Tag: Van Morrison

Okt162020 by adminNo Comments

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 27: KAREN BETH

ARTIKLAR, NYHETER, SERIER, SKIVOR SOM KOM UNDAN

av Peter Sjöblom KAREN BETH: "The Joys of Life" (Decca, 1969) Den mest träffsäkra jämförelsen man kan göra med Karen Beth är med en annan Karen – Dalton. Bägge har röster som är sötbeska som anis och oliver, men där Dalton sjunger med ett märkligt sprucket läckage, som en glappande respirator, har Beths stämma en större hållfasthet. Dalton lider men av sina förebilder, inte minst Billie Holiday, medan Beth sjunger oanfrätt av ideal. Kanhända som ett arv från jazzen låter Dalton självmedveten och -belåten, medan jag hör motstridig sorts plågad aningslöshet i Beths klang. ”Den strömmar genom mig som energin strömmar genom jorden och upp i trädet”, har hon en gång sagt om sin sång. Dalton står jag bara inte ut med men Beth kommer nära mitt hjärtat. Men det är Karen Dalton som fåt

Sep32020 by adminNo Comments

JENNY REYNOLDS – ANY KIND OF ANGEL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Peter Sjöblom JENNY REYNOLDS: "Any Kind of Angel" (Pretty Okay Music/Hemifrån) Öppnar man en skiva med en låt som "House on the Road" som så perfekt inte lånar mer ur refrängen till Van Morrisons "Moondance" än vad som är smakfullt och som lyckas kombinera påstridighet med en sådan världsvant gestaltad erfarenhet som Jenny Reynolds gör, har man min omedelbara uppmärksamhet. Och om man fortsätter att leverera kanonlåt efter kanonlåt på samma skiva förlorar man den inte heller. Med andra ord har Boston-födde Texas-bon Jenny Reynolds mig i sitt våld. Om fler i samma country-betonade folk-singer/songwriter-gebit skulle göra som hon - sjunga med samma vuxenhet och inte oja sig så mycket över hur ynkligt synd det är om dem - skulle man slippa mycket av det utslätade och känslokalla

Sep32020 by adminNo Comments

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

BOBBO BYRNES: "Sea Green Number 5" (Bobbo Byrnes/Hemifrån) Bobbo Byrnes har vunnit americana-recensenternas hjärta med sin berättande singer/songwriter-country. Paralleller har dragits till både Bruce Springsteen och Paul Westerberg, men det är kanske att tänja på det hela; Byrnes är inte lika intensiv som Springsteen och inte lika ettrig som Westerberg. I gengäld har Byrnes en behaglig chosefrihet på pluskontot. Han sitter inte och mumlar självupptaget i hipsterskägget utan riktar sig utåt. Låtarna är hyggliga men lite anonyma - bäst är han i sina mest melankoliska stunder, det vill säga i "When We Ride", "December" och "Every Sound That Crashes". För övrigt fin användning av steel guitar, fiol och mandolin. Peter Sjöblom PROGRESS BAND: "A String That Picks Up Everything" (Prog

Nov262019 by adminNo Comments

GERAINT WATKINS – RUSH OF BLOOD

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Peter Sjöblom GERAINT WATKINS: ”Rush of Blood” (The Last Music Company) Veteranen Geraint Watkins har kanske ingen fantastisk röst i sig – den är närmast lite torr och kort i klangen – men i gengäld lägger han varje uns av känsla i den. Han skapar mening med chosefri uppriktighet, skapar soul med ett obefintligt avstånd mellan själ och strupe. Med ”Rush of Blood” har han också skapat sin allra bästa skiva, och det säger inte lite efter skivor som ”In a Bad Mood” från 2008 och ”Moustique” från 2013. Fem år mellan dem, sex år mellan ”Moustique” och ”Rush of Blood”. Man kan tycka att Geraint Watkins är lite onödigt snål med utgivningarna. Men han har ju annat att göra också. Solokarriären är nästan som en sidosyssla till hans medmusikerjobb hos sådana som Nick Lowe, Dave Edmunds

Nov122019 by adminNo Comments

VAN MORRISON – THREE CHORDS AND THE TRUTH

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Peter Sjöblom VAN MORRISON: ”Three Chords and the Truth” (Exile/Caroline) När de första låtarna en åt gången började sippra ut från ”Three Chords and the Truth” kom ryktena snabbt i svang att den verkade vara en formåtergång för Van Morrison och en uppryckning efter flera helt meningslösa skivor med kväkande hammondjazz och cocktailmuzak. Inte för att det nu skulle betyda så mycket eftersom de flesta skivor är bättre än ”You're Driving Me Crazy” (inspelad tillsammans med den outhärdliga organisten Joey DeFrancesco) och den plågsamt substanslösa ”The Prophet Speaks” från förra året. Och jo, ”Three Chords and the Truth” – namngiven efter Harlan Howards svar på frågan vad country är för något – är bättre än Morrison närmast föregående skivor. Men det säger som sagt inte så mycket.

Jun72019 by adminNo Comments

DR. JOHN 1941-2019

ARTIKLAR, INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER

av Peter Sjöblom (foto: Derek Bridges/Wikimedia Commons) Igår morse avled Dr. John, en av New Orleans-musikens största namn genom tiderna. Peter Sjöblom saknar och hyllar Doktorn. Det finns bara en doktor som jag gått till i alla år, och den ende som gjort mig frisk varje gång: Dr. John. Nu får jag söka mig till någon annan mottagning. Igår mot gryningstimmarna, den 6 juni, avled han av en hjärtattack, 77 år gammal. Han dog i New Orleans, föddes i New Orleans och förkroppsligade New Orleans som ingen annan. Hans karriär var lång, den började redan på femtiotalet när han som Mac Rebennack, då fortfarande i tonåren, började som producent och studiomusiker. (Han fick faktiskt en lokal solohit också, med den Bo Diddley-rullande ”Storm Warning” 1959.) Till en början som gitarrist up

Apr232019 by adminNo Comments

GRAHAM PARKER – SQUEEZING OUT SPARKS: SOLO ACOUSTIC 40th ANNIVERSARY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Peter Sjöblom GRAHAM PARKER: ”Squeezing Out Sparks – Solo Acoustic 40th Anniversary” (Quake) En gång i tiden var Graham Parker om inte den allra största grejen så i alla fall stor nog för både kritiker och de skivköpare som ville ha lite matigare musik. Mellan 1976 och 1980 gav han ut en serie skivor där han backades upp av The Rumour, ett slags engelsk motsvarighet till Southside Johnnys Asbury Jukes där New Jerseys skyline var utbytt mot Londons sotiga tegelväggar och arbetarklassmiljöer. Skivor som ”Howlin' Wind”, ”Heat Treatment” och ”Stick to Me” bekräftade Parker och hans band som den felande länken mellan den ilskne Elvis Costello och den soulige Van Morrison. Allihop borde allmänt räknas som oumbärliga klassiker. Men idag har Graham Parker inte alls samma status. Han

Dec182018 by adminNo Comments

VAN MORRISON – THE PROPHET SPEAKS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Peter Sjöblom VAN MORRISON: "The Prophet Speaks" (Exile) Den plötsligt överproduktive Van Morrison vräker numer ur sig skivor. Sedan 2015 har han släppt fem plattor, denna den senaste inräknad. Inriktningen på de flesta av dem har varit mer eller mindre densamma: musikaliska tillbakablickar på den egna låtkatalogen (i form av tvivelaktiga duetter) och på Morrisons egen skivsamling omfattandes gammal jazz och blues. Men även om han själv nog trivs bra med upplägget så är det inte särskilt roligt för den utomstående. Det börjar helt enkelt bli lite för mycket cocktailunderhållning nu. Lite för mycket muzak i ölmageurvuxen blazer i Ålandsfärjans bar. Och alldeles för mycket urskuldande Hammond-orgel och överslätande soffjazzgitarr. Och själv tar Morrison till samma grepp som h

Jun62018 by adminNo Comments

FESTIVAL! – GUIDE TILL SOMMARENS MUSIK

ARTIKLAR, LIVE!, NYHETER, PÅ GÅNG

av Linda Bönström (foto ovan: Sture Svensson) På jakt efter den ultimata festivalupplevelsen? MONO guidar dig genom Sverige och ut i Europa till de hetaste spelningarna sommaren 2018. Grönan Live! Plats: Stockholm, Sverige När: 3 maj-28 september Traditionellt kör Gröna Lund igång sin musikfestival redan i maj och med över sjuttio konserter att välja mellan så står man knappast utan valmöjligheter. För en del passar det finfint att strosa runt bland grönskan på Djurgården eller åka några plåtmonster på räls innan spelningarna, det finns en väldigt vardaglig air kring det hela trots antalet superstjärnor som äntrar scenen. 6 juni är det dags för Marilyn Manson som genom decennier attraherat en stor skara alternativrockare och när förra årets ”Heaven Upside Down”släpptes visad

Maj22018 by adminNo Comments

VAN MORRISON & JOEY DEFRANCESCO – YOU’RE DRIVING ME INSANE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Peter Sjöblom VAN MORRISON & JOEY DEFRANCESCO: ”You're Driving Me Insane” (Sony) Som Van Morrison-fan borde jag naturligtvis vara glad för hans nuvarande höga produktionstakt, men ärligt talat börjar han fresta på mitt tålamod. Med tre skivor på lite drygt ett halvår börjar han kännas som den där jobbige grannen som hela tiden ska komma och låna en kopp socker och sedan står i dörröppningen lite för länge och pratar strunt. ”You're Driving Me Insane” – ja, fortsätter du komma och störa lite till så har jag snart blivit galen på riktigt. Särskilt som ”You're Driving Me Insane”, gjord tillsammans med Hammond-organisten Joey DeFrancesco, inte är mycket mer än en tunnslitning av det koncept Morrison har föredragit i det senaste och gjort rätt charmiga saker med – jazz- och bl