Rough and Rowdy Ways

av Peter Sjöblom Det finns inte så mycket mer att säga om det här året som fortlöpande har kommenterats till leda och döds. Kan bara konstatera att vi inte knäckt corona och covid-19 men att vi alla fall blev av med det vi kan kalla covfefe-19, alltså Donald Trump. Det har i alla fall blivit tydligt under 2020 att underhållning är viktigt. Vad hade haft om det inte funnits film, musik och böcker? Synd bara att våra styrande sedan detta började klart och tydligt visat hur lite de bryr sig om kulturen. De som flåsar på gym och trängs i shoppinggallerior har haft det lättare att hänge sig åt sina passioner. Jag menar inte att kultur- och nöjesmakarna skulle befriats från inskränkningar i rådande situation, vad jag menar är att lite mer rättvist fördelade restriktioner hade varit på si

av Peter Sjöblom BOB DYLAN: ”Rough and Rowdy Ways” (Columbia) Det finns ingenting som är svårare att skriva om än en ny Dylan-platta. Hur man än gör känner man trycket från den status andra har gett honom genom piedestalplacering, anspråksfulla analyser och ett publikfriande nobelpris. Ibland har det varit lättare att frigöra sig från ikoniseringen – artistens julskiva och plågsamma evergreen-plattor kan inte räddas ur avgrunden med några som helst helgonförklaringar. Men med ”Rough and Rowdy Ways” blir det genast mer komplicerat då det är Dylans första skiva med eget material sedan ”Tempest” 2012. Inte minst ligger det inbyggt i förväntningarna på den att den ska förklara hela det omskakade världsläget och ge en närmast prästerlig tröst åt mänskligheten i dess rasistiskt dödliga o

Tag: Rough and Rowdy Ways

PETER SJÖBLOMS ÅRSKRÖNIKA

BOB DYLAN – ROUGH AND ROWDY WAYS