av Peter Sjöblom
DUNGEN & WOODS: ”Myths 003” (Mexican Summer)
Storheten hos Dungen går mig envist förbi, och gudarna ska veta att jag försökt förstå den. Jag har till och med velat intala mig själv att jag kanske trots allt gillar de svenska neoproggarna med Gustav Ejstes i spetsen, men hur mycket välvillig ihärdighet jag än har investerat i det hela har det alltid slutat med att jag tyckt det jag tyckte redan från början: att de är urtrista. Som bäst har de låtit som ett näringsfattigt avkok på Mikael Ramels lysande sjuttiotalsplattor.
Så när Dungen slår sig ihop med det i alla fall mikroskopiskt mer intressanta Brooklyn-bandet Woods hade jag hoppats att resultatet skulle bli åtminstone aningens bättre. Men se icke. Under sju låtar och trettio minuter såsar denna ”superkonstellation” runt i ett slags Pink Floyd-sederat limbo. Det är fluffigt, lulligt, diffust och meningslöst. Det är knappt ens tillräckligt substantiellt för att kallas en bagatell. Bästa användningsområde för ”Myths 003”: Att söva elefanter med.