söndag, maj 19

Tagg: rock/pop

HASIL ADKINS OCH SKRAMLET FRÅN EN SKURHINKSGITARR

HASIL ADKINS OCH SKRAMLET FRÅN EN SKURHINKSGITARR

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Med en nyutgåva av samlingsplattan ”Out to Hunch” i antågande passar Peter Sjöblom på att hylla en av rockmusikens största excentriker, Hasil Adkins. Det var Hank Williams som tände stubinen åt Hasil Adkins karriär, fast det hade Hank Williams förmodligen ingen som helst aning om. Det är dessutom tveksamt om den upphöjde countrysångaren hade sett det som en fjäder i cowboyhatten. Boone County ligger i West Virginias sydvästra delar och är inte större än drygt en kvadratmil till ytan. Idag har samhället en folktäthet på tio personer per kvadratkilometer. Jag antar att det inte var mycket större på femtiotalet. Mycket kunde alltså hända utan att någon såg det. Exakt vad Hasil Adkins, fattigt uppvuxen under den stora depressionen och utan skor tills det att han kom
SÅ LÄNGE’RE SVÄNGER – EN INTERVJU MED MIKAEL RAMEL (DEL 3)

SÅ LÄNGE’RE SVÄNGER – EN INTERVJU MED MIKAEL RAMEL (DEL 3)

ARTIKLAR, INTERVJUER, NYHETER
av Peter Sjöblom (foto huvudbild: Petra Holmstedt) I den tredje och sista delen av MONO:s maratonutfrågning av Mikael Ramel berättar han ymnigt om sitt tjugohundratal, en tid när hans musik började genklinga hos artister, och en tid av olika samarbeten och projekt med andra artister. En tid när hela musikbranschen skakades i sina grundvalar och när dunkla idéer började sippra upp till den samhälleliga ytan som sumpgas ur det förflutna. (Del ett av intervjun kan ni läsa här, och del två här.) Nittiotalet var ett skivtyst årtionde för Mikael Ramel. Efter barnkassetten ”Musiktåget” 1991 dröjde det ända till 2000 innan han återkom i inspelad form, med liveplattan ”Rambalaja”. - Som jag förklarade tidigare kom musikterapin in här och tog mycken av min tid. Jag bodde i en ort som
JENS LEKMAN & ANNIKA NORLIN – CORRESPONDENCE

JENS LEKMAN & ANNIKA NORLIN – CORRESPONDENCE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström JENS LEKMAN & ANNIKA NORLIN: ”Correspondence” (Razzia/Secretly Canadian) Det finns en påtaglig och omisskännlig ömhet mellan vännerna Annika Norlin och Jens Lekman (albumomslaget till trots) i den musikaliska brevväxling som utmynnade i ”Correspondence”. Under ett års tid spelade de in en varsin låt i månaden till varandra och lyssnarna kunde följa hela processen från skrivande, råinspelning och finslip på Internet. Låtarna drivs hela tiden av just denna ömhet, de båda närmar sig det personliga på ett mycket okonstlad vis samtidigt som de faktiskt samtidigt rör sig från de små händelserna i livet till större livsfrågor. Mångt och mycket handlar det om att hitta ett existentiellt förhållningssätt och musiken är utan tvekan en nödvändighet både för Norlin o
VAMPIRE WEEKEND – FATHER OF THE BRIDE

VAMPIRE WEEKEND – FATHER OF THE BRIDE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström VAMPIRE WEEKEND: ”Father of the Bride” (Spring Snow/Columbia) Nog för att det säljer, Vampire Weekends fjärde studioalbum, men bedrövligt är ett av de många ord jag spontant vill beskriva ”Father of the Bride” med. Jag ser inga förmildrande aspekter hos den här plattan. Jag kanske är för gammal för att förstå attraktionen hos det amerikanska indiebandet som höjs till skyarna – för min del kan vi lika gärna begrava hela spektaklet. Texterna är ytliga, försöket att skapa någon slinga av indiepop möter country/jazz faller platt, och kan jag få passa på att få sagt att Ezra Koenig, Chris Tomson och Chris Baio har ett jäkla dåligt bandnamn. Jo, och hur trist albumomslag kan man ha?! ”Father of the Bride” och Vampire Weekend kan säkert vara skoj – om man råkar v
AIDA JABBARI – RÖST ÄR DET SOM ÅTERSTÅR

AIDA JABBARI – RÖST ÄR DET SOM ÅTERSTÅR

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Thomas Wihlman AIDA JABBARI: "Röst är det som återstår" (KWE) Lysande är ett ord som sällan förekommer i min vokabulär. Låt mig ta det ordet i munnen, just bara denna gång. Jag har lyssnat till Aida Jabbaris album "Röst är det som återstår". Lysande är ordet. För det är engagemang, toner, röster, musiker, texter som lyser som skivalbum så sällan lyser. Vän av ordning tycker möjligen att Jabbari tar i för mycket, att det knakar lite. Men, det här är musik som ska upplevas av hela kroppen. Av tånaglarna likaväl som av själen och hjärnbarken. Musiken har Aida Jabbari, född 1986, föräldrarna från Iran, skrivit själv, texterna kommer från Karin Boye och från den persiska poeten Forrough Farrokhzad. Därmed ingår albumet i den positiva trenden att i allt högre grad tonsätta lyri
PET SHOP BOYS – INNER SANCTUM

PET SHOP BOYS – INNER SANCTUM

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström PET SHOP BOYS: ”Inner Sanctum” (x2) Sett till låtlistan till Pet Shop Boys tredje live-album så är det få överraskningar och det kan vara varför ”Inner Sanctum” fått ett relativt svalt mottagande på topplistorna, vi har helt enkelt hört det förut. Trodde jag. Neil Tennant (64) och Chris Lowe (59) har trots allt hängt ihop och gjort musik tillsammans i över tre decennier, vilket Tennant på plattan kommenterar att det finns så många gamla låtar att välja på, så visst har vi hört – och älskat – spår som ”West End Girls”, ”It's a Sin”, ”Go West” och inte minst ”Always on My Mind”. Men det här är så jäkla bra! Med ”Inner Sanctum” visar Tennant och Lowe att de inte bara är folkkära elektropopikoner, nej här är allt fullt levande och paketerade i en scenshow som
PETER DOHERTY & THE PUTA MADRES – PETER DOHERTY & THE PUTA MADRES

PETER DOHERTY & THE PUTA MADRES – PETER DOHERTY & THE PUTA MADRES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström PETER DOHERTY & THE PUTA MADRES: ”Peter Doherty & The Puta Madres” (Strap Originals) Att Pete Doherty häromdagen fick ställa in sin medverkan på BBC Radio 5 Live eftersom han intagits på sjukhus (denna gång för att ha blivit ha attackerad av en igelkott…) har antagligen redan hunnit överskugga nya albumet han spelat in med lika nya gruppformationen The Puta Madres. Det är tre år sedan Doherty fick ut en fullängdare och jag måste säga, med min förkärlek till den eviga strulputten, att han låter ovanligt klar och att det här nya samarbetet med både gamla och nya bekantskaper (Jack Jones, Katia De Vidas, Miki Beavis, Miggles och Raf) sprider ett lugn över plattan. Inspelade live under fyra dagar i Frankrike kom denna självbetitalade platta till liv i den
DADDY LONG LEGS – LOWDOWN WAYS

DADDY LONG LEGS – LOWDOWN WAYS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DADDY LONG LEGS: ”Lowdown Ways” (Yep Roc) Efter tre skivor i eget namn och en tillsammans med särlingen T. Valentine på skrammelrockbolaget nummer ett, Norton Records, har de tre newyorkarna i Daddy Long Legs bytt bolag till Yep Roc och levererar sin mest träffsäkra smocka hittills med ”Lowdown Ways”. Med tanke på hur deras tidigare skivor har låtit är det fullkomligt häpnadsväckande. Låt inte trions Brooklyn-hemvist förvilla er: Daddy Long Legs har grävt där bluesens går som djupast i myllan med rottrådar som heter sådant som Son House, Howlin' Wolf och John Lee Hooker. De har fört upp det autentiska till ytan och patinerat det ytterligare med ett par delar Captain Beefheart, några fler delar Dr. Feelgood och en del Flat Duo Jets. Daddy Long Legs sångare och fr
MDOU MOCTAR – ILANA: THE CREATOR

MDOU MOCTAR – ILANA: THE CREATOR

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom MDOU MOCTAR: ”Ilana: The Creator” (Sahel Sounds) Tinariwen var inte de första som spelade det som idag brukar kallas ökenblues, men de är bland dem som gjort mest för att sprida den tuaregiska musiken utanför nomadfolkets Sahara-områden. Med uppdaterade produktioner lyckades Tinariwen attrahera en publik som åtminstone delvis var intrimmad på rock och deras bredare publikframgångar manifesterades bland annat genom turnéer och festivaluppträdanden i väst. Nigerbördige Mdou Moctars ryktbarhet har vuxit på ett liknande sätt, från det att hans till en början elektroniskt skruvade musik först spreds viralt mellan västafrikanska fans. Uppmärksamheten ledde sedermera till att han fått ge ut ungefär en handfull skivor med ett par års mellanrum och han har också medverka
BILLIE EILISH – WHEN WE ALL FALL ASLEEP, WHERE DO WE GO?

BILLIE EILISH – WHEN WE ALL FALL ASLEEP, WHERE DO WE GO?

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström BILLIE EILISH: ”When We All Fall Asleep, Where Do We Go?” (Darkroom/Interscope) Jag minns mycket väl EP-debuten ”Don’t Smile at Me” från Billie Eilish och hur den redan då fick mig med stor förväntan att se fram emot hennes första fullängdare. Så kom ”When We All Fall Asleep, Where Do We Go?” till sist, och jag blir helt paff. Och inte på grund av skivan utan den fenomenala respons den fått, försäljningssiffrorna är kolossala och albumet rosas utan dess like av kritikerkåren. Själv undrar jag mest hur det kunde gå så fel, och om jag är den enda som inte är ett dugg förförd av plattan. Är vi verkligen så här desperata efter en milleniumfödd hitmakerska? Samtidigt vill jag fortfarande hävda att Eilish mycket väl kan komma att axla en sådan roll, det hon gör är in