av Peter Sjöblom
BRUCE SPRINGSTEEN: ”Western Stars” (Columbia/Sony)
Innan ”Western Stars” släpptes förklarade Springsteen att han denna gång inspirerats av välsnickrad pop som Jimmy Webb och elegant lättcountry som Glen Campbell. Och visst hörs det i skivans grönskande arrangemang, rika på stråkar och milt suckande steelgitarrer i fjärran. Låtarna har en melankolisk sprödhet men tack vare den vidsträckta ljudbilden blir de aldrig så klaustrofobiskt intima som dem på ”Nebraska”, ”The Ghost of Tom Joad” eller ”Devils & Dust”. Nog för att det finns ett avlägset släktskap med dessa skivor, men ”Western Stars” är mer som en tremänning till dem än en bror.
Soundmässigt är ”Western Stars” en uppfriskande fläkt efter ett antal ljudhaverier, överproducerat kompakta av den uppenbarligen hörselskadade Brendan O’Brien (exempel 1A: ”Magic”). Ron Aniello förstår betydligt bättre att instrumentklangerna måste få andas i musiken för att lyssnaren inte ska bli helt utmattad efter bara ett par låtar. ”Western Stars” låter ren och spatiös vilket framhäver låtarnas kvaliteter – men också deras tillkortakommanden.
Första halvan av plattan har svårt att motivera sig; det är inte förrän med åttonde låten ”Sundown” som Springsteen törs gå utanför sin sin typiska låtskrivarform med en dramatisk popballad som påminner om Gene Pitney, Burt Bacharach och till och med Scott Walker långt innan han blev avantgardist och fortfarande var en motvillig popstjärna. Crooner-anslaget bärs vidare av ”Stones” och ”There Goes My Miracle” (som tyvärr tappar en del av sin stora smörsångarpotential – sagt i positiv mening – på grund av en krockande ”modern” inramning). Men allra bäst är ”Hello Sunshine”, inklämd nära slutet och ett utmärkt amalgam av Glen Campbell och den fullvuxne Nick Cave.
”Western Stars” är långt ifrån något mästerverk, och den skulle inte ens få putsa skorna åt de skivor jag nämnde ovan. Men efter genanta hjärnsläpp som den kort och gott katastrofala ”Working on a Dream” och den förvirrade hyllningen till Springsteens egen idétorka, ”High Hopes”, är den helt klart ett steg i rätt riktning. Och med rätt riktning menar jag mot en karriärsfas där Springsteen med ålderns rätt kan stå på en smakfullt upplyst scen, svepa ut armen i en mjuk rörelse, och sjunga överdådiga och klassiskt skurna popballader i stil med de Orbison, Webb och Campbell som han i ”Western Stars” bästa stunder uttrycker sin kärlek för.