” dök upp några månader senare innehöll den uteslutande låtar Dylan hade spelat in sig själv i sin hemmastudio i garaget. Varför Bromberg-inspelningarna frös inne har väl aldrig riktigt fått sin förklaring, och det dröjde ända tills ”Bootleg Series Vol 8: Tell Tale Signs – Rare And Unreleased 1989-2006” förrän blott ett par av dem såg dagens ljus. Dock inte den förtjusande ”Polly Vaughan” som är en av de tre Bromberg-inspelade låtar som cirkulerar bland samlarna av outgivet Dylan-material. Två av de läckta låtarna är signerade David Bromberg, medan ”Polly Vaughan” är en traditionell mordballad av irländskt ursprung med ett moraliskt dilemma i texten. Dylan sjunger angeläget den underbara melodin, och hade han valt att spela in den på nytt, med bara den akustiska gitarren som komp, hade den gjort sig utmärkt på ”Good as I Been to You”. Det allra rimligaste är förstås att den ursprungliga Bromberg-plattan mixas klart och ges ut i sin helhet.
”Polly Vaughan” finns på bootlegs, bland annat ”Fourth Time Around” vol. 4 i den ambitiösa serien ”The Genuine Bootleg Series”.
SOMEBODY TOUCHED ME (live i Portsmouth 24 september 2000)
Under tjugohundratalet har det läckt ut väldigt få överblivna studioinspelningar med Dylan. Förmodligen har han infört dödsstraff på blotta tanken att smuggla ut så mycket som en outgiven ton från studion. Och antagligen är hans medmusiker också vänlojala mot sin arbetsgivare – hans band har varit relativt stabilt under ett par decennier; istället för att hyra in tillfälliga musiker har han ett sammansvetsat gäng omkring sig som sällan ändras och som känner Dylan så väl som man nu kan känna honom. Helt givet har detta en positiv påverkan på musiken. Inte minst live vilket alla bootlegfiler från de senaste decennierna bekräftar. Och de är många – finns det överhuvudtaget en enda konsert från de sista tjugo åren som inte har spelats in av någon i publiken? (Min misstanke är att Dylan själv spelar in det mesta som referensmaterial, men ytterst få professionellt gjorda inspelningar eller slasktejper direkt från mixerbordet är i omlopp.)
En del publikinspelningar låter så illa att man vill skära öronen av sig, men då den portabla tekniken gått framåt med stormsteg finns det lyckligtvis ett flertal med riktigt, riktigt bra ljud. Till dessa hör den första av de två kvällarna på Guildhall i engelska Portsmouth i september 2000. En spelning som hålls mycket högt i Dylan-kretsarna, inte bara tack vare den utmärkta ljudkvalitén utan också för att det var en märkvärdigt bra afton för Dylan och hans musikaliska trotjänare. Konserten inleddes med en gammal countrygospel från fyrtiotalet, ”Somebody Touched Me”. Dylan har spelat flera gamla låtar i den stilen, men denna kanske är den allra bästa.
Det ska dock sägas att antal bra ”fältinspelningar” faktiskt har kommit ut officiellt, bland annat som extraspår på singlar och för strömning på artistens hemsida (en service som dock verkar nedlagd för gott nu). Och ”Somebody Touched Me” från Portsmouth 24 september 2000 är faktiskt en låt som letat sig ut via de Columbia/Sonys officiella kanalar – men bara i Japan. 2001 släpptes utan något större hallå den uppenbarligen helt aleatoriskt sammanställda ”Bob Dylan Live 1961-2000: Thirty-Nine Years of Great Concert Performances” som hipp som happ blandade låtar från allsköns lokaler, datum och kvalitet vilket rendererar skivan praktiskt värdelös ur ett lyssnarhänseende.
Inspelningen i länken ovan är dock inte från Portsmouth (där svek Youtube) utan från en oidentfierad konsert (Dylan spelade låten ett trettiotal gånger mellan 1999 och 2002). Men det är en bra version som inte ligger Portsmouth långt efter, och jag tror att den ger en god uppfattning om varför låten borde ges ut ordentligt. Hela Portsmouth-konserten borde förresten släppas, det är den värd.
Nu handlar ju denna artikel egentligen om enskilda låtar på drift, men eftersom vi ändå är inne på ämnet finns det naturligvis hela konserter som liksom första Portsmouth 2000 är så bra till både ljud och framträdande att de borde tillgängliggöras brett och i sin helhet. Istället för att dynga ut varenda liten bandmillimeter som användes vid sessionerna för ”Highway 61 Revisited” och ”Blood on the Tracks” – uttrycket ”the shit has hit the fan” får en ny innebörd – i groteska boxar som inte frisk människa orkar lyssna på mer än en gång (om ens det) skulle det vara bättre om vi som inte figurerade i Paradisläckan fick rimligt prissatta utgåvor av exempelvis Fort Worth 1976, Avignon 1981, Jones Beach i Wantagh 1988, Woodstock 1994, El Rey Theatre i Los Angeles 19 december 1997, Motril 2004… och Portsmouth förstås. Och om Columbia eller Dylan själv nu inte vill ge oss åt det, borde man kanske överväga en komplett, och jag menar komplett, samling med alla tidigare utgivna Dylan-låtar som hemlöst driver omkring i förskingringen. Det finns så många, fler än jag räknat upp, som förtjänar det.
Avslutningsvis finns det en outgiven Dylan-låt jag verkligen skulle vilja höra: ”Liverpool Gal”, baserad på folksången ”The Lakes of Pontchartrain” (en låt han för övrigt framförde live under sent åttiotale). Enligt rullorna spelade han ”Liverpool Gal” en enda gång, 1963, och bandades in av den nyligen avlidne Minnesota-munspelaren Tony Glover. Mig veterligt har den inspelningen aldrig spridits men låten har nedtecknats i text och noter, och spelats in av en anonym sångare. Denna anonyma version kan höras här, där omständigheterna kring låtens tillblivelse också diskuteras.