av Peter Sjöblom
BRÖTZMANN/LEIGH: ”Sex Tape” (Trost)
Titeln syftar på mellanmänskligt samspel och det får man ändå säga att det handlar om, om än i musikalisk form, mellan avantjazzikonen Peter Brötzmann och pedal steel-gitarristen Heather Leigh. Leigh är en i den långa rad av samarbetspartners Brötzmann haft genom åren – finns det överhuvudtaget någon på det friare jazzfältet som han inte spelat med? Och inte bara jazzmusiker; han söker lika nyfiket impulser från andra håll och har tidigare bland annat synts och hörts i sällskap med kotospelaren Michiyo Yagi.
Det är inte första gången som Brötzmann och Leigh spelar tillsammans. Så sent som förra året släpptes CD:n ”Ears Filled with Wonder” där Brötzmann demonstrerade den lyriska sida han med allt större tydlighet utvecklat med åren. Men inte lyrisk i betydelsen defensiv – undfallenhet är knappast något av hans kännetecken. Lyricismen finns även på ”Sex Tape”, men båda musikerna är mer konfrontativa här. Kanske särskilt Heather Leigh som intar en mer utmanande position än vad hon gjorde på föregångaren. Det är som att ”Sex Tape” överlag bär på ett större hot om våld än vad ”Ears Filled with Wonder” gjorde.
Skivornas respektive åtbörder är således relativt olika och personligen föredrar jag ”Ears Filled with Wonder” framför den nya. Den kändes mer kärnfull, inte bara tack vare sin kortare speltid (en knapp halvtimme mot ”Sex Tapes” dryga trekvart) utan för att det där fanns en större lyhörd mellan de båda instrumentalisterna. ”Sex Tape” är fortfarande bra, men lite mer förutsägbar och den lyckas därmed inte hålla mig på alerten på samma sätt.