MUSIKALFABETEN

Okt252019 by adminNo Comments

GARAGEROCK-ALFABETET, DEL 3: Q-Z

ARTIKLAR, GARAGEROCK, MUSIKALFABETEN, NYHETER

av Peter Sjöblom I tredje och sista sektionen av musikalfabetet med sextiotalets garagerock behandlar Peter Sjöblom bokstäverna Q till Z. Sektion A-F kan ni läsa här, och G-P finns här. Och nu blir det alltså ännu mer förbrännande fuzz, osnutna orosmakare, stöddiga snorvalpar, perfekt pop och exemplarisk extas! THE QUID: ”Crazy Things” (1965) Det vanliga är att band inleder en låt lite mer försiktigt för att sedan öka intensiteten mot slutet. Låter den stegras och explodera. Så ej kanadensarna i The Quid. De startar på en hög växel och låter den ligga i praktiskt taget genom hela ”Crazy Things”. Utgiven 1965 – och därmed alfabetets tidigast utgivna låt – är en ettrig rhythm & blues-baserad låt som lånar idéer från Thems ”Mystic Eyes”. Med ett envetet riff byggt på låtens enda

Okt182019 by adminNo Comments

GARAGEROCK-ALFABETET, DEL 2: G-P

ARTIKLAR, GARAGEROCK, MUSIKALFABETEN, NYHETER, SERIER

av Peter Sjöblom Peter Sjöblom fortsätter sin alfabetiska exkursion genom sextiotalets garageland som han påbörjade förra veckan med A-F. Mer förbrännande fuzz, osnutna orosmakare, stöddiga snorvalpar, perfekt pop och exemplarisk extas alltså! Idag: G till P. THE GRIM REEPERS: ”Two Souls” (1966) Enligt den informativa sajten Garage Hangover släpptes The Grim Reepers enda singel i januari 1967, medan exempelvis Discogs listar den som utgiven 1966. I alla händelser låter den mer som 1966, med sitt primitiva stomp och snäsiga sång som tillsammans perfekt uttrycker den neurotiska olusten hos berättarjagets Dr. Jekyll & Mr. Hyde-natur. Inte mycket är känt om bandet, förutom att gruppens fyra medlemmar var hemmahörande i Los Angeles. HAMILTON STREETCAR: ”Invisible People” (1967

Okt112019 by adminNo Comments

GARAGEROCK-ALFABETET, DEL 1: A-F

ARTIKLAR, GARAGEROCK, MUSIKALFABETEN, NYHETER

av Peter Sjöblom Peter Sjöblom kan inte längre stå emot frestelsen att i alfabetisk ordning dyka ner i det obskyra sextiotalet. Under tre fredagar med start idag presenterar han tjugosex garagerockfavoriter – förbrännande fuzz, osnutna orosmakare, stöddiga snorvalpar, perfekt pop och exemplarisk extas från A till Z! Idag: A till F. För en mer djuplodande introduktion till denna – ytterst personliga! – alfabetiska genomgång av sextiotalets garagerock hänvisar jag till min recension av Seth Boveys bok ”Five Years Ahead of My Time: Garage Rock from the 1950s to the Present” – den ger en bakgrund till såväl garagerocken som fenomen som till min egen kärlek till genren. Men några ytterligare inledande ord kan ändå vara på sin plats. Att säga exakt vad garagerock är är inte helt lä

Jun162017 by adminNo Comments

ROCKABILLY-ALFABETET: INLEDNING

MUSIKALFABETEN, NYHETER, ROCKABILLY, SERIER

av Peter Sjöblom Följ med MONO på en resa bland sprittande ståbasar, snärtiga virveltrummor, explosiva gitarrister och besatta sångare när Peter Sjöblom i bokstavsordning guidar er genom femtiotalets rockabilly! Rockabilly är en av de där genrerna som hållit sig levande i princip helt utan någon massmedial uppbackning. Det var väl bara på åttiotalet som den fick någon bredare uppmärksamhet i och med att Stray Cats slog igenom med låtar som ”Rock This Town” och ”Runaway Boys”. När allmänhetens intresse hade klingat av igen försvann musiken in i det subkulturella reservat där den har befunnit sig sedan dess. Och de gånger som den mediala strålkastaren nu trots allt riktas mot rockabillyn är det nästan alltid kringverket man fokuserar på – det handlar mer om pinup-gaddningar, frisyrer

Jun162017 by adminNo Comments

ROCKABILLY-ALFABETET: A-H

MUSIKALFABETEN, SERIER

av Peter Sjöblom BILL ALLEN & THE BACKBEATS: ”Please Give Me Something” (Imperial, 1958) Bill Allen lär ha varit ett stort fan av Burl Ives, mannen som gjorde karriär med vattenkammade inspelningar av gamla folksånger. Lyckligtvis lade sig Allen till med ett mindre inställsamt uttryck. Som ung drog han in pengar på att servera läsk och tvätta bilar, och på fritiden spelade han som så många andra amerikanska grabbar baseball och fotboll. Ibland läste han till och med sina läxor. Med tiden startade ett amatörband och lyckade ta sig in på det lokala, sunkiga biker-haket där det arrangerades en talangtävling. Om bandet vann förstaprisets tio dollar är oklart, men gruppen fick i alla fall ett visst rykte om sig som live-band. 1957 gav Allen ut sin första singel, men det är med den andra s

Jun162017 by adminNo Comments

ROCKABILLY-ALFABETET: I-Q

MUSIKALFABETEN, ROCKABILLY, SERIER

av Peter Sjöblom BENNY INGRAM: ”Jello Sal” (Bandera, 1958) Efter att Elvis värvat The Jordanaires blev det mer populärt att använda sig av bakgrundssångare, om man nu inte bara var en hemmapulare vars enda instrumentala tillgångar bestod av ens närmaste tveksamt begåvade kompisar och hönorna ute på gården. Tyvärr gjorde den uppbackande kören mer skada än nytta och dämpade kraften i en bra låt, men i fallet ”Jello Sal” kunde den inte matta Chicago-rockaren Benny Ingrams iver. Den smittar av sig på de andra och framför allt trummisen verkar riktigt uppspelt och driver på låten tills den nästan bubblar över. Det låter som att bandet inte ville sluta spela; hade låten inte tonats ner på sitt bryska femtiotalsvis hade den troligen varit dubbelt så lång av ren spelglädje. Ingram gjorde fle

Jun162017 by adminNo Comments

ROCKABILLY-ALFABETET: R-Z

MUSIKALFABETEN, ROCKABILLY, SERIER

av Peter Sjöblom CHAN ROMERO: ”My Little Ruby” (Del-Fi, 1959) Jag vet inte vilken dom som väntar Robert Lee ”Chan” Romero på räkenskapens dag är men en sak är säker, den fjompiga ”Hippy Hippy Shake” lär inte passera obemärkt när det är dags att summera. Å andra sidan kanske han kan räkna med en viss strafflindring eftersom han också gjorde ”My Little Ruby”. Intressant nog var det just den låten som fångade Sonny Bonos uppmärksamhet. Bono var på femtiotalet knuten till Specialty Records (bolaget som gjorde Little Richard till legend), långt innan han blev en fjärdeklassens-Dylan och tvingade stackars Cher att sjunga horrörer som ”I Got You Babe” inför en glatt applåderande publik. Att han såg potentialen i ”My Little Ruby” gav möjligtvis även Sonny Bono en viss straffreduktion i samba

Jun162017 by adminNo Comments

ROCKABILLY-ALFABETET: AVSLUTNING

MUSIKALFABETEN, ROCKABILLY, SERIER

av Peter Sjöblom När jag började lyssna på rockabilly som ett direkt resultat av Stray Cats genombrott i början av åttiotalet var det inte lika lätt att få tag i den gamla musiken som det är nu i vår internetbaserade tid. Som många andra var jag hänvisad till kompisars skivsamlingar och det man råkade hitta på skivbörsar och hos de mer alerta skivaffärerna. Det var alltså rätt mycket slumpen som avgjorde vad jag fick tag på. Idag är läget annorlunda – det finns allt från kompletta utgåvor med de kändaste artisterna till myriader av blandplattor med olika inriktning. En del koncentrerar sig på det allra mest svåråtkomliga vilket ofta också innebär den skramligaste, trasigaste och bästa rockabillyn, medan andra i sin tur fokuserar på enskilda skivbolag med en extensiv rockabilly-katalog.

Apr302017 by adminNo Comments

OUTSIDERALFABETET: INTRODUKTION

OUTSIDERS, SERIER

av Peter Sjöblom Har du någon gång fantiserat om att gå in i en huller om buller-värld, ett Underland där du själv är Alice och där precis allting kan hända? Mono gör det möjligt! Inträdesbiljetten är gratis, men dina förutfattade meningar och konventioner måste du lämna vid dörren. Du får tillbaka dem vid resans slut. Om du fortfarande vill ha dem. Om det är svårt att förklara varför bra musik är bra är det ännu svårare att förklara varför dålig musik är bra. Varför väljer någon helt frivilligt att lyssna på sådant som de flesta människor tycker är helt misslyckat, till och med rent skräp? Många blir till och med direkt upprörda över vurmen för det som är så skevt att det inte kan böjas rätt och verkar tycka att den där bredvidmusiken stjäl uppmärksamhet som egentligen borde

Apr302017 by adminNo Comments

OUTSIDERALFABETET A-D

OUTSIDERS, SERIER

av Peter Sjöblom ARCESIA ”Reachin'” (1972) Att skivnasare i den mer exklusiva samlarsfären gärna överdriver sina beskrivningar av vad de har att erbjuda för att kunna kräma ut några extra tusenlappar ur sin hålögt suktande kundkrets är inte ovanligt men ett särskilt flagrant exempel på detta är Arcesias LP ”Reachin'”. Rena lögner fabricerades och upprepades mytologiseringsivrigt, som den att han skulle ha tagit LSD och plötsligt ha fått någon sorts musikalisk uppenbarelse. Sedan hans efterlevande eftertryckligt dementerat de revisionistiska dumheterna har historieskrivningen blivit lite mer sansad. Men någonting måste ha hänt när den Pennsylvania-födde storbandssångaren Johnny Arcesi plötsligt sent i sin karriär som sträckte sig tillbaka till trettiotalet ville göra en psykedelisk