tisdag, juni 19

Tagg: Thomas Notini

BACH – TROTJÄNAREN

BACH – TROTJÄNAREN

ARTIKLAR, NYHETER
av Thomas Notini ”Man kan se Gud – lyssna på Bach!” sade Freddie Wadling en gång i tiden. Thomas Notini tittar efter extra noga och berättar om en av historiens största kompositörer. ”Johann Sebastian Bach är den femte evangelisten. Gån ut och förkunnen honom!” Med så högstämda ord inledde ärkebiskopen Nathan Söderblom ett tal inför en kyrkomusikerkongress i Uppsala en gång under sin ämbetstid. Söderblom var själv synnerligen musikalisk och tonsatte flera av de psalmkoraler som ännu är i bruk i Svenska kyrkans psalmbok. Formulerandet av själva epitetet, Bach som ”den femte evangelisten”, har ibland tillskrivits Söderblom, ibland har det påståtts att den är av äldre datum. I vilket fall som helst är J.S. Bach idag känd världen över under just denna titel, och för många vänner a
ALLAN PETTERSSONS TID SKALL KOMMA

ALLAN PETTERSSONS TID SKALL KOMMA

ARTIKLAR, NYHETER
av Thomas Notini (foto av Kandinsky: "Improvisation, Deluge" Thomas Notini) Thomas Notini porträtterar Sveriges möjligen störste symfoniker genom tiderna, Allan Pettersson. ”De verk som överlever längst i musikhistorien är de som träffar någonting i åhörarna, något som gör att en människa känner igen sig själv i musiken.” (Victoria Borisova-Ollas) Hur många försök har det inte gjorts att definiera musiken, att förklara musikens väsen? Otaliga – och alla lika ofullkomliga och bristfälliga, liksom våra alltid lika fåfänga bemödanden att förklara konsten i allmänhet. Dessa försök gäckar oss likt fjärilar vi aldrig lyckas fånga. De löses upp och förvandlas till luft i de ögonblick då vi trodde oss ha hittat formeln, satsen, som en gång för alla röjer konstens mysterium för oss. L
ANTON BRUCKNER – ÄLSKAD OCH MISSFÖRSTÅDD

ANTON BRUCKNER – ÄLSKAD OCH MISSFÖRSTÅDD

ARTIKLAR, NYHETER
av Thomas Notini I vad Thomas Notini kallar "ett trevande försök till försvarstal" porträtterar han tonsättare som förblivit något av en outsider, långt efter sin egen tid. ”Nie mehr Bruckner in Stockholm!” – ”Aldrig mer Bruckner i Stockholm!” Det var vad en upprörd Wilhelm Furtwängler nästan skrek ut, när han i vredesmod lämnade Konserthuset i Stockholm efter att ha dirigerat Stockholmsfilharmonikerna i ett Bruckner-program en gång under mellankrigstiden. Mottagandet hade alltså varit mycket svalt. Det blev för Furtwängler en total chock och en oerhörd besvikelse, inte minst för att det stod i bjärt kontrast till den djupa uppskattning som han var van vid att Bruckners musik mötte på hela den europeiska kontinenten, i Storbritannien och i USA. Och inte mycket har ändrat
MUSIKEN ÄR HANS MISSION – HERBERT BLOMSTEDT, JUBILAR OCH DIRIGENTMAESTRO

MUSIKEN ÄR HANS MISSION – HERBERT BLOMSTEDT, JUBILAR OCH DIRIGENTMAESTRO

ARTIKLAR, NYHETER
av Thomas Notini Thomas Notini hedrar Herbert Blomstedt, ett fenomen och som nybliven nittioåring fortfarande är på väg och alltjämt helt och hållet står till musikens förfogande. Den 11 juli i år inträffade i den klassiska konstmusikens värld ett jubileum av ovanligt slag. En av världens ledande dirigenter firade sin nittioårsdag – men inte vilande på sina gamla lagrar utan fortfarande fullt verksam och inbokad för åttio konserter per år, på konsertestrader världen runt: från San Francisco till Tokyo, från Stockholm till Wien och Paris. Redan detta fenomen i sig har naturligtvis varit föremål för mycken diskussion: Hur är det möjligt att vid en så hög ålder ha inte bara sin fysiska, mentala och intellektuella kapacitet i behåll utan även en sjudande konstnärlig vitalitet och
NÄKTERGALEN FRÅN NORDEN – TANKAR KRING JENNY LIND

NÄKTERGALEN FRÅN NORDEN – TANKAR KRING JENNY LIND

ARTIKLAR
av Thomas Notini Vi är många – både vanliga musikälskare och yrkesutövande musiker – som innerligt skulle önska att det hade funnits bara några få takter inspelade med musik framförd av gångna tiders stora: Bach spelande sin Toccata och Fuga; Mozart spelande någon av sina klaverkonserter; Schubert spelande något av sina impromptun; Chopin spelande någon av sina valser… Och – några takter, eller bara några toner, av Jenny Linds sång. Men nej, det finns inte att uppbringa. Vi kan aldrig nå fram till en uttömmande kunskap om hur vår största och mest internationellt kända sångkonstnärinna vid sidan av Birgit Nilsson faktiskt lät när hon sjöng, alla stilhistoriska rekonstruktionsförsök till trots. Möjligen kan vi nå fram till något slags närmevärden, och i det avseendet är vi helt
SPRÅKET BORTOM ORDEN – TANKAR KRING EN MONOGRAFI OM ARVO PÄRT

SPRÅKET BORTOM ORDEN – TANKAR KRING EN MONOGRAFI OM ARVO PÄRT

ARTIKLAR
av Thomas Notini (Foto: Wikimedia Commons) Det hör inte till vanligheterna att någon som inte är musiker eller musikvetare till professionen skriver en monografi om en tonsättare. Men det har emellanåt inträffat, och då handlar det ofta om presentationer ur en specifik synvinkel. Den slovakisk-amerikanske teologen Jaroslav Pelikan – ursprungligen lutheran, senare konvertit till den ortodoxa kyrkan – utgav 1986, ett par år före sin övergång till ortodoxin, en monografi om Johann Sebastian Bach, ”Bach Among the Theologians”. Hans varma kärlek till den lutherska fromhetens store tondiktare, som ibland till och med kallats ”den femte evangelisten”, bleknade dock aldrig efter att han lämnat lutherdomen och reformationskristendomen. I en radiointervju något år före sin död betygade Pe
NIELS W. GADE – ETT TONSÄTTARÖDE OCH KULTURHISTORIENS NYCKFULLHET

NIELS W. GADE – ETT TONSÄTTARÖDE OCH KULTURHISTORIENS NYCKFULLHET

ARTIKLAR
av Thomas Notini (Foto: Wikimedia Commons) Vi tycks utgå från att de konstnärer – bildkonstnärer, tonsättare, diktare, dramatiker m.m. - som har sina namn inskrivna i historien har nått denna status på grund av sina extraordinära förtjänster, medan de som glömts bort har mött sitt dystra öde därför att de på något sätt inte hållit måttet. Ett slags rak och enkel darwinsk princip överförd till konstens värld. Men konstnärlig framgång är ett relativt och ganska tänjbart begrepp. Johann Sebastian Bach var under sin levnad en väl etablerad musikalisk hantverkare, anställd vid olika tyska hov, och som sådan förhållandevis känd, men knappast utanför en begränsad krets, vars geografiska gräns utgjordes av de tyska furstendömenas gränser mot omvärlden. Furstehusen ägde med ensamrätt de