av Peter Sjöblom
BLUE ROSE CODE: ”The Water of Leith” (Navigator)
Jag vet inte vad som är värst med Ross Wilson, eller som han kallar sig: Blue Rose Code, att han han till ”The Water of Leith” helt skamlöst har snott det mesta från Van Morrison eller att han trots det låter som Sting.
Det är illa nog att Sting låter som Sting.
Räknar man bort ett par liveskivor är ”The Water of Leith” Blue Rose Codes fjärde platta (fjärde! hur kunde det hända?!) men Wilson har fortfarande inte fått upp orken. Han såsar på lika sävligt som han gjorde på den några år gamla debuten ”North Ten”. Om inte sävligare. Det är i grunden samma trötta singer/songwriter-letargi fast den här gången uppklätt för att likna – som sagt – Van Morrison.
Det finns säkert en massa saker jag skulle kunna säga om ”The Water of Leith”. Som att den följer på Wilsons tillfrisknande från missbruk (och det är ju bra att han blev kvitt det gisslet). Eller att Ian Rankin skrivit häftestexten till CD:n. Eller att skådespelaren Ewan McGregor är ett Blue Rose Code-fan. Men jag tror att det räcker med att citera ur Van Morrisons låt ”A Town Called Paradise” från skivan ”No Guru, No Method, No Teacher”:
Copycats ripped off my words
Copycats ripped off my songs
Copycats ripped off my melody
Det var just sådant som ”The Water of Leith” som han hade i åtanke när han skrev de raderna.
Skivan släpps 27 oktober.