tisdag, april 23

Tagg: soul

ELI ”PAPERBOY” REED – 99 CENT DREAMS

ELI ”PAPERBOY” REED – 99 CENT DREAMS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom ELI ”PAPERBOY” REED: ”99 Cent Dreams” (Yep Roc) När Eli ”Paperboy” Reed flyttade till Clarksdale, Mississippi för över sjutton år sedan flyttade han till den heliga bluesmark där hans musikaliska rötter ligger. Omgiven av de många bluessyltor som kallas juke joints kunde han studera sin favoritmusik på plats, och erfarenheterna av vistelsen tog han med sig tillbaka till sitt Boston via ett annat blues-Mecca – Chicago. Nu är han inne på sin sjätte platta, och ”99 Cent Dreams” följer i spåren efter hans tidigare skivor med muskulös soulblues som avslöjar inspiration från både Little Milton och Geater Davis. Det är inte förvånande att salig Sven Zetterberg nämnde Reed som en av de få nya artister han gillade – de har vissa likheter i både sångstil och förhållningss
LEE FIELDS & THE EXPRESSIONS – IT RAINS LOVE

LEE FIELDS & THE EXPRESSIONS – IT RAINS LOVE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom LEE FIELDS & THE EXPRESSIONS: ”It Rains Love” (Big Crown) Soulsångare som Lee Fields görs inte längre, men så är han också något av en veteran. Sin första platta gav han ut för redan fyrtio år sedan, den smått klassiska ”Let's Talk It Over”. Han har aldrig slagit igenom brett, alltid varit lite av en artist för konnässörerna, kanske för att han kuskat runt mellan flera mindre skivbolag genom åren när han inte gett ut sina skivor på egen hand. På många sätt är han den typiske Daptone-artisten men delade stall med Charles Bradley, Sharon Jones och de andra i Daptone-familjen bara några år i början av nollnolltalet. Samarbetet med Daptone resulterade i en handfull singlar, aldrig något helt album. Idag återfinns han på Brooklyn-bolaget Big Crown och fortsätter odl
JAMES BROWN – SHO IS FUNKY DOWN HERE / THE GRODECK WHIPPERJENNY – THE GRODECK WHIPPERJENNY

JAMES BROWN – SHO IS FUNKY DOWN HERE / THE GRODECK WHIPPERJENNY – THE GRODECK WHIPPERJENNY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom JAMES BROWN: ”Sho Is Funky Down Here” (Now-Again) THE GRODECK WHIPPERJENNY: ”The Grodeck Whipperjenny” (Now-Again) James Brown gjorde ofattbart många skivor mellan 1967 och 1971 så det är inte konstigt att flera av dem har dömts till en mer undanskymd plats i historien. Det gör ingenting att det är så, för en del ur hans enorma produktivitet förtjänar inte bättre än kompakt glömska. En av dessa skivor är ”Sho Is Funky Down Here” från 1971. Om den ens bör kallas en James Brown-platta alltså – den presenteras som James Brown Plays and Directs The James Brown Band. Brown producerade visserligen skivan men är i allt väsentligt David Matthews verk. Matthews var kapellmästare i Browns band vid den tiden, men det betyder inte att han borde tagit det beslutande befälet
NICK WATERHOUSE – NICK WATERHOUSE

NICK WATERHOUSE – NICK WATERHOUSE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom NICK WATERHOUSE: ”Nick Waterhouse” (Innovative Leisure) Egentligen är detta en typisk platta för etiketten Daptone, känd för att ge ut artister som Sharon Jones & The Dap-Kings, The James Hunter Six och Budos Band. Nick Waterhouse har ett liknande ”retrosound” grundat i klassisk ruffig femtiotals-rhythm & blues och sextiotalsoul. Hos Waterhouse blir musiken till och med ännu skitigare när han lägger till en dos garagerock (hör ”Song for Winners” och ”Man Leaves Town”). Vilken ljudestetik han eftersträvar framgår ytterligare av att plattan (som är hans fjärde sedan debuten 2012) är inspelad i Los Angeles mytomspunna Vox-studio med anor tillbaka till trettiotalet. Det ska dock sägas att jag inte känner mig bekväm med retrobegreppet. Det finns något lite ne
A Ä IE IA, A Ä E EUU!

A Ä IE IA, A Ä E EUU!

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom (foto uppifrån och ner: Johan Jönsson, Daniel Åhs Karlsson och Bengt Nyman, samtliga från Wikimedia Commons) Peter Sjöblom tittar på teve om tonsatt lyrik men blir allt annat än lyrisk. Jag tittade på första delen av Fredrik Lindströms nya serie ”Helt lyriskt” på SVT. Tänkte att det kunde vara lite kul med artister som får i uppgift att tonsätta dikter ur den svenska poesihistorien. Programmet var i klassisk Lindström-stil, lätt underhållning med ett visst folkbildningspatos. I detta första avsnitt medverkade Tommy Körberg och Molly Sandén. Körberg kan man tycka vad man vill om men ingen kan ta ifrån honom att han har en rekorderlig pipa. Jag är inget jättefan av honom, jag tycker han alldeles för ofta har slösat bort sina rösttillgångar på trams som bara syftar
HÅKAN THÖRN – 1968: REVOLUTIONENS RYTMER

HÅKAN THÖRN – 1968: REVOLUTIONENS RYTMER

BÖCKER & FILM, NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom HÅKAN THÖRN: ”1968 – Revolutionens rytmer” (Daidalos Förlag) 1968 är mer än bara ett år, det är en beteckning för en tidsanda som sträckte sig över en längre tid än ett kalenderår. Att det var ett omstörtande och i flera avseenden konstruktivt år råder det förstås ingen tvekan om, men jag har börjat tycka att vurmen för 1968 om ett symbolår för både politik och musik är tröttsam. Den romantiska tilltron till 1968 års motkulturella förhållningssätt slår mig som lika naiv och lite beklämmande som tidens tro på att man kunde knarka sig till insikt och knulla sig till frihet. För att inte tala om det mantramumlande försöket att levitera Pentagon och yippie-rörelsens allra larviga upptåg. Alltför ofta tycks det handla om ett frihetssökande i en mer vulgärhedonistisk
NE-YO – GOOD MAN

NE-YO – GOOD MAN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström NE-YO: ”Good Man” (Motown/Capitol) Bryter man mot kardinalregeln och inte håller sin speltid runt fyrtio minuter får man fasiken ha något som håller ens intresse uppe och Ne-Yo ligger mycket tveksamt till med nya plattan ”Good Man”. ”Good Man” är hans sjätte fullängdare som till sist landar efter en sex månaders intensiv marknadsförningskampanj som inkluderat bland annat singlarna ”Apology”, ”Push Back” och ”Summertime”. Jag har aldrig hållit Ne-Yo särskilt kär, inte heller särskilt avskydd – hans musik har helt enkelt varit så sval att den inte inspirerat till några rejäla känslor alls. Men i rättvisans namn måste jag säga att som ett R&B-album är det här bra. Men det är alldeles för långt, plattan slutar att engagera och glider in i kategorin bakgrunds
FESTIVAL! – GUIDE TILL SOMMARENS MUSIK

FESTIVAL! – GUIDE TILL SOMMARENS MUSIK

ARTIKLAR, LIVE!, NYHETER, PÅ GÅNG
av Linda Bönström (foto ovan: Sture Svensson) På jakt efter den ultimata festivalupplevelsen? MONO guidar dig genom Sverige och ut i Europa till de hetaste spelningarna sommaren 2018. Grönan Live! Plats: Stockholm, Sverige När: 3 maj-28 september Traditionellt kör Gröna Lund igång sin musikfestival redan i maj och med över sjuttio konserter att välja mellan så står man knappast utan valmöjligheter. För en del passar det finfint att strosa runt bland grönskan på Djurgården eller åka några plåtmonster på räls innan spelningarna, det finns en väldigt vardaglig air kring det hela trots antalet superstjärnor som äntrar scenen. 6 juni är det dags för Marilyn Manson som genom decennier attraherat en stor skara alternativrockare och när förra årets ”Heaven Upside Down”släpptes visad
RY COODER – THE PRODIGAL SON

RY COODER – THE PRODIGAL SON

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom RY COODER: ”The Prodigal Son” (Fantasy) Min relation till Ry Cooder är idag inte lika okomplicerad som den en gång var. Jag hyser fortfarande den största respekt för hans villkorslösa kärlek till rotmusiken, men jag har med åren kommit att störas lite av att hans egen gestaltning av den emellanåt är lite magistralt präktig, som att han minsann ska undervisa lyssnaren i varenda liten musikstil som framsprungit ur det gamla Amerika. Ofta är det förstås fråga om fantastisk musik, men Cooders diskografi känns ändå ibland som en katalogaria över stilar (bevisföremål 1A: ”Jazz” från 1978). Till ”The Prodigal Son” – Cooders första platta på sex år – har han skrivit ett par låtar själv men tonvikten ligger på gamla sånger av gospelkaraktär av artister som Blind Willie J