tisdag, oktober 15

Tagg: rock/pop

GARAGEROCK-ALFABETET, DEL 1: A-F

GARAGEROCK-ALFABETET, DEL 1: A-F

ARTIKLAR, GARAGEROCK, MUSIKALFABETEN, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom kan inte längre stå emot frestelsen att i alfabetisk ordning dyka ner i det obskyra sextiotalet. Under tre fredagar med start idag presenterar han tjugosex garagerockfavoriter – förbrännande fuzz, osnutna orosmakare, stöddiga snorvalpar, perfekt pop och exemplarisk extas från A till Z! Idag: A till F. För en mer djuplodande introduktion till denna – ytterst personliga! – alfabetiska genomgång av sextiotalets garagerock hänvisar jag till min recension av Seth Boveys bok ”Five Years Ahead of My Time: Garage Rock from the 1950s to the Present” – den ger en bakgrund till såväl garagerocken som fenomen som till min egen kärlek till genren. Men några ytterligare inledande ord kan ändå vara på sin plats. Att säga exakt vad garagerock är är inte helt lä
NICK CAVE AND THE BAD SEEDS – GHOSTEEN

NICK CAVE AND THE BAD SEEDS – GHOSTEEN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström NICK CAVE AND THE BAD SEEDS: ”Ghosteen” (Ghosteen/Bad Seed) ”Ghosteen” är den avslutande plattan i trilogin ”Push the Sky Away” och ”Skeleton Tree” (från 2013 respektive 2016) och hamnar således som sjuttonde studioalbumet från bandet. Kantat av sorg är det svårt att lyssna på ”Ghosteen” utan att tänka på hur Cave förlorade sin femtonårige son i en klättringsolycka precis när sista spåren spelades in på ”Skeleton Tree”, med nya dubbelplattan får sorgen sitt verkliga utlopp. Och det tangerar det briljanta. Sanningen, denna skamliga hemlighet, är att jag aldrig varit en särskilt lojal lyssnare av Nick Cave and the Bad Seeds. Jo, självklart kan jag sjunga med i låtar som ”Where the Wild Roses Grow” som bandet spelade in tillsammans med landsmaninnan Kylie Minogue
SETH BOVEY – FIVE YEARS AHEAD OF MY TIME

SETH BOVEY – FIVE YEARS AHEAD OF MY TIME

BÖCKER & FILM, NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom SETH BOVEY: ”Five Years Ahead of My Time – Garage Rock from the 1950s to the Present” (Reaktion Books) Jag var barn tills dess att jag hörde ”Where the Wolf Bane Blooms” med The Nomads. I samma ögonblick som jag hörde den, faktiskt i samma ögonblick som jag hörde de tremolodarrande inledningsackoren och den hårt fuzzade sologitarren som sträcker sig mot allting ovanför mig i en uppåtgående skala i öppningsspåret ”I'm Five Years Ahead of My Time”, blev jag tonåring till mer än bara åldern. Jag var plötsligt ”half a boy, half a man” som Flamin' Groovies formulerade det, sexton år gammal, samma ålder som The Nomads senare hyllade på singeln ”16 Forever”, åldern när världen är ny och värd att upptäckas. Livet började på riktigt. Som andra har sagt om andra skiv
STEFAN SUNDSTRÖM – DOMEDAGSPREDIKAN

STEFAN SUNDSTRÖM – DOMEDAGSPREDIKAN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström STEFAN SUNDSTRÖM: ”Domedagspredikan” (Gamlestans Grammofonbolag) Redan vid introt till första spåret, ”Havets kvarnar”, ställer sig håret bokstavligen upp på mina armar: det här kommer att vara bra! Stefan Sundström hördes senast med låten ”Gammalt regn” tillsammans med vännen Erling Ramskjell på plattan ”Farväl till Æ” och den egna plattan ”Nu var det 2014” (2018 respektive 2014). Eller snarare, hördes på skiva, för Sundstöm har varit allt annat än tyst dessa år. Hans författarskap har byggts på med fler böcker om odling, naturen och om att bli en medveten miljökonsument – senast ut är årets ”Stefans lilla svarta – Bokashi, biokol och bakterier” som redan är inne på sin andra upplaga. Land och rike har Sundström rest runt med sin tomatodling och nyfiket fund
LARS WINNERBÄCK – ELDTUPPEN

LARS WINNERBÄCK – ELDTUPPEN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström LARS WINNERBÄCK: ”Eldtuppen” (United Stage) Tiden tycks gå, hur länge har jag egentligen hängt upp mitt liv på Lars Winnerbäcks musik? Tja, de rätt okända pärlorna till demokassetter med början från 1994, ”Lars och mina damer och herrar”, ”3486 ord från Lars Winnerbäck” och ”Risajkling” sitter i ryggmärgen. Otaliga konserter på det. Jag har alltid fascinerats av hur Winnerbäck lyckats variera stilen mellan varje platta men ändå varit så tydligt just Winnerbäck. Nu är det tre år sedan han bjöd på ett fullängdsalbum men när ”Eldtuppen” släpps är jag nervös. Kommer den att hålla? Hade jag blivit ombedd att skriva en recension efter två tre lyssningar hade jag sågat ”Eldtuppen” vid anklarna. Men jag bidar min tid, låter den landa och plötsligt är den inte helt kl
ANDERS F. RÖNNBLOM – BLÄRK! – NYA FOSTERLANDSSÅNGER

ANDERS F. RÖNNBLOM – BLÄRK! – NYA FOSTERLANDSSÅNGER

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom ANDERS F. RÖNNBLOM: ”Blärk! – Nya fosterlandssånger” (F-Records) ”Under hösten och vintern fylldes min anteckningsbok med osannolika citat, kommentarer och samtidsmetaforer tagna ur en pågående fulteater som spelades upp framför mig. BLÄRK! var vad jag hörde. BLÄRK! och munvädersfladder. BLÄRK! och allsköns gallimatias. BLÄRK! spyddes ut av sprattelmän och högerpopulister.” När Anders F. Rönnblom, en av de i dubbel bemärkelse sanna poeterna i svensk rockmusik, sammanfattar läget med ett BLÄRK! – både i skivtiteln och citatet ovan om skivans tillkomst – förstår man att han har fått nog. Som om potent tvetydiga fraser, sådana som man vanligtvis förknippar honom med, i dagsläget inte räcker till. Som om han inte kan närma sig världen med något annat än ett onomatop
ANNIE GALLUP – BOOKISH

ANNIE GALLUP – BOOKISH

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom ANNIE GALLUP: ”Bookish” (Flyaway Hair) Låt oss gå direkt på det faktum att ”Bookish” är alldeles för enahanda för sina 43 minuter. Alla låtar har samma dämpade sprödhet och rör sig på exakt samma melodiska område (ibland inte helt olikt det som John Cale gärna rör sig på). Och då skivans enda ackompanjemang är en varmt tremolovibrerande elgitarr framträder Annie Gallups röst extra mycket, en röst som låter som en kuriös blandning av Marianne Faithfull och Tom Waits efter en halv påse kedjeätna halstabletter. Den som hört någon av hennes mångtaliga soloskivor tidigare, eller dem hon gjort tillsammans med Peter Gallway i duon Hat Check Girl, vet ungefär vad som väntar. Möjligen med skillnaden att Gallup sjunger med lite mer väsande luftläckage nu än förr. ”Booki
SLOWMAN – EN ROMANTISK IDIOT

SLOWMAN – EN ROMANTISK IDIOT

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom SLOWMAN: ”En romantisk idiot” (Slow/Plugged) I fyra låtar avfärdar jag Slowman, eller Svante Törngren som han egentligen heter, som en högst medioker sångare och låtskrivare med för många Ulf Lundell-later och skriver texter på rödtjut inmundigat på något halvsunkigt hak på Söder där Plura sitter och sover tre bord bort. I femte låten avfärdar jag Slowman som en dåsig Bo Kasper på ett söderhak där Plura just blivit uppmanad att gå hem. Kort sagt: fem låtar på raken med svensk icketriggande vuxenrock som det redan finns på tok för mycket av. Men i sjätte låten händer det något. Slowman slänger ut bandet ur studion, tar fram den akustiska gitarren, lägger ett sliderör mot strängarna och levererar den bluesiga ”Det enkla livet”. När han väl släpper in bandet igen ä
LOUIEN – NONE OF MY WORDS + JENS CARELIUS – OPSI

LOUIEN – NONE OF MY WORDS + JENS CARELIUS – OPSI

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom LOUIEN: ”None of My Words” (Jansen) JENS CARELIUS: ”Opsi” (Jansen) Två skivor av norsk härkomst och två skivor som visar vad som är felet med moderna singer/songwriters. Louiens ”None of My Words” tar avstamp i Kate Wolfs gripande sånger och Joni Mitchells allra tidigaste skivor, men Louien – vars riktiga namn är Live Miranda Soldberg – lyckas bara anamma formidéerna och aldrig det angelägna uttrycket, trots att hon sjunger om sin pappas frånfälle. Hon sjunger fint, hon spelar fint, men det blir aldrig något annat än just det: fint. Hon gör fina dekorationer av en traumatisk upplevelse, låtarna är som karaktärslösa stilleben ur en sorg hon är alldeles för reserverad för att jag ska kunna känna med henne i. Att Jens Carelius å sin sida älskar Nick Drake beh
JEREMY IVEY – THE DREAM AND THE DREAMER

JEREMY IVEY – THE DREAM AND THE DREAMER

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom JEREMY IVEY: ”The Dream and the Dreamer” (Anti-) Nashville är ett skällsord som jag inte gärna applicerar på folk med ambitioner bortom den överstylade smörja som staden ifråga massproducerar enligt fabriksmodell. Så frågan är vad debutanten Jeremy Ivey har där att göra – det var där han bosatte sig efter att ha flytt den konservativa fosterjorden i Georgia. (Ur askan i elden...) Å andra sidan är ”The Dream and the Dreamer” inte en produkt av den stereotypa Nashville-industrin utan inspelad i en ”little bitty house studio” som han beskriver det, och producerad av Iveys fru Margo Price – själv en hyllad Nashville-artist utan typiska Nashville-aspirationer (hon ges ut av Jack White på hans Third Man-etikett). Tillsammans har de skapat ett luftigt sound som passa