fredag, januari 15

Tagg: Where the Wolf Bane Blooms

SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
STEVE MEDNICK: ”River of Tears” (Steve Mednick/Hemifrån) Steve Mednick är en enormt produktiv artist med en stor mängd skivor bakom sig; detta är hans sextonde i ordningen och ytterligare en är i antågande. Trots att han har en omfattande skivvana har han fortfarande problem med att träffa tonerna. Inte för att det bekommer mig så mycket. Det handlar inte om hur man träffar tonerna utan vad som finns i dem. Ta Dan Stuart till exempel, Green On Reds sångare som kunde/kan få Neil Young att framstå som Enrico Caruso. Och det är faktiskt Dan Stuart som jag först kommer att tänka på när jag hör ”River of Tears”. Mednick har en lite djupare och mindre nasal röst än Stuart, men låtskriveriet är besläktat, rotnära med countryn hovrande som en osalig ande över låtarna. Plus att där hela tiden
GARAGEROCK-ALFABETET, DEL 3: Q-Z

GARAGEROCK-ALFABETET, DEL 3: Q-Z

ARTIKLAR, GARAGEROCK, MUSIKALFABETEN, NYHETER
av Peter Sjöblom I tredje och sista sektionen av musikalfabetet med sextiotalets garagerock behandlar Peter Sjöblom bokstäverna Q till Z. Sektion A-F kan ni läsa här, och G-P finns här. Och nu blir det alltså ännu mer förbrännande fuzz, osnutna orosmakare, stöddiga snorvalpar, perfekt pop och exemplarisk extas! THE QUID: ”Crazy Things” (1965) Det vanliga är att band inleder en låt lite mer försiktigt för att sedan öka intensiteten mot slutet. Låter den stegras och explodera. Så ej kanadensarna i The Quid. De startar på en hög växel och låter den ligga i praktiskt taget genom hela ”Crazy Things”. Utgiven 1965 – och därmed alfabetets tidigast utgivna låt – är en ettrig rhythm & blues-baserad låt som lånar idéer från Thems ”Mystic Eyes”. Med ett envetet riff byggt på låtens enda
SETH BOVEY – FIVE YEARS AHEAD OF MY TIME

SETH BOVEY – FIVE YEARS AHEAD OF MY TIME

BÖCKER & FILM, NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom SETH BOVEY: ”Five Years Ahead of My Time – Garage Rock from the 1950s to the Present” (Reaktion Books) Jag var barn tills dess att jag hörde ”Where the Wolf Bane Blooms” med The Nomads. I samma ögonblick som jag hörde den, faktiskt i samma ögonblick som jag hörde de tremolodarrande inledningsackoren och den hårt fuzzade sologitarren som sträcker sig mot allting ovanför mig i en uppåtgående skala i öppningsspåret ”I'm Five Years Ahead of My Time”, blev jag tonåring till mer än bara åldern. Jag var plötsligt ”half a boy, half a man” som Flamin' Groovies formulerade det, sexton år gammal, samma ålder som The Nomads senare hyllade på singeln ”16 Forever”, åldern när världen är ny och värd att upptäckas. Livet började på riktigt. Som andra har sagt om andra skiv
LOWDOWN SHAKIN’ CHILLS – EN KÄRLEKSHISTORIA

LOWDOWN SHAKIN’ CHILLS – EN KÄRLEKSHISTORIA

ARTIKLAR
av Peter Sjöblom Det är svårt att idag förstå att det hände. Att det som dånade inne i Café Apromus, en liten källarliknande lokal i Skytteholmsskolan i Solna, gav upphov till tryckvågor som kändes över hela världen. Att det var där som den mest vibrerande och exalterande svenska rockmusiken kom till. Den bästa svenska rockmusiken som fanns då och kanhända som någonsin har funnits. Därför har det ingenting med nostalgi att göra. Trettio år efter att den gjordes är den lika vital som när den var ny. Det är helt orimligt trångt på klubben Ratz inhyst i Glädjehuset i Stockholm en sen kväll i mitten av åttiotalet och en pojkvasker som knappast hade åldern inne för att få vistas där forsar av svett, hela publiken forsar av svett, och på scenen står ett band och forsar av svett när de