söndag, december 15

Tagg: soul

LEE MOSES – HOW MUCH LONGER MUST I WAIT?

LEE MOSES – HOW MUCH LONGER MUST I WAIT?

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom LEE MOSES: ”How Much Longer Must I Wait? Singles & Rarities 1965-1972” (Future Days Recordings) Lee Moses hör till de artister som fick vänta länge på sitt erkännande. Han fick inte ens uppleva soulkonnässörernas senkomna hyllningar av hans enda LP ”Time and Place” under det nya millenniet då han avled 1997. När skivan först gavs ut 1971 var det inte särskilt många som brydde sig. Och då hade Moses redan haft en flerårig karriär som likaledes föga framgångsrik singelartist. Det är väl onödigt att påpeka att dessa singlar idag byter ägare för rätt stora summor. Vilket också den över tjugo år gamla nyutgåvan av ”Time and Place” på Castle – med singelspåren tillagda som bonus – gör. Så ”How Much Longer Must I Wait?” fyller verkligen en funktion då den inte bara
MAVIS STAPLES – WE GET BY

MAVIS STAPLES – WE GET BY

NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom MAVIS STAPLES: ”We Get By” (Anti) Det är ingen mening med att jämföra en ny skiva med Mavis Staples med någon annan artist. Det utfaller så gott som alltid till hennes fördel eftersom hon som sångerska till naturen är huvudet högre än alla andra nu levande. Även en halvdan skiva från henne, som förra ”If All I Was Was Black”, är bättre än det mesta som kommer ut. Men jämfört med den är ”We Get By” absolut bättre, med Mavis Staples i bättre vokal form. Kanske har det ständiga raseriet mot mannen som utger sig för att vara USA:s president gett rösten en förnyad glöd. Där ”If All I Was Was Black” lät lite disträ låter ”We Get By” som att den står närmare Staples själ. Mer gospel till uttrycket. Precis som varit brukligt under senare år har hon anlitat en namnkun
BOBBY OROZA – THIS LOVE

BOBBY OROZA – THIS LOVE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BOBBY OROZA: ”This Love” (Big Crown) Som trogna MONO-läsare förmodligen vet är jag lite svag för nutida soul som med sound och förhållningssätt blickar tillbaka på sextio- och sjuttiotalet, artister som Nick Waterhouse, i sina bästa stunder James Hunter och förstås och framför allt salig Sharon Jones. Även om estetiken visserligen kan bli ett självändamål – retro för sakens skull och inte självklart med ett stort innehåll – är det roligt att notera hur den har spridit sig långt utanför det tongivande Daptone-bolaget. Men jag måste erkänna att jag inte hade väntat mig att Finland skulle bidra till genren. Inte för att jag underskattar finsk musik – jag hade bara inte föreställt mig Finland som en soulnation. Bobby Oroza visar att jag åtminstone delvis hade fel.
LITTLE WILLIE JOHN – THE SWEET, THE HOT, THE TEENAGE BEAT

LITTLE WILLIE JOHN – THE SWEET, THE HOT, THE TEENAGE BEAT

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom LITTLE WILLIE JOHN: ”The Sweet, The Hot, The Teenage Beat” (Vinyl Passion) Skriver man in ”Little Willie John” i Googles sökfält får man bland de första resultaten fler träffar på Peter LeMarcs låt än artisten Little Willie John. Utan att hacka på LeMarc kan man ändå tycka är lite orättvist mot någon som faktiskt har skrivit ”Fever” och därmed en av de bästa låtarna någonsin. Om denna nyutgåva (på utökad vinyl) av Little Willie Johns ”The Sweet, The Hot, The Teenage Beat” frå 1961 kommer att skifta sökbalansen är osannolikt, men den är oavsett en påminnelse om hans storhet och sådana kan man inte få för många av. För om han kallades ”Little” och var kort i rocken – strax över en och sextio – var han desto större i rösten. Även de gånger låtarna inte var av toppk
ELI ”PAPERBOY” REED – 99 CENT DREAMS

ELI ”PAPERBOY” REED – 99 CENT DREAMS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom ELI ”PAPERBOY” REED: ”99 Cent Dreams” (Yep Roc) När Eli ”Paperboy” Reed flyttade till Clarksdale, Mississippi för över sjutton år sedan flyttade han till den heliga bluesmark där hans musikaliska rötter ligger. Omgiven av de många bluessyltor som kallas juke joints kunde han studera sin favoritmusik på plats, och erfarenheterna av vistelsen tog han med sig tillbaka till sitt Boston via ett annat blues-Mecca – Chicago. Nu är han inne på sin sjätte platta, och ”99 Cent Dreams” följer i spåren efter hans tidigare skivor med muskulös soulblues som avslöjar inspiration från både Little Milton och Geater Davis. Det är inte förvånande att salig Sven Zetterberg nämnde Reed som en av de få nya artister han gillade – de har vissa likheter i både sångstil och förhållningss
LEE FIELDS & THE EXPRESSIONS – IT RAINS LOVE

LEE FIELDS & THE EXPRESSIONS – IT RAINS LOVE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom LEE FIELDS & THE EXPRESSIONS: ”It Rains Love” (Big Crown) Soulsångare som Lee Fields görs inte längre, men så är han också något av en veteran. Sin första platta gav han ut för redan fyrtio år sedan, den smått klassiska ”Let's Talk It Over”. Han har aldrig slagit igenom brett, alltid varit lite av en artist för konnässörerna, kanske för att han kuskat runt mellan flera mindre skivbolag genom åren när han inte gett ut sina skivor på egen hand. På många sätt är han den typiske Daptone-artisten men delade stall med Charles Bradley, Sharon Jones och de andra i Daptone-familjen bara några år i början av nollnolltalet. Samarbetet med Daptone resulterade i en handfull singlar, aldrig något helt album. Idag återfinns han på Brooklyn-bolaget Big Crown och fortsätter odl
JAMES BROWN – SHO IS FUNKY DOWN HERE / THE GRODECK WHIPPERJENNY – THE GRODECK WHIPPERJENNY

JAMES BROWN – SHO IS FUNKY DOWN HERE / THE GRODECK WHIPPERJENNY – THE GRODECK WHIPPERJENNY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom JAMES BROWN: ”Sho Is Funky Down Here” (Now-Again) THE GRODECK WHIPPERJENNY: ”The Grodeck Whipperjenny” (Now-Again) James Brown gjorde ofattbart många skivor mellan 1967 och 1971 så det är inte konstigt att flera av dem har dömts till en mer undanskymd plats i historien. Det gör ingenting att det är så, för en del ur hans enorma produktivitet förtjänar inte bättre än kompakt glömska. En av dessa skivor är ”Sho Is Funky Down Here” från 1971. Om den ens bör kallas en James Brown-platta alltså – den presenteras som James Brown Plays and Directs The James Brown Band. Brown producerade visserligen skivan men är i allt väsentligt David Matthews verk. Matthews var kapellmästare i Browns band vid den tiden, men det betyder inte att han borde tagit det beslutande befälet
NICK WATERHOUSE – NICK WATERHOUSE

NICK WATERHOUSE – NICK WATERHOUSE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom NICK WATERHOUSE: ”Nick Waterhouse” (Innovative Leisure) Egentligen är detta en typisk platta för etiketten Daptone, känd för att ge ut artister som Sharon Jones & The Dap-Kings, The James Hunter Six och Budos Band. Nick Waterhouse har ett liknande ”retrosound” grundat i klassisk ruffig femtiotals-rhythm & blues och sextiotalsoul. Hos Waterhouse blir musiken till och med ännu skitigare när han lägger till en dos garagerock (hör ”Song for Winners” och ”Man Leaves Town”). Vilken ljudestetik han eftersträvar framgår ytterligare av att plattan (som är hans fjärde sedan debuten 2012) är inspelad i Los Angeles mytomspunna Vox-studio med anor tillbaka till trettiotalet. Det ska dock sägas att jag inte känner mig bekväm med retrobegreppet. Det finns något lite ne
A Ä IE IA, A Ä E EUU!

A Ä IE IA, A Ä E EUU!

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom (foto uppifrån och ner: Johan Jönsson, Daniel Åhs Karlsson och Bengt Nyman, samtliga från Wikimedia Commons) Peter Sjöblom tittar på teve om tonsatt lyrik men blir allt annat än lyrisk. Jag tittade på första delen av Fredrik Lindströms nya serie ”Helt lyriskt” på SVT. Tänkte att det kunde vara lite kul med artister som får i uppgift att tonsätta dikter ur den svenska poesihistorien. Programmet var i klassisk Lindström-stil, lätt underhållning med ett visst folkbildningspatos. I detta första avsnitt medverkade Tommy Körberg och Molly Sandén. Körberg kan man tycka vad man vill om men ingen kan ta ifrån honom att han har en rekorderlig pipa. Jag är inget jättefan av honom, jag tycker han alldeles för ofta har slösat bort sina rösttillgångar på trams som bara syftar