tisdag, oktober 23

Tagg: Van Morrison

FESTIVAL! – GUIDE TILL SOMMARENS MUSIK

FESTIVAL! – GUIDE TILL SOMMARENS MUSIK

ARTIKLAR, LIVE!, NYHETER, PÅ GÅNG
av Linda Bönström (foto ovan: Sture Svensson) På jakt efter den ultimata festivalupplevelsen? MONO guidar dig genom Sverige och ut i Europa till de hetaste spelningarna sommaren 2018. Grönan Live! Plats: Stockholm, Sverige När: 3 maj-28 september Traditionellt kör Gröna Lund igång sin musikfestival redan i maj och med över sjuttio konserter att välja mellan så står man knappast utan valmöjligheter. För en del passar det finfint att strosa runt bland grönskan på Djurgården eller åka några plåtmonster på räls innan spelningarna, det finns en väldigt vardaglig air kring det hela trots antalet superstjärnor som äntrar scenen. 6 juni är det dags för Marilyn Manson som genom decennier attraherat en stor skara alternativrockare och när förra årets ”Heaven Upside Down”släpptes visad
VAN MORRISON & JOEY DEFRANCESCO – YOU’RE DRIVING ME INSANE

VAN MORRISON & JOEY DEFRANCESCO – YOU’RE DRIVING ME INSANE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom VAN MORRISON & JOEY DEFRANCESCO: ”You're Driving Me Insane” (Sony) Som Van Morrison-fan borde jag naturligtvis vara glad för hans nuvarande höga produktionstakt, men ärligt talat börjar han fresta på mitt tålamod. Med tre skivor på lite drygt ett halvår börjar han kännas som den där jobbige grannen som hela tiden ska komma och låna en kopp socker och sedan står i dörröppningen lite för länge och pratar strunt. ”You're Driving Me Insane” – ja, fortsätter du komma och störa lite till så har jag snart blivit galen på riktigt. Särskilt som ”You're Driving Me Insane”, gjord tillsammans med Hammond-organisten Joey DeFrancesco, inte är mycket mer än en tunnslitning av det koncept Morrison har föredragit i det senaste och gjort rätt charmiga saker med – jazz- och bl
VI MÅSTE PRATA OM DET HÄR MED SPRINGSTEEN

VI MÅSTE PRATA OM DET HÄR MED SPRINGSTEEN

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom kryper i återupptäckandets namn nästan hela vägen till Springsteen-korset men vägrar styvnackat bli Bossen-religiös. Det hela är komplicerat. Vi måste prata om det här med Bruce Springsteen för det är komplicerat. Det blev komplicerat 1984 när han släppte ”Born in the U.S.A.”. Jag var förmodligen den enda recensenten på den här sidan Jupiter som sågade plattan men jag står än idag fast vid att det är en bicepssvällande skitskiva för evigt tagen som gisslan av åttiotalets vedervärdiga ljudideal. Även om jag har hela världen emot mig på den punkten och framför allt alla grabbgubbs som än idag rapar blaskigt öl när de tar i från tårna för att skråla med i knytnävspumparrefrängerna och snyftar lite till de yuppiedekorerade balladerna. ”Born in t
VAN MORRISON – VERSATILE

VAN MORRISON – VERSATILE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom VAN MORRISON: ”Versatile” (Exile) Ingen kan säga att Van Morrison ligger på latsidan – bara några månader efter att förra plattan släpptes ger han ut en ny! Upplägget för dem båda är liknande men där den förra, ”Roll with the Punches”, till största delen bestod av covers på bluesklassiker lutar sig ”Versatile” i huvudsak mot jazzörhängen. Inte heller denna gång är låturvalet särskilt fantasirikt – man kan undra om man verkligen behöver fler versioner av ”Bye Bye Blackbird”, ”Makin' Whoppee”, ”I Get a Kick Out of You” och (en här kanske lite väl tonslirig) ”Unchained Melody”, men precis som förra plattan handlar ”Versatile” mer om hur den känns än vilka låtar den innehåller. Återigen låter det som att Van Morrison verkligen gör det han älskar mest, att sjunga ur h
VAN MORRISON – ROLL WITH THE PUNCHES

VAN MORRISON – ROLL WITH THE PUNCHES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom VAN MORRISON: ”Roll with the Punches” (Exile) Van Morrison har hållit en hög profil de senaste åren, med ett återutgivningsprogram av lyckligtvis välgjorda remastringar inklusive det han gjorde med Them och för skivbolaget Bang i början av karriären, en intervjuserie för engelska radion och ett par bejublade utomhuskonserter i barndomens Belfast på sjuttioårsdagen för ett par år sedan. Plus, förstås nya plattor. Som inte alltid varit så bra – ”Duets: Re-working the Catalogue” där Morrison frotterade sig med allsköns mer eller mindre respektabla sångcelebriteter var en blaja. Och förra årets "Keep Me Singing" var väl ändå i pösigaste laget? “Roll with the Punches” har sina sega stunder den också men är på det hela taget en betydligt bättre skiva än de närmast f
BLUE ROSE CODE – THE WATER OF LEITH

BLUE ROSE CODE – THE WATER OF LEITH

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BLUE ROSE CODE: ”The Water of Leith” (Navigator) Jag vet inte vad som är värst med Ross Wilson, eller som han kallar sig: Blue Rose Code, att han han till ”The Water of Leith” helt skamlöst har snott det mesta från Van Morrison eller att han trots det låter som Sting. Det är illa nog att Sting låter som Sting. Räknar man bort ett par liveskivor är ”The Water of Leith” Blue Rose Codes fjärde platta (fjärde! hur kunde det hända?!) men Wilson har fortfarande inte fått upp orken. Han såsar på lika sävligt som han gjorde på den några år gamla debuten ”North Ten”. Om inte sävligare. Det är i grunden samma trötta singer/songwriter-letargi fast den här gången uppklätt för att likna – som sagt – Van Morrison. Det finns säkert en massa saker jag skulle kunna säga
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 19 – NEIL DIAMOND

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 19 – NEIL DIAMOND

NYHETER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom NEIL DIAMOND: ”Gold – Recorded Live at The Troubadour” (UNI/MCA, 1970) Det är lätt att förstå varför så många rynkar på näsan åt Neil Diamond. Han har sig själv att skylla med sin hårsprejade look, årliga Las Vegas-shower, den kväljande patriotballaden ”America” och andra slippriga popschlagers som man aldrig blir av med. Blotta namnet Neil Diamond ger visioner av strass och pråliga teveshower men det kan vi inte lasta honom för eftersom han faktiskt heter Neil Leslie Diamond på riktigt. Men det fanns en tid när han var en relativt nykläckt låtskrivare som till synes utan ansträngning fick ur sig trovärdig ädelpop. Ingen kan ta ifrån honom äran av den snärtiga ”I'm a Believer” som gav The Monkees en jättehit (och som senare även spelades in av den oefterhärmli
J. GEILS BAND – RHYTHM & BLUES MED ARMERINGSJÄRN

J. GEILS BAND – RHYTHM & BLUES MED ARMERINGSJÄRN

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Minns man åttiotalshiten ”Centerfold” är det kanske svårt att tro att J. Geils Band från början stod med ena benet i soulen och det andra i styvnackad rhythm & blues. Men deras tidiga skivor är råskinns-rock'n'roll som inte frågar om lov. Egentligen borde det vara helt omöjligt. J. Geils Band och jag borde inte gå ihop överhuvudtaget. Till att börja med är de egentligen för bredbenta i sin framtoning. Tittar man på gamla liveinspelningar med dem är deras överdrivna manliga självsäkerhet – det som man med ett engelskt ord kan kalla ”bravado” – snudd på outhärdlig. Och musiken kan till och med kallas bluesrock och det är bland det värsta jag vet; en bastardgenre som tar det sämsta ur bluesen och slår ihop det med det sämsta ur rocken. Men struntar man i att titt
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 8: THE CREEPS

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 8: THE CREEPS

NYHETER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom THE CREEPS: ”Now Dig This!” (WEA, 1988) Kalla historien om The Creeps för en Askungesaga men i så fall är det en där den elaka styvmodern drar det längsta strået. För att få band har haft så mycket potential och blivit av med den på lika kort tid som dem. Över en natt blev Älmhultsgrabbarna hela Sveriges gunstlingar men det var till priset av en förlorad integritet. Jag missunnar inte någon deras framgångar men ibland hade det varit att föredra att de hade uteblivit. Det hade varit bättre om The Creeps inte hade fått en hit med ”Ooh – I Like It!” och den tillhörande LP:n ”Blue Tomato”. För med dem gick hela deras trovärdighet ur led. Det som först och främst hände var att Clarence Öfwerman kom i vägen för dem. Hans produktioner är själva sinnebilden för det