söndag, december 15

Tagg: The Kinks

WILL BIRCH – CRUEL TO BE KIND: THE LIFE AND MUSIC OF NICK LOWE

WILL BIRCH – CRUEL TO BE KIND: THE LIFE AND MUSIC OF NICK LOWE

BÖCKER & FILM, NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom WILL BIRCH: ”Cruel to Be Kind: The Life and Music of Nick Lowe” (Constable) Kunde man välja sina släktingar hade jag valt Nick Lowe som min farbror. Det hade varit kul med en farbror Nick som dök upp på födelsedagar och julaftnar med tjockt vitt och uppenbarligen svårstyrt hår, tjockbågade glasögon och ett obegränsat antal ankedoter levererade med en engelskt torr, lågmäld och ytterst självironisk humor. Och en ständigt avväpnande charm. Fast om det hade varit mysigt med en farbror Nick idag, hade det förmodligen inte varit lika mysigt när jag var liten. För dagens Nick Lowe är inte den samma som fanns på sjuttiotalet. Han har periodvist levt hårt. Kanske inte alltid lätt att märka när man hör hans snärtiga poplåtar med välformulerade och ofta lite aparta text
GARAGEROCK-ALFABETET, DEL 2: G-P

GARAGEROCK-ALFABETET, DEL 2: G-P

ARTIKLAR, GARAGEROCK, MUSIKALFABETEN, NYHETER, SERIER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom fortsätter sin alfabetiska exkursion genom sextiotalets garageland som han påbörjade förra veckan med A-F. Mer förbrännande fuzz, osnutna orosmakare, stöddiga snorvalpar, perfekt pop och exemplarisk extas alltså! Idag: G till P. THE GRIM REEPERS: ”Two Souls” (1966) Enligt den informativa sajten Garage Hangover släpptes The Grim Reepers enda singel i januari 1967, medan exempelvis Discogs listar den som utgiven 1966. I alla händelser låter den mer som 1966, med sitt primitiva stomp och snäsiga sång som tillsammans perfekt uttrycker den neurotiska olusten hos berättarjagets Dr. Jekyll & Mr. Hyde-natur. Inte mycket är känt om bandet, förutom att gruppens fyra medlemmar var hemmahörande i Los Angeles. HAMILTON STREETCAR: ”Invisible People” (1967
POPARKEOLOG DAVID WELLS ÖPPNAR DÖRREN TILL EN NY VÄRLD

POPARKEOLOG DAVID WELLS ÖPPNAR DÖRREN TILL EN NY VÄRLD

ARTIKLAR, INTERVJUER, NYHETER
av Michael Björn Michael Björn har samtalat med en sann poparkeolog och en legend i det fördolda som i årtionden har grävt efter obskyr musik från en svunnen tid: David Wells. Följ med på en resa ner i kaninhålet! Wikipedia definierar arkeologi som studiet av vår materiella kultur i form av lämningar och artefakter. Men tänk om vi inte pratar om forskare med spadar och borstar som flockas kring utgrävningar, utan om någon som använder intervjuer, loppmarknader och rullbandsarkiv? Kanske den materiella kulturen dessutom är vinyl, och det som en gång gått förlorat men nu återfåtts är popmusik? Popmusik i den beatleska tappning vi numera känner den är gott och väl ett halvt århundrade gammal. Men det betyder inte att lyssna på den måste involvera kladdig nostalgi. Förvånansvär
FÖRMODLIGEN VÄRLDENS BÄSTA LÅT

FÖRMODLIGEN VÄRLDENS BÄSTA LÅT

KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Många låtar är den bästa som gjorts för sådant är ju subjektivt och kan inte mätas. Men Peter Sjöblom tror sig i alla fall veta vilken som han tycker är världens bästa låt. Jag har aldrig varit i London och sett solen gå ner över stadsdelen Waterloo men jag har sett det på plats många, många gånger. Jag har bländats av taxibilarnas skyltar, sett folk svärma som flugor vid tunnelbanestationens mynning, sett Terry och Julie gå över bron som de gör varje fredagskväll för att tillsammans kasta av sig veckan som gått med en helg där bara de själva existerar i varandras oavslutade blickar. Jag har sett solen gå ner över Waterloo och varit i paradiset. Att jag sett detta gång på gång trots att jag inte ens varit i London är naturligtvis Ray Davies förtjänst. Så levan
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 3: THE KINKS

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 3: THE KINKS

SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom THE KINKS: ”Sleepwalker” (Arista 1977) Genier har det också lite taskigt ibland. Som Ray Davies. Han hade det verkligen inte så festligt 1973. Privatlivet har alltid varit lite trassligt och han har väl aldrig varit så jättebra på att hantera nära relationer – titta bara på den livslånga hatkärlekskonflikten mellan honom och brodern Dave. Själv har Ray sagt att han är lätt att älska men omöjlig att leva tillsammans med. Något som hans första fru Rasa när som helst kan bekräfta. De gifte sig redan 1964, samma år som The Kinks slog igenom med ”You Really Got Me”, men i juni 1973 stod hon inte ut med Rays lynnighet längre. Hon tog parets båda döttrar och lämnade hon honom, på hans 29-årsdag för att – som Dave Davies formulerade det – ”vrida om kniven lite till”. Kata