söndag, september 23

Tagg: rock/pop

STEFAN SUNDSTRÖM MOTTAR JOE HILL MEMORIAL MUSIC AWARD 2018

STEFAN SUNDSTRÖM MOTTAR JOE HILL MEMORIAL MUSIC AWARD 2018

ARTIKLAR, INTERVJUER, NYHETER
av Linda Bönström Idag drar Gefle Gas/Indie Sweden Music Festival igång och på programmet står utdelning av Joe Hill Memorial Music Award. I år har Stefan Sundström utsetts som mottagare och innan han själv närvarar för att ta emot priset har MONO fått växla några ord med den prisbelönte. Juryns motivering är verkligen uppskattande, känner du igen dig själv? – Jo… jag blir väldigt glad. Men det är klart att det är ju just de sidorna jag visat upp, det är de sidorna av mig själv jag är stolt över. Min hopplöshet och cynism spar jag åt min ensamhet… om man säger så. Det var ju deppigt sagt men det är reflektionen jag gör. Är du som det står i motviveringen ”väl medveten” om din plats i svensk musikhistoria eller hur ser du själv på din långa karriär? – Jo, jag vill se mig sj
COURTNEY BARNETT – TELL ME HOW YOU REALLY FEEL

COURTNEY BARNETT – TELL ME HOW YOU REALLY FEEL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström COURTNEY BARNETT: ”Tell Me How You Really Feel” (Mom + Pop Music) Courtney Barnett är indiekunglighet och med ”Tell Me How You Really Feel” bevisar hon det återigen. En av de mest spännande aspekterna av plattan är att Barnett inte är ett dugg rädd för att använda – och bemästra – olika genrer: hon har både punken och rocken i sin ficka. Överlag är hon något så märkligt som en återanvändare av sound men resultatet känns ändå nytt och fräscht. Men en av Barnetts stora styrkor är den som textförfattare. Hon kommer verkligen till sin rätt i koncentrerade berättelser som visar att hon vet vad hon vill med ”Tell Me How You Really Feel”. Ibland kan jag inte låta bli att höra, om än med mindre kraftfull röstlåda, en ung Courtney Love. Plattan är en glad överraskning
SHAWN MENDES – SHAWN MENDES

SHAWN MENDES – SHAWN MENDES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström SHAWN MENDES: ”Shawn Mendes” (Island) Om Charlie Puths ”Voicenotes” som släpptes tidigare i maj (och recenserades här) visade på att popkungen Justin Timberlake borde bli lite nervös så är det ingenting mot vad den blott nittonårige Shawn Mendes drar fram med sitt tredje, självbetitlade album. Jag är imponerad av hur stark plattans helheten är. Jodå, ibland önskar man att Mendes skulle ta i, våga pressa rösten och se vad som händer. Och jag brukar sällan vara nådig mot alla dessa skönsjungande tjejer och killar som massproduceras, men plattan innehåller spår som faktiskt får mina fördomar att smälta en smula.  
CECILIA THORNGREN – SVART KATT MED MÅNGA FÄRGER

CECILIA THORNGREN – SVART KATT MED MÅNGA FÄRGER

ARTIKLAR, NYHETER
Cecilia Thorngren är ingen jazzsångerska. Hon är mycket mer. Bland annat skivdebutant. Thomas Wihlman porträtterar henne personligt. av Thomas Wihlman En gräsänklingsvecka för några år sedan ser jag en affisch vid busshållplatsen, en Cecilia Thorngren ska sjunga musik från Alice Babs till Lundell. Googlar lite, tämligen få träffar, inget Spotify men noterar att en vän i musikbranschen har henne som facebookvän. Nåt att lyssna på frågar jag, visst säger han – hon är bra. Pappa Thorngren sköter kassan och släpper vänligen in mig trots att jag inte förstått att man borde ha föranmält sig. Familjär känsla. Vänner sköter serveringen av vatten, öl och vin. En välfylld lokal, råkar hamna bredvid en äldre, mycket duktig sångerska med meriter från såväl Melodifestival som jazzscen
JAMES BAY – ELECTRIC LIGHT

JAMES BAY – ELECTRIC LIGHT

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström JAMES BAY: ”Electric Light” (Virgin/EMI) Att James Bay har dumpat sin hatt har genererat rent av lika mycket tjatter som att han har en ny skiva ute. ”Electric Light” är uppföljaren till det stora genombrottet med debuten ”Chaos and the Calm” (Republic, 2014) där singlarna ”Let It Go” och ”Hold Back the River” sålde platina. Men upplevelsen av den här plattan – hatt eller inte – är att Bay är så fixerad vid att berätta en historia att resultatet blir mycket forcerat. Skivan känns helt enkelt inte organisk, kärlekshistorien som utspelas på fjorton spår går verkligen igenom alla faser en relation möjligen kan göra. Tanken är god men det blir faktiskt mest trist att lyssna på. Som något väckelsemöte man inte orkar engagera sig det minsta i. Förmildrande faktorer ä
TT – LOVELAWS

TT – LOVELAWS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström TT: ”LoveLaws” (LoveLeaks) Kanske är det den stekande solen som gör att Theresa ”TT” Waymans soloalbum ”LoveLaws” känns som en härligt sval bris. För de flesta är Wayman antagligen mest känd från indiegruppen Warpaint som slog igenom 2010 med albumet ”The Fool” (Rough Trade) och nog kraxade en del olyckskorpar att Wayman skulle få det svårt att ro soloprojektet i land utan gruppens dynamiska helhet. Men Wayman plockade upp basen, gitarren och synten – ja till och med trummorna programmerade hon själv på de flesta spår – och någonstans mellan hemmastudion i London och Warpaints studio i Los Angeles kom plattan till. Wayman är cool – helt enkelt – och med ”LoveLaws” känns det som att hon vet vad hon vill. Därmed inte sagt att alla spår är någon ren njutning (ex
RY COODER – THE PRODIGAL SON

RY COODER – THE PRODIGAL SON

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom RY COODER: ”The Prodigal Son” (Fantasy) Min relation till Ry Cooder är idag inte lika okomplicerad som den en gång var. Jag hyser fortfarande den största respekt för hans villkorslösa kärlek till rotmusiken, men jag har med åren kommit att störas lite av att hans egen gestaltning av den emellanåt är lite magistralt präktig, som att han minsann ska undervisa lyssnaren i varenda liten musikstil som framsprungit ur det gamla Amerika. Ofta är det förstås fråga om fantastisk musik, men Cooders diskografi känns ändå ibland som en katalogaria över stilar (bevisföremål 1A: ”Jazz” från 1978). Till ”The Prodigal Son” – Cooders första platta på sex år – har han skrivit ett par låtar själv men tonvikten ligger på gamla sånger av gospelkaraktär av artister som Blind Willie J
BROKEN FILTERS – BROKEN FILTERS

BROKEN FILTERS – BROKEN FILTERS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BROKEN FILTERS: ”Broken Filters” (Rhythm Ace Recordings) Mats Grönmark har gjort skivor tidigare men detta är den första som medlem i Broken Filters. Som sologitarrist är han rätt anmärkningsvärd – hans solon är inte linjära utan kastar sig spastiskt framåt i skrapande dissonanta attacker. Hans spel påminner emellanåt om Lou Reed; Velvet Underground-referensen är särskilt giltig i den instrumentala och suveränt betitlade ”Frontalkollaps” som inleder skivan med en upptoning, som om låten redan hade pågått tjugo minuter innan den kortades ner till några minuter för att få plats på skivan. Det är överhuvudtaget de instrumentala insatserna som bär ”Broken Filters”, för lika tilltalande som Grönmark är som gitarrist, lika irriterande är han som sångare. Han ligger nå
CHARLIE PUTH – VOICENOTES

CHARLIE PUTH – VOICENOTES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström CHARLIE PUTH: ”Voicenotes” (Atlantic/Artist Partner) Att jag haft problem med popgenren i många år är knappast en hemlighet. Men det beror inte på att jag inte gillar den i sig utan helt enkelt för att popen trasats sönder av mängden artister som alla är likadana med sitt pustande, stönande och kassa wailande. Så att Charlie Puth ens registreras på min radar betyder mycket. Att han har själv producerat ”Voicenotes”, hans andra platta i ordningen, är både vågat och lyckat; resultatet är en fin helhet som jag tycker representerar Puth som musiker på ett tydligt vis. Med sig har Puth fått Kehlani, Boys II Men och James Taylor så självklart får skivan starka inslag av romantik, även om Puth själv menar att han inte ville ha kärleksballader den här gången. Jag tänke
ARCTIC MONKEYS – TRANQUILITY BASE HOTEL & CASINO

ARCTIC MONKEYS – TRANQUILITY BASE HOTEL & CASINO

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström ARCTIC MONKEYS: ”Tranquility Base Hotel & Casino” (Domino) Det hela är så planlöst. Jag får inget grepp om Arctic Monkeys ”Tranquility Base Hotel & Casino”, sångaren Alex Turner tar upp hela skivan som om det inte behövs läggas någon energi på att skapa ett starkt sound – och det blir så trist. Turner är till exempel inte Brett Anderson, mest känd från bandet Suede, eller The Verves Richard Ashcroft och verkligen inte Coldplays Chris Martin eller Nick Cave: för någonstans där emellan verkar Turner i villfarelse tro att hans röst ligger. Men det är inte en särskilt intressant röst, åtminstone inte på den här fyrtiominutersplattan. Texterna kommer inte fram ur allt gnällande som Matt Helders, Jamie Cook och Nick O’Malley tvingar fram.  Arctic Monkeys har tr