onsdag, juni 7

Tag: Suicide

CANTONA GUT SYSTEM – YOKO: THE BEST BEATLE

CANTONA GUT SYSTEM – YOKO: THE BEST BEATLE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom CANTONA GUT SYSTEM: "Yoko: The Best Beatle" (Fanfar!/Border) Skivan med den underbart provokativa titeln "Yoko: The Best Beatle" (förutsatt att man är lättprovocerad) är Cantona Gut Systems första, men duon är inte så okänd som det kanske kan tyckas. Både Robert Johnson och Johan Skugge kommer från relativt nyligen nerlagda Robert Johnson & Punchdrunks, och detta nya projekt kan ses som den naturliga utvecklingen av vad det hyllade instrumentalbandet gjorde framför allt mot slutet. Soundtracks till gamla italienska skräckfilmer som aldrig gick upp på bio är förstås en given referens, men Cantona Gut System lägger till ännu mer dystopiska schatteringar. Skräcken har inte längre Dario Argentos starka färger utan går i blåsvarta, nästan monokroma svårdifferentie
VRAKETS POSITION – 4

VRAKETS POSITION – 4

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom VRAKETS POSITION: ”4” (Galleri 21 Recordings) Sveriges bästa band (endast Nomads borträknade) är också sannolikt landets bäst bevarade hemlighet. Fyra primitivt inspelade skivor in i karriären är de två skåningarna Göran Green och Tommy Lindholm i Vrakets Position fortfarande så mycket underground de kan bli men en stor angelägenhet för de alltför få som hittills har haft lyckan att stifta deras bekantskap. Om det är denna exklusivitet som låter Vrakets Position att bevara sin integritet, eller om det är integriteten som hindrar dem från att nå ut till en större lyssnarskara ska jag låta vara osagt, men det är ändå synd att så pass få har hört dem. Själva kallar de det de gör för ”bakgrundsmusik från avgrunden”, en självironiskt träffsäker kategorisering av du
BOWERY VID MIDNATT

BOWERY VID MIDNATT

KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom får ett ryck igen och fastnar framför några dokumentärer om livet på och kring den legendariska New York-klubben CBGB's och funderar över varför han inte gillar den engelska punken. Ibland letar jag upp både gamla och nya dokumentärer om den amerikanska punkens tidiga år. Om New York-klubben CBGB's och banden som spelade där. Jag har nyligen haft ett sådant ryck och trots att jag sett flera av dokumentärerna tidigare känner jag mig lika upplivad av dem som alltid när jag får ett av mina ryck. Det var verkligen något speciellt med den tiden och den platsen. CBGB's var ett sunkigt hak bebott av ohyra och skadedjur i det nergångna Bowery-kvarteret men musiken som åstadkoms där hade en kärnfull renhet som kvarstår oanfrätt idag bevarad inte minst
ALAN VEGA – IT / MARTIN REV – DEMOLITION 9

ALAN VEGA – IT / MARTIN REV – DEMOLITION 9

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom ALAN VEGA: ”IT” (Fader) MARTIN REV: ”Demolition 9” (Atlas Réalisations) New York-duon Suicide gjorde ett antal skivor sporadiskt spridda över fyra decennier, men bara den allra första hade sprängkraften att förändra musiken i stort. Den var lika sakligt brutal och konfrontativ till musiken som till skivomslaget. Låtarna liksom gruppnamnet på konvolutet var som ett snitt över pulsådern och känslorna och rädslorna som rann ur musiken var som blodet som sipprade fram ur omslagets söndriga bokstäver. Med sina primitiva syntar och taktmaskiner bultade Martin Rev fram ett skelettartat, överstyrt beat som gav samma känsla som ett foto som man vridit upp kontrasten på så mycket att allt man kan se är de skarpa krockarna mellan de hårda, överdrivet mättade färgfälten. Ov