av Peter Sjöblom (foto på Tommie Jönsson: Fredric Marcus)
Det finns poddar för det mesta men kanske ingen som konsekvent spelar loppisvinyl. Utom DJ 50 Spänn då. Loppisentusiasten Peter Sjöblom samtalar med loppisentusiasten – och poddens eldsjäl – Tommie Jönsson!
Att leta skivor på loppis har sin alldeles egna tjusning. Det behöver inte handla om att nedlägga det största bytet, att lägga beslag på de mest värdefulla rariteterna. Visst finns det de som har vidareförsäljning och avans som sökandets drivkraft men för många av oss är den enkla men stora överraskningen i det lilla sammanhanget belöning nog; att stå där och bläddra bland de oftast osorterade vinylerna, välvårdade exemplar huller om buller bland sönderälskade skivor i tufsiga omslag, och plötsligt hitta någon konstig platta som man aldrig har sett förut eller en bra fast relativt vanlig platta som man bara inte har kommit sig för att skaffa tidigare. Att loppisen skulle vara ett ställe dit enbart undermåliga skivor går för att dö i sin övergivenhet är helt enkelt inte sant. Och med chanstagarens öppna sinne och en gnutta prestigelöshet kan man hitta ännu mer att ta med sig hem för en spottstyver. På en del loppisar får man punga ut med en tjuga per skiva men vanligare är att priset ligger runt tian.
De flesta nöjer sig med att känna fyndglädje i det fördolda men Tommie Jönsson har tagit det hela ett steg längre. Hösten 2013 startade han podden DJ 50 Spänn, med ett upplägg som är lika enkelt som underhållande: I varje avsnitt bjuder han in en gäst som får en femtiolapp att köpa fem stycken loppis-LP för som gästen och Tommie sedan spelar och pratar om i podden. Enda förbehållet – förutom att de fem skivorna inte får kosta mer än sammanlagt just femtio kronor (även om någon enstaka gäst har överskridit den summan, i något fall till och med med råge) – är att skivorna ska gå att sortera in i några på förhand givna kategorier: skivbörsklassikern (en skiva som det finns gott om på alla loppisar), nostalgiköpet (något poddgästen ägt tidigare eller har en annan koppling till sedan gammalt), chansningen (en skiva som man inte vet vad det är men som verkar intressant), fyndet (en nebulös kategori och högst subjektivt definierad av gästen) och random access vinyl. Random access vinyl brukar kunna ingjuta en viss fasa i gästerna: man ska helt på måfå dra upp en skiva ur en loppisback vilket kan resultera i en del inte fullt så smickrande inköp… och som måhända utmanar den inbjudnes ärlighet. Vilket inte bekymrar Tommie Jönsson.
– Jag brukar sällan fråga om gästerna fuskar. Det är liksom deras problem om de fegar ur på en sån liten sak. Men de flesta gör nog ändå inte det.
Gästerna kommer ur olika läger och har helt naturligt både olika smak och infallsvinklar på sitt köpande. I debutavsnittet från november 2013 medverkade journalisten Ika Johannesson, och sedan dess har ett knappt hundratal loppisletare passerat Tommie Jönssons mikrofon och grammofon. Till de mer namnkunniga hör Jens Lekman, Anna Charlotta Gunnarson, Gurra G, Ametist Azordegan, Orvar Säfström, Sara Martinsson, Kristofer Åström, Elena Wolay, Fredrik af Trampe, Anna-Lena Lodenius, Kalle Lind, Annika Norlin, Nicolai Dunger och den mystiske Herr Dryck (känd för sin vansinnigt underhållande blogg ”Katastrofala omslag” och bok ”Katastrofala skivomslag”).
Hur väljer du ut gästerna?
– Eftersom jag större delen av tiden har gjort DJ 50 Spänn utan nån som helst budget och på tid utanför min vanliga arbetstid så har det varit nödvändigt att de varit lätta att boka och kunnat spela in på till exempel kvällstid och gärna finnas i Stockholm. Jag har en lång lista på gäster utanför stan som jag tänker spela in i framtiden, men tid och pengar har inte riktigt funnits till det än. Det viktigaste med gästerna är att de älskar musik, att de är öppna för att rota igenom och spela upp mycket ”dålig” musik, att de inte är för rädda för att tappa cred genom att komma till studion med en Jennifer Rush-platta och att de är nyfikna på att lära sig mer om bortglömda eller förbisedda delar av den moderna musikhistorien samt fundera lite på hur de själva lyssnar och vad musiken betyder för dom. Favoritgäster är sådana som kan bjuda på både mys och djup. Om de är storskaliga skivsamlare eller inte är mindre viktigt.
Har du någon drömgäst du skulle vilja ha med?
– Hm, intressant fråga. Vet faktiskt inte vem som är drömgästen, jag gillar ju att ha med både okända samlare och entusiaster lika mycket som kända namn. Men det vore skojigt att ha med till exempel Bob Stanley, som är min favorit inom musikjournalistiken. Det vore också kul att någon gång ha med en klassisk tiokronorsartist som gäst, men då gäller det att denne är öppen för att diskutera hur det känns att möta sig själv i tiokronorsbacken…
Själv har Tommie Jönsson ett gediget medieförflutet, både framför och bakom kulisserna, både med produktion och rent redaktionellt arbete.
– Jag har gjort alldeles för många olika saker i jobbväg. Mitt första ordentliga kneg var att göra grafik för webbsajter på den då nystartade webbyrån Spray, från 1995 och några år framåt. Där fanns alltid många roliga och mer eller mindre vinstgenererande projekt att hoppa på ifall man blev sugen. Så jag började skriva lite i tidningen Darling som startades 1997 och gavs ut av ett slags förlag som ägdes av Spray. Sen blev det mer skrivande i magasin, så småningom blev jag redaktionschef på Nöjesguiden i några år och sedan började jag arbeta med teveproduktioner i mitten av nollnolltalet. Allt från Dokument:Humor, en tråkig faktaserie om roligheter där Henrik Schyffert åkte runt i världen för att diskutera komik i teorin med diverse roliga personer till satirinslag på kinesiska i samhällsprogrammet Faktum. Och i den vevan halkade jag in på att producera radio, vilket kanske mest är min grej eftersom jag tror att jag hör helt andra saker än andra. Ärligt talat så är nittioåtta procent av de som arbetar med ljudmedier i Sverige lata, ambitionslösa, fantasilösa och rätt kassa rent tekniskt. Men jag märkte snabbt att jag hörde till den andra två procenten. Det här låter antagligen jävligt störigt, men det är sant. Jag driver nuförtiden ett produktionsbolag som gör både radio, poddar, teve och ibland dokumentärer. Jag är den som oftast kläcker programidéerna, och arbetar ofta med att klippa, göra ljuddesign, mixa.
Vad gav dig idén till podden?
– DJ 50 Spänn kom upp i huvudet en gång när jag stod och kissade i slutet av en arbetsdag någon gång runt 2010 eller 2011. Jag hade börjat ledsna på att jaga ny, häftig musik. Jag kände inte att det var så kul längre, och det hade med digitaliseringen av lyssningsupplevelsen att göra. Bläddra på Spotify, till exempel, inte så kul. De roligaste musikgrävarbloggarna hade också blivit nedstängda någonstans här i tiden. Jag började gräva efter billiga vinylskivor på loppisar lite mer än jag gjort tidigare, som avkoppling. Det slog mig att loppisbackarnas tiokronorsskivor var spillet från musikhistorien. Det var liksom fyllnadsmassor som ingen ville ha längre. Och jag började se mönster i vad som stod där. Varför är Pelle Karlsson så vanlig? Vad säger det om vår kultur? Varför vill ingen ha den här musiken längre. Jag började köpa mer och mer skräpskivor och började fundera på vilka skivor andra människor omkring mig skulle välja, och vad det skulle säga om dem. Och då plötsligt så insåg jag att loppisvinylen kanske kunde vara en intervjumetod, något som jag varit på jakt efter länge eftersom jag är en ganska dålig intervjuare. Ungefär så gick det till.
Metoden är effektiv – det är vanligtvis lätt att få intensivt musikintresserade att prata om sitt favoritämne. Som är i princip outtömligt; ofta cirklar samtalen bort från kärnan och ut mot hur man förhåller sig till musik i största allmänhet. Och därmed i något avseende också hur man knyter an till världen och livet i stort. Det gör DJ 50 Spänn till ett svårutslitligt koncept.
Samtidigt är podden till sin natur tillbakablickande och man kan inte bortse från att den har ett konservatoriskt drag i hur den uppmärksammar och bevarar det förflutnas avlagringar. Kommer den möjligheten att finnas i framtiden när spellistorna på Spotify är raderade och tjänsten – som redan nu verkar vila på lösan sand – inte längre finns? Musik är för många ett personlighetens bindemedel och en karta till själva livet, så i förlängningen – hur kommer det att påverka vår syn på oss själva i framtiden om vårt förflutna förflyktigas?
– Jag tror, eller kanske vet, att Spotify har känts direkt frigörande för en ganska stor del av musikpubliken som tidigare har känt sig lite utestängd från skivköpande – de har upplevt skivaffärer som lite läskiga och fulla av koder och ”secret handshakes”. Så för dessa musikkonsumenter så tror jag att streamingtjänsterna med prenumerationslösning har varit väldigt härligt. Själv märkte jag att jag först och främst tyckte att datorn eller mobiltelefonen var ett tråkigt interface till musiken. Och jag tyckte dessutom att jag själv satte ett mindre värde på lyssningsupplevelsen när jag inte aktivt hade betalat för den, som till exempel när jag köper en skiva eller betalar inträde till en konsert eller klubb. Men till frågan: Jag tror att musiken kommer klara sig ganska bra med eller utan Spotify, kanske blir det så att musik som slår igenom stort eller framgångsrikt rider på algoritmerna kommer att bli väldigt mäktig. Men Spotify och liknande tekniska lösningar är egentligen bara en ny form av musikradio, och i de flesta länderna har musikradion bara spelat den populäraste musiken, all annan musik har ju kunnat finnas ändå vid sidan om. Den stora förlusten med Spotify för morgondagens musikarkeologer tror jag är att det kommer finnas mindre mängder av åtkomlig metadata till musiken. Sånt fanns på skivomslag och i musikpress förr, men finns sällan i själva ljudfilen eller ens interfacet till den streamade musiken. Och vi vet väldigt lite om hur informationen på internet kommer att överleva på några hundra års sikt. Där kan jag känna lite oro. Det har ju redan visat sig under internets korta livslängd att data inte alltid finns tillgänglig för evigt.
Tror du att CD:n i framtiden kommer att få samma roll som LP:n har idag?
– Det kommer att hända. CD-singlar från nittiotalet kan vara värt att kika på, där hittar man ibland remixar och grejer som inte finns utgivet digitalt och ibland inte heller på vinyl.
Vad var det som väckte din egen loppisvinyldrift?
– Jag vet ärligt talat inte, men jag har alltid gillat loppmarknader. De känns som ett slags närtidsmuseum som ingen har hunnit bringat reda i. Jag vet att när jag var liten så fick jag ibland några kronor att köpa gamla serietidningar för på loppisar, det fanns alltid drivor av Kalle Anka och Fantomen på loppmarknader då. Jag älskade att rota i de högarna. Med tiden har jag blivit mer och mer intresserad av lågstatuskultur och lågstatusföremål, och det är ju exakt det som hamnar på loppisarna, inte minst nu i tider av ”modern retro”, ”vintage” och näthandelssajter – att göra rent monetära fynd på loppis har blivit svårare men det är ju skrotet som är kvar som sitter på de riktiga berättelserna om vår närhistoria. Och det är ju också tanken bakom radioprogrammet som jag och min kollega Maja Åström gör för P1, Loppmarknadsarkeologerna. Alla föremål har en historia – även de billiga.
Är det förmätet att anta att DJ 50 Spänn är en sorts sublimering av din egen skivletardrift, ett slags ”rättfärdigande”, även om inget sådant förstås behövs?
– Det är självklart ett rättfärdigande av mitt eget loppisrotande.
Vilket är det största vinylfynd du själv har gjort på loppis?
– Svår fråga! Jag brukar bli allra gladast när jag hittar skivor som det finns absolut ingen info om överhuvudtaget, privatpressade singlar med fotostatkopierat omslag. Jag tror aldrig att jag har gjort nåt sånt där dunderfynd i stil med att hitta Bathorys ”Gula geten”-skiva för en tia. Men det loppisfynd jag har haft mest glädje av under senaste året var en bunt på strax över hundra styclen discoplattor från 1978-81 med främst europeiska och kanadensiska artister som var mestadels okända för mig innan. Jag lyssnar fortfarande igenom den bunten, skiva för skiva, och hittar små gyllene korn av musik som är jävligt bra och ger mig ingångar in i disco-erans division 2.
En liten förklarande passus innan vi går vidare: ”Gula geten” är en legendarisk skiva i samlarkretsar. Originalupplagan av svenska black metal-pionjärerna Bathorys egentligen självbetitlade debut gjordes i tusen ex och omslaget, föreställande en get, skulle egentligen ha tryckts i guldfärg. Men då det blev för dyrt bad man tryckeriet använda en billigare färg som låg så nära guld som möjligt. Vilket tryckeriet bedömde vara signalgul. Kanske inte en fullt så ondskefull nyans som Quorthon/Thomas Forsberg – hjärnan i Bathory – hade hoppats på… De få gånger ett originalex av ”Gula geten” kommer ut till försäljning brukar priset ligga runt 10.000 kronor, lite beroende på skicket förstås. Men har hittats på loppis.
Det finns vissa saker som avslöjar en tvättäkta skivnörd. Ser man någon som plockar upp en platta och kör ner näsan i omslaget och drar ett djupt andetag kan man vara säker på att det är en sådan som står där. Särskilt gamla amerikanska sextio- och sjuttiotalsomslag har en alldeles speciell doft som är vederkvickande för dem – okej, oss – som är hårdast drabbade av nörderiet. Så jag kan inte låta bli att fråga: Är Tommie en skivomslagssniffare?
– Ibland! Jag kollar ofta om det finns nåt intressant fynd inne i omslaget också.
Finns det något som du absolut inte köper på loppis?
– Jag köper inte ”Absolute Music”, eller billiga utgåvor av klassisk musik (”Bach’s Greatest Hits”, etc), och är sparsam med dansbandsinköpen. Dock köper jag gärna dansbandsskivor med mindre kända band om de gör roliga försvenskade covers eller om de har låtar av Errol Norstedt.
Är det någon skiva som någon gäst har haft med sig som du har blivit riktigt avundsjuk på att de har hittat?
– Jodå, flera stycken. I avsnittet med Daniel Bech dök det upp en rolig elektronisk platta till en dansföreställning på shaman-tema, till exempel. Men ofta går det att hitta de skivorna jag blir sugen på i programmet.
Men Tommie håller med om att utbudet har tunnats ut en del, och att det kräver lite mer uthållighet att hitta pärlorna.
– Stockholmsområdet känns generellt ganska utplockat när man raidar loppisbackarna nuförtiden, och det är mycket folk ute och gräver. Samt att loppisägare och second hand-kedjor som Myrorna, Stadsmissionen, Erikshjälpen faktiskt kollar igenom vad de får in och säljer de potentiellt värdefulla grejerna till högre priser. Så om man är ute efter att göra kvalitativa fynd så får man vara beredd på att gräva mycket och regelbundet. Å andra sidan – så har det egentligen varit länge. Och för mig personligen så är det inte rariteter som jag jagar, utan skivor som för mig ger intressanta ingångar på mindre bevakade eller mindre värderade faser i musikhistorien. De nyare typer av skivor som jag då och då ser dyka upp i backarna är väl olika former av hiphop och dansmusik från 90-talet. Inte jättevanligt, men jag kan se att gamla DJ:s dumpar det rena skräpet ur ur nämnda genrer – godbitarna har de nog sålt på Discogs/Tradera/eBay – men där finns ju en kul musikhistoria att rota i också.
Det var väl Kalle Lind som när han var med i DJ 50 Spänn sade att han inte förstår kvalitet, vad som är bra och dåligt. Jag tycker att det var intressant eftersom det går så helt stick i stäv med all rådande trendkänslighet och nischning, hetsen att vara ”rätt”. Har du känt samma sak, att musik har blivit givande på fler plan sedan du startade DJ 50 Spänn?
– Jag är nog av en liknande uppfattning. Nånstans runt 2009-2010 så hade jag ledsnat på att jaga ”den bästa” och ”den coolaste” musiken och kände att det inte gav mig nånting längre. Det var då som jag på allvar började rota igenom musikhistoriens slagghögar för att hitta musik som kanske inte var bra, men kunde bygga en intressant story om musik, ur ett annat perspektiv.
DJ 50 Spänn är en småskalig verksamhet, ett eldsjälsprojekt. Tidigare sponsrades podden visserligen av Akademikernas a-kassa, men samarbetet avslutades.
– Japp, vi hade en deal på att de skulle sponsra tio avsnitt och efter det skulle vi utvärdera. Men vi förlängde inte avtalet eftersom de inte tyckte att det gav önskat resultat och för att jag inte kände att deras idé – som involverade viss interaktion från lyssnarna – var helt rätt för DJ 50 Spänn.
Har du funderat på att söka dig till andra sponsorer, eller föredrar du att hålla det hela mer småskaligt?
– Jag har haft en del samtal om sponsring men det har inte blivit av. Dels för att jag har ganska lågt antal lyssnare och dels för att jag inte är beredd att kompromissa om programidén eller min relation till lyssnarna. Jag gör ju podcasten vid sidan om, samt från och med april 2017 gör jag också lite liveavsnitt, där Hotel At Six i Stockholm står för produktionskostnaden.
– Jag har lite idéer för hur podden ska fortsätta, men allt är inte färdigtänkt än så jag vågar inte säga nåt offentligt om det. Men vi kan säga så här: DJ 50 Spänn kommer att fortsätta resten av 2017 med vanliga studioavsnitt, varvade med ett liveavsnitt i månaden på At Six i Stockholm och då och då kommer också en Utflykt. Men under hösten så kan det dyka upp en och annan rolig nyhet i DJ 50 Spänn-land.
Jag har förstått att folk reagerat starkt på när du temporärt ändrat på formen för podden, att lyssnarna vill ha det fasta formatet som det ser ut nu.
– Hmm, vissa lyssnare blir väl lite lagom upprörda om jag tar mig friheter med formatet. Men regler är till för att brytas då och då.
Har du funderat på att höja inköpssumman? En tia är ett perfekt loppispris men många har ju höjt priset på sin vinyl.
– Skivbudgeten ska ju vara en utmaning, så jag kör på med tio spänn ett tag till.
DJ 50 Spänn kan höras via poddens hemsida och, om man föredrar det, via iTunes.