The Band – Mono

Okt162020 by adminNo Comments

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 27: KAREN BETH

ARTIKLAR, NYHETER, SERIER, SKIVOR SOM KOM UNDAN

av Peter Sjöblom KAREN BETH: "The Joys of Life" (Decca, 1969) Den mest träffsäkra jämförelsen man kan göra med Karen Beth är med en annan Karen – Dalton. Bägge har röster som är sötbeska som anis och oliver, men där Dalton sjunger med ett märkligt sprucket läckage, som en glappande respirator, har Beths stämma en större hållfasthet. Dalton lider men av sina förebilder, inte minst Billie Holiday, medan Beth sjunger oanfrätt av ideal. Kanhända som ett arv från jazzen låter Dalton självmedveten och -belåten, medan jag hör motstridig sorts plågad aningslöshet i Beths klang. ”Den strömmar genom mig som energin strömmar genom jorden och upp i trädet”, har hon en gång sagt om sin sång. Dalton står jag bara inte ut med men Beth kommer nära mitt hjärtat. Men det är Karen Dalton som fåt

Sep32020 by adminNo Comments

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

BOBBO BYRNES: "Sea Green Number 5" (Bobbo Byrnes/Hemifrån) Bobbo Byrnes har vunnit americana-recensenternas hjärta med sin berättande singer/songwriter-country. Paralleller har dragits till både Bruce Springsteen och Paul Westerberg, men det är kanske att tänja på det hela; Byrnes är inte lika intensiv som Springsteen och inte lika ettrig som Westerberg. I gengäld har Byrnes en behaglig chosefrihet på pluskontot. Han sitter inte och mumlar självupptaget i hipsterskägget utan riktar sig utåt. Låtarna är hyggliga men lite anonyma - bäst är han i sina mest melankoliska stunder, det vill säga i "When We Ride", "December" och "Every Sound That Crashes". För övrigt fin användning av steel guitar, fiol och mandolin. Peter Sjöblom PROGRESS BAND: "A String That Picks Up Everything" (Prog

Apr92020 by adminNo Comments

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

MONO introducerar den nya avdelningen Skivor i korthet med där vi samlar upp nyutkomna skivor och recenserar dem i ett lite mindre format. DAVE GREAVES: ”Still Life – The Legacy Collection” (Inbred/Hemifrån) av Peter Sjöblom Den Hull-födde Dave Greaves har ett förflutet i den engelska folkmusiken under sjuttiotalet och har spelat med bland andra John Martyn och Sandy Denny. Han är också en av de mycket få som uppträtt samma kväll som Nick Drake. ”Still Life” är en sammanfattning av Greaves låtkatalog och avslöjar hans ursprung tydligt. Skickligt gitarrplock i den brittiska folktraditionen, ibland med uppbackning av band. Dessvärre är låtarna inte speciellt distinkta och Greaves är inte heller världens mest personliga sångare. ”Still Life” är dessutom en dubbel vilket definitivt

Jan252020 by adminNo Comments

DYLAN-LÅTAR I FÖRSKINGRINGEN, DEL 1: 60- OCH 70-TALET

ARTIKLAR, NYHETER

Peter Sjöblom rotar runt bland Bob Dylan-låtar som trillat bredvid och hittar tio stycken han tycker behöver få mer uppmärksamhet. De fem första, från sextio- och sjuttiotalet redovisar han idag. De resterande fem kommer i en separat artikel. Trots alla ”Bootleg Series” finns det fortfarande så mycket outgivet Dylan-material att fansen kommer att kunna byta icke-officiella inspelningar med varandra i årtionden framåt. Och då inte bara konsertupptagningar från Dylans så kallade Never Ending Tour (som enligt honom själv slutade 1992) gjorda med med en mikrofon gömd under jackan (även om en del av dem faktiskt låter riktigt bra). Studioinspelningar som aldrig hamnat på någon Sony-sanktionerad skiva är knappast svåra att hitta för vem som helst med tillgång till en sökmotor. Lägg till

Jan32020 by adminNo Comments

SKIVOR SOM KOM UNDAN VOL. 25: DYLAN-SPECIAL

ARTIKLAR, NYHETER, SKIVOR SOM KOM UNDAN

av Peter Sjöblom MONO ringer in det nya decenniet med en specialupplaga av Skivor som kom undan, serien där Peter Sjöblom ger upprättelse åt underskattade och förbisedda skivor. Vanligtvis behandlar en skiva i varje del, men i denna volym 25 levererar han ett försvarstal för ett fempack oförtjänt negligerade Dylan-plattor. Bob Dylan har redan varit med i den här serien, med ”Saved”, den ofta nedsablade mittenskivan i hans pånyttfödelsetrilogi från åren 1979-81. Men med sin digra produktion har Dylan naturligtvis fler alster i sin kanon som av en eller annan anledning kommit att förbises och/eller bespottas. Så pass många att det är på sin plats att göra en Skivor som kom undan-special med fem av dessa. Somliga Dylann-skivor är helt omöjliga att försvara, särskilt från hans oin

Okt272017 by adminNo Comments

THE LAST SCHMALTZ

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER

av Peter Sjöblom Peter Sjöblom tar bladet från munnen och gör upp med ”tvånget” att älska The Band. Jag börjar räkna och när jag kommer till tre slutar alla tjata om hur bra ”The Last Waltz” är, okej? Ett, två, tre! Nähä, det funkade inte. Då vänder vi på det då: Vad är det som är så bra med ”The Last Waltz”? Vad är det som är så fantastiskt med detta spektakel som mer än något annat ser ut som en kokaindealarnas nobelmiddag med dåtidens popjetset så pudrad att den kunde snyta pulverbobbor stora som fiskmåsar ur näsan? Vad är det som är så bra med The Band överhuvudtaget, utöver deras roll som kompband till Dylan av och till mellan 1966 och 1974? Utan honom och hans elektrifierande utstrålning – jag menar, herregud, Royal Albert Hall-konserten som ju inte spelades in