Tag: White Stripes

Maj242019 by adminNo Comments

DEXTER ROMWEBERS HEMSÖKELSER

av Peter Sjöblom (foto: Kenneth Bachor/Bloodshot Records promobild) Bakom det anslående namnet Dexter Romweber hittar Peter Sjöblom en artist med ett djupgående mörker och en explosiv utlevelse. Vi kan se Dexter Romweber men det är inte alldeles säkert att han kan se oss. Dexter Romweber lever mitt bland oss men i en annan tid, i en parallell. När han upptäckte Elvis Presley blev tiden bakåt oändlig men tiden framåt orimlig. Därför visste han ingenting om att det fanns samtida som hyllade honom som en hjälte. Neko Case. Cat Power. Och inte minst Jack White. Det var Romwebers musik som fick White att starta White Stripes med samma sättning som Flat Duo Jets. Gitarr och trummor. Och en ambition att kanalisera en mäktig energi som tycktes evigt förlorad till det förflutna. Men

Apr162019 by adminNo Comments

TY SEGALL & FREEDOM BAND – DEFORMING LOBES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Peter Sjöblom TY SEGALL & FREEDOM BAND: ”Deforming Lobes” (Drag City) Man måste ändå beundra Ty Segall för att han orkar. I snart femton år han gett ut skivor både i eget namn och som medlem i ett flertal grupper. Ibland har han släppt ett par plattor om året. Hans utgångspunkt har alltid varit amerikansk garagerock från sextiotalet, men han har vrängt inspirationen mot något mer samtida som mer eller mindre avlägset och stundtals har påmint om band som Black Keys och White Stripes. En sådan närmast patologisk arbetstakt – vilken skiva ordningen ”Deforming Lobes” är har jag inte orkat räkna ut – har medfört att att hans skivor som bäst varit ojämna. Att sovra i materialet är inte någonting som verkar ligga för Segall. ”Deforming Lobes” är inspelad live och nästan oundvikl

Mar262018 by adminNo Comments

JACK WHITE – BOARDING HOUSE REACH

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Peter Sjöblom JACK WHITE: ”Boarding House Reach” (Third Man) När Jack White kom som ett yrväder i slutet av nittiotalet med en bluesgura i ett gitarrband om halsen föll jag pladask. Med sitt kantiga, nerstrippade sound gav White Stripes en friskhet åt rockmusiken, mycket tack vare Jack Whites djupa intresse för arkaisk blues. Men med tiden flagnade mitt intresse för hans och trummisen Meg Whites musik, och när Jack Whites upplöste bandet som fört ut honom till den breda massan och istället bildade Raconteurs gäspade jag mig mest igenom de senares skivor. Dem med Dead Weather har jag överhuvudtaget inte brytt mig om. För mig har Jack White allt mer kommit att bli en symbolisk bundsförvant i min kärlek till den gamla bluesen och allt mindre tilltalande som en artist i sin egen