fredag, juli 20

Tagg: rock/pop

TT – LOVELAWS

TT – LOVELAWS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström TT: ”LoveLaws” (LoveLeaks) Kanske är det den stekande solen som gör att Theresa ”TT” Waymans soloalbum ”LoveLaws” känns som en härligt sval bris. För de flesta är Wayman antagligen mest känd från indiegruppen Warpaint som slog igenom 2010 med albumet ”The Fool” (Rough Trade) och nog kraxade en del olyckskorpar att Wayman skulle få det svårt att ro soloprojektet i land utan gruppens dynamiska helhet. Men Wayman plockade upp basen, gitarren och synten – ja till och med trummorna programmerade hon själv på de flesta spår – och någonstans mellan hemmastudion i London och Warpaints studio i Los Angeles kom plattan till. Wayman är cool – helt enkelt – och med ”LoveLaws” känns det som att hon vet vad hon vill. Därmed inte sagt att alla spår är någon ren njutning (ex
RY COODER – THE PRODIGAL SON

RY COODER – THE PRODIGAL SON

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom RY COODER: ”The Prodigal Son” (Fantasy) Min relation till Ry Cooder är idag inte lika okomplicerad som den en gång var. Jag hyser fortfarande den största respekt för hans villkorslösa kärlek till rotmusiken, men jag har med åren kommit att störas lite av att hans egen gestaltning av den emellanåt är lite magistralt präktig, som att han minsann ska undervisa lyssnaren i varenda liten musikstil som framsprungit ur det gamla Amerika. Ofta är det förstås fråga om fantastisk musik, men Cooders diskografi känns ändå ibland som en katalogaria över stilar (bevisföremål 1A: ”Jazz” från 1978). Till ”The Prodigal Son” – Cooders första platta på sex år – har han skrivit ett par låtar själv men tonvikten ligger på gamla sånger av gospelkaraktär av artister som Blind Willie J
BROKEN FILTERS – BROKEN FILTERS

BROKEN FILTERS – BROKEN FILTERS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BROKEN FILTERS: ”Broken Filters” (Rhythm Ace Recordings) Mats Grönmark har gjort skivor tidigare men detta är den första som medlem i Broken Filters. Som sologitarrist är han rätt anmärkningsvärd – hans solon är inte linjära utan kastar sig spastiskt framåt i skrapande dissonanta attacker. Hans spel påminner emellanåt om Lou Reed; Velvet Underground-referensen är särskilt giltig i den instrumentala och suveränt betitlade ”Frontalkollaps” som inleder skivan med en upptoning, som om låten redan hade pågått tjugo minuter innan den kortades ner till några minuter för att få plats på skivan. Det är överhuvudtaget de instrumentala insatserna som bär ”Broken Filters”, för lika tilltalande som Grönmark är som gitarrist, lika irriterande är han som sångare. Han ligger nå
CHARLIE PUTH – VOICENOTES

CHARLIE PUTH – VOICENOTES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström CHARLIE PUTH: ”Voicenotes” (Atlantic/Artist Partner) Att jag haft problem med popgenren i många år är knappast en hemlighet. Men det beror inte på att jag inte gillar den i sig utan helt enkelt för att popen trasats sönder av mängden artister som alla är likadana med sitt pustande, stönande och kassa wailande. Så att Charlie Puth ens registreras på min radar betyder mycket. Att han har själv producerat ”Voicenotes”, hans andra platta i ordningen, är både vågat och lyckat; resultatet är en fin helhet som jag tycker representerar Puth som musiker på ett tydligt vis. Med sig har Puth fått Kehlani, Boys II Men och James Taylor så självklart får skivan starka inslag av romantik, även om Puth själv menar att han inte ville ha kärleksballader den här gången. Jag tänke
ARCTIC MONKEYS – TRANQUILITY BASE HOTEL & CASINO

ARCTIC MONKEYS – TRANQUILITY BASE HOTEL & CASINO

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström ARCTIC MONKEYS: ”Tranquility Base Hotel & Casino” (Domino) Det hela är så planlöst. Jag får inget grepp om Arctic Monkeys ”Tranquility Base Hotel & Casino”, sångaren Alex Turner tar upp hela skivan som om det inte behövs läggas någon energi på att skapa ett starkt sound – och det blir så trist. Turner är till exempel inte Brett Anderson, mest känd från bandet Suede, eller The Verves Richard Ashcroft och verkligen inte Coldplays Chris Martin eller Nick Cave: för någonstans där emellan verkar Turner i villfarelse tro att hans röst ligger. Men det är inte en särskilt intressant röst, åtminstone inte på den här fyrtiominutersplattan. Texterna kommer inte fram ur allt gnällande som Matt Helders, Jamie Cook och Nick O’Malley tvingar fram.  Arctic Monkeys har tr
TOVE STYRKE – SWAY

TOVE STYRKE – SWAY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström TOVE STYRKE: ”Sway” (RCA/Sony) Tredje studioalbumet från Tove Styrke har landat och tjugofemåringens bubbliga pop med elektroinslag är nästintill hypnotiserande. ”Sway” är nämligen ett sådant där album som måste slåss mot mina fördomar redan innan första spåret dragit igång, hur många nasala pustande brudar som matar ut meningslös text kan en kritiker ta egentligen! Och så kommer Styrke och stampar mig på tårna. ”Sway” beskrivs av Styrke som små kärlekshistorier och jag tycker det är ett bra utgångsläge, varje spår får plats på det sättet utan att bli en utdragen dänga. Men så är albumet också bara under halvtimmen långt och består av blott åtta spår. Varför kan man fråga sig och en anledning skulle kunna vara att Styrke varit ute och rest runt med Lorde och ska
JANELLE MONÁE – DIRTY COMPUTER

JANELLE MONÁE – DIRTY COMPUTER

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström JANELLE MONÁE: ”Dirty Computer” (Bad Boy) Jag har sett Monáe spela live och kanske är det därför jag hade höga förväntningar på ”Dirty Computer”. Sångerskan kan nämligen koppla suveränt med sin publik och hon har en röst som på inget vis är konstlad. Hon vet vad hon sysslar med. Men som sagt, jag hade höga förväntningar. Plattan är i stort någon typ av ytlig pop/R&B och jag blir lätt uttråkad av just denna ytlighet. Jag vet att Monáe kan bättre, och antagligen har hon åkt alltför mycket snålskjuts på hennes relation med Prince – många recensenter har utan ett uns av självkritik till och med insisterat på att Monaé plockat upp Prince stafettpinne. Själv tycker jag att det kan nog vara att ta i en smula, men ”Dirty Computer” har ljusglimtar. I ”Crazy, Classic, Li
DET ÄR FÖRMODLIGEN INTE LÄMPLIGT NU

DET ÄR FÖRMODLIGEN INTE LÄMPLIGT NU

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom avhåller sig från att välja sida i kulturbråken. Han har fullt upp med att utkämpa sitt eget. Jag förmodar att det anses som moraliskt olämpligt att läsa Katarina Frostenson nu. Om det är olämpligt på något annat vis kan jag inte uttala mig om, jag har läst för lite av henne, det lilla jag de facto har läst av henne när jag var som djupast i konstprosan och poesin gav inte mersmak. Inte heller tänker jag blanda mig i diskussionen om Svenska Akademiens snille och smak eller brist på snille och smak mer än genom att säga att väldigt fort tröttnar på alla prestigepositioneringar och kulturbråk, stora som små; vuxna människor som beter sig som om morsan eller farsan glömde att hämta dem på dagis samtidigt som de – de kvarglömda – snarstucket försöker
THE WINNER FAKES IT ALL

THE WINNER FAKES IT ALL

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom ABBA återförenas. Peter Sjöblom känner sig kränkt. ABBA har återförenats. De har spelat in två nya låtar. Möjligen är jag den ende i hela världen som inte jublar åt det. Det finns redan på tok för mycket ABBA i universum, alldeles för många ”The Winner Takes It All”, ”Happy New Year” och ”Waterloo”. ”Waterloo”, som dessutom klonats till miljarders miljarder små-Waterloos av miljarders miljarders dansband. Mycket av vad ABBA gjort låter ju för övrigt precis som dansbandsarketyper. De nyinspelade låtarna ska tydligen släppas i höst och åtföljas av en så kallad avatarturné. Det betyder att de ska ut och turnera som hologram så att medlemmarna, i sina biologiska upplagor, kan stanna hemma och diska, om de nu gör sådant, eller gå ut med hunden, om de har hund
SCOTT MATTHEWS – THE GREAT UNTOLD

SCOTT MATTHEWS – THE GREAT UNTOLD

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom SCOTT MATTHEWS: ”The Great Untold” (Shedio) Omgärdas man av referenser till Tim Buckley, Bert Jansch och Nick Drake som Scott Matthews gör i pressreleasen till ”The Great Untold” får man verkligen se till att ha något att backa upp det hela med. Sådant där kan ju baktända rejält menar jag – det är ju inte vilka namn som helst. Att döma av Scott Matthews tidigare skivor har han förlorat slaget redan från början. Tim Buckley? Nja, snarare en hibernalisk Jeff Buckley som somnar med huvudet på Coldplay-sångaren Chris Martins axel. Bert Jansch? Aldrig i livet att Matthews som gitarrist skulle vara ens i närheten av Janschs hårt folkbluesiga grandeur. Nick Drake? Det betyder överhuvudtaget ingenting eftersom Nick Drake är fullständigt sönderrefererad och ska alltid