lördag, februari 22

Tagg: Roy Orbison

DYLAN MELLAN VÄRLDARNA

DYLAN MELLAN VÄRLDARNA

ARTIKLAR, INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Linda Bönström Spelar Dylan galen? Linda Bönström filosoferar kring Bob Dylans metoder att freda sig från gamarna, hans betydelse över generationsgränserna och hans förmåga att knyta ihop tiden. Dylan kom till New York 1961 efter att ha hoppat av University of Minnesota och har levt i rampljuset sedan dess, vad kan jag möjligen ha att tillägga? Att ens skriva om Dylan är egentligen bara att bidra till allt krafs av spekulationer som fyllts till bristningsgränsen om ikonen. Till och med memoarerna ”Chronicles, Volume One” ("Memoarer, del 1" på svenska) höll och håller nog beundrarna på spänn. Även om första delen i den tänkta trilogin alltjämt är den enda som publicerats, måste den ses som ett av Dylans många stortänkande projekt och redan då 2004 cirkulerade rykten om att de
BRUCE SPRINGSTEEN – WESTERN STARS

BRUCE SPRINGSTEEN – WESTERN STARS

NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom BRUCE SPRINGSTEEN: ”Western Stars” (Columbia/Sony) Innan ”Western Stars” släpptes förklarade Springsteen att han denna gång inspirerats av välsnickrad pop som Jimmy Webb och elegant lättcountry som Glen Campbell. Och visst hörs det i skivans grönskande arrangemang, rika på stråkar och milt suckande steelgitarrer i fjärran. Låtarna har en melankolisk sprödhet men tack vare den vidsträckta ljudbilden blir de aldrig så klaustrofobiskt intima som dem på ”Nebraska”, ”The Ghost of Tom Joad” eller ”Devils & Dust”. Nog för att det finns ett avlägset släktskap med dessa skivor, men ”Western Stars” är mer som en tremänning till dem än en bror. Soundmässigt är ”Western Stars” en uppfriskande fläkt efter ett antal ljudhaverier, överproducerat kompakta av den uppenbarl
MORRISSEY – CALIFORNIA SON

MORRISSEY – CALIFORNIA SON

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström MORRISSEY: ”California Son” (BMG) Vad man än tycker om Morrissey, 60, särskilt i dessa tider så går det inte att förneka: musikaliskt tycks han aldrig ta ett felsteg. ”California Son” är tolfte studioalbumet från ikonen som nog förtjänat epitetet den ständigt ökända, och albumet har fått stora delar av musikkritikerkåren av skaka av nervositet: ska man recensera eller bojkotta den utifrån vad som tycks vara Morrisseys politiska ställning idag? Många väljer bojkott, vilket jag kan tycka är något fegt, den här coverplattan är faktiskt ett tjusigt hantverk. Känslan är att ingenting lämnats åt slumpen när Morrissey valt ut vilka covers som utgör ”California Son”, och inte heller låtordningen. Även utan sin ohärmbara barytonröst och med ett stort antal inställda kon