söndag, januari 26

Tagg: rock/pop

LINDA BÖNSTRÖMS ÅRSKRÖNIKA

LINDA BÖNSTRÖMS ÅRSKRÖNIKA

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Linda Bönström (foto: Linda Bönström & Sture Svensson) Linda Bönström sammanfattar både sitt decennium och sitt 2019. Det känns tryggt nu när vi rusar mot decenniets slut. Kanske bjöd 2010-talet inte på några större överraskningar, men vad gör det! Det blev som jag sade! På ett ungefär… Det var blött, det var för kallt, det var för varmt, det var skoj och det var förbannat skoj, tårar till trots. Så tiotalet, tack. Annika Norlin, förra årets Taubestipendiat, fortsatte sitt segertåg och kammade hem en Grammis för Årets hållbara artist och Sveriges Radios novellpris för ”Mattan”. Norlin är i mitt tycke landets mest framstående artist samtidigt som hon tycks förbli en doldis – alla har hört henne men få kan placera henne på musikkartan. Hennes medverkan i omåttligt populära
FEM FRÅGOR MED JENNY FRANKE: MATS PERSSON, TRUMMOR

FEM FRÅGOR MED JENNY FRANKE: MATS PERSSON, TRUMMOR

ARTIKLAR, INTERVJUER, NYHETER
av Jenny Franke (bild: Gun Hemström) Jenny Franke har mött upp med sex musiker för att ställa fem frågor var. Nu under julveckan publicerar en frågesession om dagen! Idag: Mats Persson. Mats Persson är en hårt arbetande trummis och slagverkare som hörts och synts mycket i etern. Det som fångade mig med honom när jag hörde honom första gången 1986 är hans intensitet och scennärvaro. Hur kom du in i musiken? – Jag började spela trummor i kommunala musikskolan när jag var nio år. På den tiden fanns det både en liten symfoniorkester, ett storband och en slagverksensemble. Jag hamnade också i Malmö vaktparad som spelade och marscherade på olika invigningar och sportevenemang. Så småningom började jag lira i olika band, bland annat ett "dansband" som hette Lumax. Vi spelade på
TACK, ROY LONEY!

TACK, ROY LONEY!

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom minns en rockhjälte, död vid 73 års ålder, och ett telefonsvararmeddelande. Roy Loney är död. Den meningen betyder kanske inte så mycket för så många men är desto sorgligare för alla med ett hjärta för rock'n'roll i sin enklaste, ursprungligaste (och kanske därför svåraste?) betydelse. Han var, och förblir, en legend för alla som någonsin låtit sig köras över av ”Teenage Head”. Hade det varit den enda låten han någonsin skrivit hade Roy Loney ändå varit en legend. Att han skrev den tillsammans med Cyril Jordan förändrar ingenting i sak, för den låten är så genomsyrad av vildhjärnan Loney att den, helt oavsett låtskrivarcredits, helt och hållet är hans. Låten är också en av Flamin' Groovies mest kända; kanske har till och med den som egentli
LEONARD COHEN – THANKS FOR THE DANCE

LEONARD COHEN – THANKS FOR THE DANCE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström LEONARD COHEN: ”Thanks for the Dance” (Columbia/Legacy) Jag är en sent utvecklad Cohen-ist får jag lov att erkänna, plattan ”Popular Problems” från 2014 med låtar som ”Did I Ever Love You”, ”Born in Chains” och ”You Got Me Singing” gjorde mig helt såld. Cohens sista studioalbum ”You Want It Darker” är i mina öron det bästa från 2016 – den är rentav storslagen. Mästerverket med låtar som titelspåret, ”Treaty” och ”Leaving the Table” släpptes blott nitton dagar innan Cohen avled och den är som ett vackert hejdå till oss alla, så när jag först hörde talas om att ett postumt album skulle släppas i år blev jag mycket skeptiskt: varför inte låta ”You Want It Darker” förbli Cohens avsked? ”Thanks for the Dance” har sammanställts av Adam Cohen, sonen som även arbetad
GENE CLARK – NO OTHER (DELUXE EDITION)

GENE CLARK – NO OTHER (DELUXE EDITION)

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom GENE CLARK: ”No Other (Deluxe Edition)” (4AD) Historien om ”No Others” färd mot unisona hyllningar är som en askungesaga. Vid utgivningen 1974 negligerades den och var under lång tid svår att få tag i – bara ett par år efter att Asylum Records hade gett ut den utgick den ur deras katalog. Men långsamt har skivan vuxit i ryktbarhet och ses numer rättmätigt som Gene Clarks magnum opus, ett bredare upptäckande som fått draghjälp av de många nyutgåvor som kommit genom åren. Ingen av dessa har dock varit så omfångsrika som den nya boxen från 4AD. Gene Clark var den ständige losern. Han var den svårmodige i The Byrds som var rädd för att flyga (vilket naturligtvis gav upphov till lustifikationer med anspelningar på gruppens namn). Hans solokarriär var kantad av komm
LIVE! THE NATIONAL – KÖPENHAMN 29/11 2019

LIVE! THE NATIONAL – KÖPENHAMN 29/11 2019

LIVE!, NYHETER
av Linda Bönström (foto: Linda Bönström) THE NATIONAL: Royal Arena, Köpenhamn 29/11 2019 The National kommer sannolikt, mycket sannolikt, gå som vinnare över årets spelningar i min bok. Energin och samspelet är någonting rent fantastiskt från minuten som bandet äntrar scenen till dess att de kliver av. Tidigare i år släpptes albumet ”I’m Easy to Find” och när bandet spelade på Dalhalla i Rättvik i somras följdes det av lysande recensioner. Uppträdandet i Royal Arena är verkligen inte sämre – det är en blandning av exakt allt man kan önska sig som konsertpublik. Det här är bandet som ger järnet och de får det så se okonstlat ut, både i scennärvaro (trots att sångaren Matt Berninger gärna ger sig ut flera gånger bland publiken) och rena musikaliska färdigheter. Syskonen Aaron o
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 24: EXPRESSOS

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 24: EXPRESSOS

ARTIKLAR, NYHETER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom EXPRESSOS: ”Promises and Ties” (WEA, 1981) Det spelar ingen roll hur många listor över de bästa powerpopskivorna jag läser, för den engelska kvartetten Expressos – utan bestämd artikel – är aldrig med på dem. Kanske för att powerpopen ofta ses som ett amerikanskt fenomen (en hållning jag aldrig begripit), men jag hittar aldrig ”Promises and Ties” på några andra listor heller. Skivan verkar helt bortglömd av alla utom några enstaka entusiaster. Det är synd, ja mer än synd, för den är smäckfull med snärtiga låtar, fulla av melodiska krokar för minnet och ett slagfärdigt sound som i grunden är new wave-igt nerstrippat men också tillåter sig sina Phil Spector-referenser, som i ”Tango in Mono” (snällt av dem att nämna MONO redan 1981!), ”By Tonight” och den helt underba
LIVE! LARS WINNERBÄCK – KARLSTAD 21/11 2019

LIVE! LARS WINNERBÄCK – KARLSTAD 21/11 2019

LIVE!, NYHETER
av Linda Bönström (foto: United Stage/Wikimedia Commons) LARS WINNERBÄCK: Löfbergs Arena, Karlstad 21/11 2019 Från Saab Arena i Linköping till Globen i Stockholm går Lars Winnerbäcks turnévägar denna gång. Torsdagskvällens spelning visar att han vet vad han går för. Faktiskt verkar Winnerbäck mer bekväm på scen än på länge och är ovanligt talför mot sin lojala publik. Efter senaste albumet ”Eldtuppen” förväntar man sig att Winnerbäck ska köra mycket nytt material men istället blir det en härligt nostalgisk blandning av låtar. Det är en schysst resa mellan det sorgligt vackra och glädjefyllda allsångslåtar. Inför den här turnén har Winnerbäck som vanligt handplockat sitt band med hjälp av gamla polaren Jerker Odelholm (bas) och uppställningen fungerar utmärkt med Staffan Johans
GERAINT WATKINS – RUSH OF BLOOD

GERAINT WATKINS – RUSH OF BLOOD

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom GERAINT WATKINS: ”Rush of Blood” (The Last Music Company) Veteranen Geraint Watkins har kanske ingen fantastisk röst i sig – den är närmast lite torr och kort i klangen – men i gengäld lägger han varje uns av känsla i den. Han skapar mening med chosefri uppriktighet, skapar soul med ett obefintligt avstånd mellan själ och strupe. Med ”Rush of Blood” har han också skapat sin allra bästa skiva, och det säger inte lite efter skivor som ”In a Bad Mood” från 2008 och ”Moustique” från 2013. Fem år mellan dem, sex år mellan ”Moustique” och ”Rush of Blood”. Man kan tycka att Geraint Watkins är lite onödigt snål med utgivningarna. Men han har ju annat att göra också. Solokarriären är nästan som en sidosyssla till hans medmusikerjobb hos sådana som Nick Lowe, Dave Edmunds
VAN MORRISON – THREE CHORDS AND THE TRUTH

VAN MORRISON – THREE CHORDS AND THE TRUTH

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom VAN MORRISON: ”Three Chords and the Truth” (Exile/Caroline) När de första låtarna en åt gången började sippra ut från ”Three Chords and the Truth” kom ryktena snabbt i svang att den verkade vara en formåtergång för Van Morrison och en uppryckning efter flera helt meningslösa skivor med kväkande hammondjazz och cocktailmuzak. Inte för att det nu skulle betyda så mycket eftersom de flesta skivor är bättre än ”You're Driving Me Crazy” (inspelad tillsammans med den outhärdliga organisten Joey DeFrancesco) och den plågsamt substanslösa ”The Prophet Speaks” från förra året. Och jo, ”Three Chords and the Truth” – namngiven efter Harlan Howards svar på frågan vad country är för något – är bättre än Morrison närmast föregående skivor. Men det säger som sagt inte så mycket.