Tag: Seun Kuti

Apr182018 by adminNo Comments

EBO TAYLOR – YEN ARA

av Peter Sjöblom EBO TAYLOR: ”Yen Ara” (Mr. Bongo) Ebo Taylor är en av Ghanas stora musiklegender; han har varit musikaliskt verksam sedan femtiotalet. Årtiondet därpå studerade han vid Eric Guilder School of Music i London tillsammans med Fela Kuti. Antagligen bytte de idéer med varandra; hur som helst gav Taylor på sjuttiotalet en välbehövlig Kuti-inspirerad afrofunk-tyngd åt den annars emellanåt lite glättiga ghanesiska high life-musiken. (Den som vill få en översikt över Taylors glansfulla sjuttiotal kan kolla in Strut Records-samlingen ”Life Stories”.) I början av tiotalet fick Taylor en musikalisk nytändning, och ”Love and Death” (2010) och ”Appia Kwa Bridge” (2012) hör till de bästa Taylor har gjort. Lägg till dem ”Yen Ara”. Det är inte bara det tajta bandet som gör ”Ye

Apr92018 by adminNo Comments

FEMI KUTI – ONE PEOPLE ONE WORLD

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Peter Sjöblom FEMI KUTI: ”One People One World” (Knitting Factory) Av de bägge Kuti-bröderna Femi och Seun har mina preferenser alltid legat hos den förstnämnde. (Dock gjorde Seun helt nyligen en riktigt bra skiva – läs MONOs recension av den här). Femi Kuti har i mina öron alltid haft till sin favör att han är den som hela tiden legat närmast pappa Fela i stil – ett i grunden klassiskt nigerianskt afrofunksound som utan att ängslas skär genom trenderna. I vanlig ordning har Femi Kuti ett starkt politiskt tonfall på ”One People One World”. Om man bara ser på det ytligt i det ljus som allsköns nationalistiska krafter kastar över världen kan en titel som ”Africa Will Be Great Again” uppfattas som stötande, men minns att även om Femi Kutis hållning är stolt är den av den anti-

Mar162018 by adminNo Comments

SEUN KUTI – BLACK TIMES

NYHETER, SKIVOR

Idag kör MONO tre specialrecensioner där både Peter Sjöblom [PS] och Linda Bönström [LB] recenserar samma skiva - två till priset av en gånger tre! av Linda Bönström & Peter Sjöblom SEUN KUTI: ”Black Times” (Strut) Seun Kuti begår med ”Black Times” en kardinalsynd, plattans åtta spår klockar in en speltid på strax över timmen – i mitt tycke är det exceptionellt få skivor som överlever en sådan prövning. ”Black Times” är egentligen inte ett av undantagen till regeln och under produktionen borde man ha skurit ner på något för att få till en jämnare kvalité. Men! Jag gillar Kuti och bandet Egypt 80, som Kuti tog över efter bortgången av hans legendariske far Fela Kuti, plattan bjuder på en fusion av afrobeat, jazz och funk. ”Corporate Public Control Department (C.P.C.D.)”