lördag, april 20

Tagg: The Byrds

THE LONG RYDERS – PSYCHEDELIC COUNTRY SOUL

THE LONG RYDERS – PSYCHEDELIC COUNTRY SOUL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE LONG RYDERS: ”Psychedelic Country Soul” (Omnivore) Long Ryders svepte in från Los Angeles med åttiotalets våg av paisley underground-band, men där Dream Syndicate bar med sig ett Velvet Underground-mörker, Green On Red tog Neil Young till de sjaskigare barerna där de värsta baksmällorna grundläggs och Rain Parade sjönk in i ett psykedeliskt dis, valde Long Ryders countryrockens väg. Med Gene Clark-beundraren Sid Griffin i spetsen utmärke de sig snabbt som sin tids fanbärare för band som The Byrds och Buffalo Springfield. Det gjorde ett antal riktigt fina låtar, men bandet drogs så gott som alltid av en ledstelhet i framförandena. De hade svårt att få det att svänga så mycket som hade behövts och det hade inte alltid att göra med tidens trista soundideal. När al
FLAMIN GROOVIES HETLEVRADE ROCK’N’ROLL

FLAMIN GROOVIES HETLEVRADE ROCK’N’ROLL

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Nyligen samlades San Francisco-bandets Flamin Groovies tre första album ihop till en box. Det ger Peter Sjöblom en anledning att hylla deras explosiva rock'n'roll från åren 1968-1979. Mick Jagger lär ha sagt att ”Teenage Head” med Flamin Groovies är en bättre platta än Rolling Stones ”Sticky Fingers” som kom samma år, 1971. Han hade i alla fall rätt den gången. ”Teenage Head” är mycket bättre på att vara ”Sticky Fingers” än ”Sticky Fingers” själv. Men så var ju Flamin Groovies (som vid den tiden stavade sitt namn utan apostrof i Flamin) också ett mycket bättre band överhuvudtaget. De var bättre på country och – framför allt – rock'n'roll. (Med tiden, efter ett antal medlemsbyten, blev de också oerhört mycket bättre på pop.) Den som inte tror mig kan gå ut och
ELVA BILJETTER TILL POPHIMLEN

ELVA BILJETTER TILL POPHIMLEN

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom För att inte gilla åttiotalet är Peter Sjöblom ovanligt fixerad vid det. Men han har sina skäl. Den här gången är skälen elva till antalet – och allihop börjar på bokstaven POP. Dessutom fnissar han åt gamla lustigheter han har hört tusen gånger förut. Till skillnad mot vad som ibland brukar sägas om sextiotalet – att den som minns det inte var med om det – så antar jag att de flesta som var med på åttiotalet kommer ihåg detta mycket väl. På gott eller ont, beroende på vem man frågar. Somliga tyckte helt klart om glamouren och överdådet, de tyckte om att titta på glittret och ytligheterna. Vi andra – för jag tillhör dem – kommer ihåg samma sak men avskydde det och fuktade våra uttorkade strupar så gott vi kunde vid de vattenhål som trots allt stod oss till buds
DAVID CROSBY – SKY TRAILS

DAVID CROSBY – SKY TRAILS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DAVID CROSBY: ”Sky Trails” (BMG) Jag har med åren blivit mer och mer kluven till David Crosby. Eller mer precist, musiken han gjorde efter att han blev sparkad från The Byrds 1968. Vilket är en hel del musik att vara kluven till. I Byrds var han den mest skärpte låtskrivaren jämte Gene Clark och presterade oangripliga klassiker som ”Everybody's Been Burned” och ”Lady Friend”. Eller så njugg får jag inte vara. Trots allt bevisade han med sin första soloplatta ”If I Could Only Remember My Name” 1971 att hans ofta fria, eteriska låtar höll även i det större formatet, och att han som medlem i Crosby Stills Nash & Young berikade deras repertoar med minnesvärda låtar som hippie-stridsropet ”Almost Cut My Hair” och den skira ”Guinnevere”. Men ofta har hans gärna ja