av Peter Sjöblom (foto: Kenneth Bachor/Bloodshot Records promobild)
Bakom det anslående namnet Dexter Romweber hittar Peter Sjöblom en artist med ett djupgående mörker och en explosiv utlevelse.
Vi kan se Dexter Romweber men det är inte alldeles säkert att han kan se oss.
Dexter Romweber lever mitt bland oss men i en annan tid, i en parallell. När han upptäckte Elvis Presley blev tiden bakåt oändlig men tiden framåt orimlig. Därför visste han ingenting om att det fanns samtida som hyllade honom som en hjälte. Neko Case. Cat Power. Och inte minst Jack White.
Det var Romwebers musik som fick White att starta White Stripes med samma sättning som Flat Duo Jets. Gitarr och trummor. Och en ambition 
att kanalisera en mäktig energi som tycktes evigt förlorad till det förflutna. Men där det hos White Stripes handlade lika mycket om en noga uttänkt framtoning fanns det hos Flat Duo Jets ingen planerad image alls. Det var två killar – Romweber på gitarr och trummisen Chris ”Crow” Smith. Och de tusentals onda rock’n’roll-andar ur det förgångna som passerade genom Romwebers huvud, hjärta och själ och fyllde upp varenda uns av honom och fick det att spastiskt rycka i kroppen, de slet rösten ur hans strupe och fick hans händer att hamra mot den billiga, allt mer svårstämda gitarren på samma sätt som Jerry Lee Lewis nävar slog mot pianotangenterna i de ständiga futila försöken att tämja både Djävulen och Gud.
Hade det inte varit för Romwebers obotliga drift att ständigt spoliera sin karriär genom att frivilligt söka upp det mörker som så många gånger hotat förtära honom för att kanske där hitta kärnan i sig själv och gruppens vildsinta rockabilly, hade kanske Flat Duo Jets fått all den uppmärksamhet som istället gick till de mer kontrollerade och mer bluesbaserade White Stripes. Flat Duo Jets bildades under åttiotalet, mest som en kul grej, men med tiden växte deras rykte underjordiskt tack vare glödgade liveframträdanden. Till sist sipprade ryktet rakt in i teveunderhållningens allra heligaste. David Letterman hade med Flat Duo Jets i sin show där den paroxystiska duon – förstärkta med kortvarige Griz ”Tone” Mayers ståbas – framförde ”Wild Wild Lover”, en mycket obskyr låt från 1957 av rockabilly-artisten Benny Joy.
Med det framträdandet och sju album hade det som för de flesta – men inte Dexter Romweber – var nittiotalet kunnat bli Flat Duo Jets årtionde. Romwebers livslånga känslor av utstötthet och misstro mot nutidens premisser gjorde väl sitt till för att hålla kvar gruppen i det fördolda. De gav ut skivor på mindre bolag, bland dem Norton Records – en självklar hemvist med tanke på Norton-bossarna Miriam Linnas och Billy Millers översvallande kärlek för rockabilly och skräprock. (De har själva bidragit till båda kategorierna med sina band The Zantees och The A-Bones – Linna figurerade dessutom en kort tid i The Cramps i begynnelsen av deras karriär.)
Flat Duo Jets enda storbolagsutgåva blev ”Lucky Eye”, släppt på Outpost Recordings som bland annat gett ut Veruca Salt och Ryan Adams gamla band Whiskeytown, samt ett par skivor med Ry Cooder. Tidigare hade Flat Duo Jets producerats av bland annat Jim Dickinson, vildhjärnan från Memphis – under inspelningarna av ”Lucky Eye” i ärevördiga Muscle Shoals-studion var det Scott Litt som höll i tåtarna. Han hade tidigare spelat in Katrina & The Waves, R.E.M. och Patti Smiths sämsta skiva. Inte konstigt att ”Lucky Eye” lät slät. Överproducerad utan känsla för Flat Duo Jets vilda (o)väsen. Romweber avskyr den.
Den blev också Flat Duo Jets sista. 1999, inte långt efter att plattan getts ut, lämnade Romweber duon. Han misstänkte att hans gamle vän och trummis Crow fifflade med gagerna – det var Crow som var gruppens kassör – och regelmässigt behöll mer pengar än vad han hade rätt till. Crow själv har alltid förnekat det men Romwebers känsla av oförlåtligt svek var genuin. Vad som är riktigt sant vet nog bara Crow.
Men Romwebers känsla för verkligheten har väl alltid varit lite skör. Han drabbades av dystopiska visioner, ofta med starka religiösa motiv. Inte för att han ville bli av med dem, paranormalt intresserad som han är, men kanske hade synerna något med hans livsföring i ungdomen att göra. Under småstadsuppväxten i Chapel Hill, North Carolina hällde han i sig mer sprit än vad som en tonåring bör. Cannabis, generösa mängder. En och annan LSD-tripp. Eller så var det hans mentala obalans som var upphovet till uppenbarelserna. Hur som helst är de enda preparat Romweber tar idag av den läkarförskrivna sorten, mot bipolaritet, ångest och andra, besläktade problem. Säger han själv i alla fall men jag tror honom faktiskt.
Efter Flat Duo Jets bryska avslut tvivlade Dexter Romweber ibland på att han skulle återvända till musiken. Ett tag föredrog han böckernas värld. Läste svartsynt litteratur. Charles Baudelaire är säkert fortfarande en favorit. Men för någon som är så djupt gripen, man kan säga besatt, av den primala rockmusiken, är det omöjligt att göra sig kvitt den för gott. Han inledde en sporadisk solokarriär i början av nollnolltalet men det var inte hans första soloäventyr – på tjugosjuspåriga ”Folk Songs” hade han redan 1996 gett världen en inblick hur det låter när han sitter hemma och sjunger dovt trånande låtar av bland andra Eddie Cochran och Kip Tyler till komp av en gitarr.
Men duoformatet hade en lockelse på honom och en bit in på det nya millenniet drog han igång de enkelt namngivna Dex Romweber Duo som han lett parallellt med solokarriären. På Crows gamla trumstol satt nu Dexters storasyster Sara, en gång i tiden medlem i bandet Let’s Active.
Musiken var besläktad med Flat Duo Jets, fast inte alltid lika ruffig, med fler inslag av olycksaliga ballader från femtiotalet och tidigt sextiotal. Ibland anstruken av en lätt schlagerjazzig croon, men alltid med ett själsligt träskdjup. Alltid med en oro i botten. Och med fler beundrare som skivgäster – ovan nämnda Cat Power och Neko Case samt Exene Cervenka (från Los Angeles-röjarna X) bidrar till ”Ruins of Berlin” från 2009. Gitarristen Django Haskins på ”Is That You In Blue” från 2011. 2009, Jack White på singeln ”The Wind Did Move” kopplad med en cover på den mystiska bluessångerskan Geeshie Wileys ”Last Kind Words Blues” på baksidan. Singeln gavs ut på Whites Third Man Records, precis som en liveplatta året därpå inspelad i Whites Nashville-studio.
Romwebers senare soloskivor har en liknande karaktär. Fortfarande avfyrar han mer än gärna flammande rock’n’roll-projektiler, men materialet – vare sig det är covers eller originalkompositioner – är inte sällan balladbetonade. Men laddade, av ett slags trånad efter något ouppnåeligt eller för alltid förlorat. Nästan oavsett vad de handlar om har de en aura som påminner om sextiotalets morbida ”teenage death songs”, låtar om tonåringar som förolyckats när de fick sladd med motorcykeln eller frontalkrockade med den nya bilen köpt för ihopslavade pengar. ”Dead Man’s Curve”. ”Teen Angel”. ”Tell Laura I Love Her”. Och den bästa av dem alla: ”Johnny Remember Me”. Jag är övertygad om att Dexter Romweber älskar dessa små mikromelodramer lika mycket som han älskar gammal twangig instrumentalrock och den skrotrostiga rockabilly som förvandlade levnad till liv i samma ögonblick som han hörde Elvis första gången.
Och så hans mest aparta, svårplacerade skiva ”Piano” från 2006. Små egna kompositioner för just piano, nocturner, preludier… Rockabillyns Rachmaninov? Fast piano har han alltid behärskat, nästan lika bra som gitarren och han är en ypperlig gitarrist. Hans mamma spelade piano och i 
”Two Headed Cow”, dokumentären om Romweber, ser man i gamla filmsekvenser den tonårige Dexter inlevelsefullt sjunga Tin Pan Alley-låtar till mammans pianospel. När han inte kompar sig själv på samma instrument.
”Two Headed Cow” är en hjärtekrossande film. Dexter Romweber berättar gripande öppenhjärtigt om sina demoner, misslyckanden, utstötthet och hemsökelser. Men också om musiken vilket också gör det till en djupt inspirerande film om att överleva i detta ”prison called life”, om hur en människa kan ta sig igenom nästan vad som helst om man har tonerna. Om man låter musiken komma åt en där det känns som mest, och om man uttrycker sig genom den utan att hålla tillbaka. Om man inte är rädd att öppna de musikaliska spjällen för galenskapen kan man göra underverk. Om bara ett fåtal lyssnar är inte så viktigt. Om alla andra säger att man spelar på fel sätt är inte viktigt.
Det viktiga är att man gör det på riktigt. Som Dexter Romweber alltid har gjort.