onsdag, januari 16

Tagg: rock/pop

MIKAEL RAMEL & KLAS QVIST – I HUVET PÅ VARANN

MIKAEL RAMEL & KLAS QVIST – I HUVET PÅ VARANN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom MIKAEL RAMEL & KLAS QVIST: ”I huvet på varann” (Paraply/Border) ”Till dej” är en av de bästa skivor som gjorts i Sverige, och de efterföljande skivorna som Mikael Ramel gjorde under sjuttiotalet är nästan lika bra. Mästerverk inom den svenska proggen, även om Ramel själv måhända inte är så förtjust i en sådan enkel definition. Och för all del, proggen hade mer att vinna på Mikael Ramel än vad han hade att vinna på proggen. Han var betydligt fyndigare både i sina texter och sin musik än vad många andra var under samma epok. (Men så hade han ju också pappa Povel att brås på.) Det kan tyckas småskuret att dra upp fyrtio år gamla plattor när det ska handla om en alldeles nyutgiven Ramel-skiva, men eftersom de gamla skivorna har en sådan oanfrätt fräschör tycke
THE STEEL WOODS – OLD NEWS

THE STEEL WOODS – OLD NEWS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE STEEL WOODS: ”Old News” (Thirty Tigers) The Steel Woods kan backa upp sina sydstatsrockinfluenser med ursprung. Gruppens huvudpersoner Wes Bayliss och Jason ”Rowdy” Cope kommer från Alabama respektive North Carolina (där ”Old News” dessutom är inspelad). Det kan verka oroväckande att gruppen numer är bosatt i Nashville – pseudocountryns analhål – men det antyder i alla fall att deras Lynyrd Skynyrd- och ZZ Top-färgade rock som sig bör har sina tydliga countrystråk. De missklädsamma hårdrocksdragen från Steel Woods förra platta och debut ”Straw in the Wind” från 2017 är lite mer nertonade här även om vissa låtar fortfarande lider av en Led Zeppelin- och ZZ Top-åkomma.. Jag förstår att de gärna ville ha med låtar som den stånkiga inledningslåten ”All of Those
A Ä IE IA, A Ä E EUU!

A Ä IE IA, A Ä E EUU!

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom (foto uppifrån och ner: Johan Jönsson, Daniel Åhs Karlsson och Bengt Nyman, samtliga från Wikimedia Commons) Peter Sjöblom tittar på teve om tonsatt lyrik men blir allt annat än lyrisk. Jag tittade på första delen av Fredrik Lindströms nya serie ”Helt lyriskt” på SVT. Tänkte att det kunde vara lite kul med artister som får i uppgift att tonsätta dikter ur den svenska poesihistorien. Programmet var i klassisk Lindström-stil, lätt underhållning med ett visst folkbildningspatos. I detta första avsnitt medverkade Tommy Körberg och Molly Sandén. Körberg kan man tycka vad man vill om men ingen kan ta ifrån honom att han har en rekorderlig pipa. Jag är inget jättefan av honom, jag tycker han alldeles för ofta har slösat bort sina rösttillgångar på trams som bara syftar
VAN MORRISON – THE PROPHET SPEAKS

VAN MORRISON – THE PROPHET SPEAKS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom VAN MORRISON: "The Prophet Speaks" (Exile) Den plötsligt överproduktive Van Morrison vräker numer ur sig skivor. Sedan 2015 har han släppt fem plattor, denna den senaste inräknad. Inriktningen på de flesta av dem har varit mer eller mindre densamma: musikaliska tillbakablickar på den egna låtkatalogen (i form av tvivelaktiga duetter) och på Morrisons egen skivsamling omfattandes gammal jazz och blues. Men även om han själv nog trivs bra med upplägget så är det inte särskilt roligt för den utomstående. Det börjar helt enkelt bli lite för mycket cocktailunderhållning nu. Lite för mycket muzak i ölmageurvuxen blazer i Ålandsfärjans bar. Och alldeles för mycket urskuldande Hammond-orgel och överslätande soffjazzgitarr. Och själv tar Morrison till samma grepp som h
THE GOOD, THE BAD & THE QUEEN – MERRIE LAND

THE GOOD, THE BAD & THE QUEEN – MERRIE LAND

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström THE GOOD, THE BAD & THE QUEEN: ”Merrie Land” (Studio 13) Jag faller hejdlöst för nya plattan från The Good, the Bad & the Queen. “Merrie Land” är balsam för öronen och plattan kittlar alla sinnen. Ordet nyskapande återfinns här i sann mening och det är förtjusande att höra hur veteranerna Damon Albarn, Paul Simonon, Simon Tong och Tony Allen lyckas förena sina talanger ännu en gång. Texterna är naturligtvis signerade Albarn, frontmannen från superbritpopgrupperna Blur och Gorillaz, som uttryckligen har sagt att ”Merrie Land” skulle ha kunnat vara uppföljaren till ikoniska ”Parklife” från 1994. Med den här skivan handlar det om att syna den brittiska identiteten i sömmarna, ja till och med Brexit har haft en stor påverkan på vad Albarn knåpat ihop från r
ME AND MY FRIENDS – LOOK UP

ME AND MY FRIENDS – LOOK UP

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom ME AND MY FRIENDS: ”Look Up” (Split Shift) De debuterande engelsmännen i Me and My Friends har låtit sig inspireras av både västindisk och -afrikansk musik. Inslagen från reggae, highlife och afrobeat är uppenbara redan vid första genomspelningen av ”Look Up”, alltså musik som bygger på hetta och accentuerade rytmer. Därför är det märkligt att låtarna på skivan är så genomgående svala och loja. En starkt bidragande faktor är sångerskan Emma Coleman som tycks ha lyssnat alldeles för mycket på Sade för sitt – och musikens – eget bästa. ”Look Up” är så välsmord och avmätt att den skulle passa alldeles i utmärkt i butiker som säljer överdyra märkeskläder. Eller för dem som behöver en ny gemensam och passivt skrytsam identitetsersättare nu när Gudrun Sjödén-garderoben i
BLANDADE ARTISTER – 22 x OWE THÖRNQVIST EN TRIBUTE

BLANDADE ARTISTER – 22 x OWE THÖRNQVIST EN TRIBUTE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Thomas Wihlman DIVERSE ARTISTER: "22 x Owe Thörnqvist, En tribute" (Riverside Records) Idén är trevlig. Bjud in ett antal artister, av lite olika karaktär, mest svenska, några utländska, och gör ett hyllningsalbum till Owe Thörnqvist. Tjugotvå spår blev det, mycket, men med lite ojämn kvalitet. Törnqwists blandning, med till exempel rock, boogie, jazz, gör honom till en artist med många sidor och därmed kanske också svår att sammanfatta och att förhålla sig till. Sun Cats med "Varm korv boogie" och The Hub Caps "På festplatsen" är väl utfört liksom Cowbells Bands "Kalle Kork". Rolf Carlsson band med "Rosen och vinden" gillar jag också. Nivån är allra högst, tycker jag, när Gunhild Carling ger sig på "Silver sand merengue", för att understryka femtiotalets latinoinflue
THE MOODY BLUES – IN SEARCH OF THE LOST CHORD: SUPER DELUXE EDITION

THE MOODY BLUES – IN SEARCH OF THE LOST CHORD: SUPER DELUXE EDITION

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE MOODY BLUES ”In Search of the Lost Chord: 50th Anniversary Super Deluxe Edition” (Universal) Länge verkade Moody Blues ses lite över axeln av de mer hårdföra progkännarna. Under många år verkade de mest avfärdas som fjompig barnkammarprog, trots att de dränkte sin musik i progfreaksens favoritinstrument mellotron; det gamla klaviaturschabraket som med hjälp av förinspelade band så gott det kunde försökte härma stråkar, röster och flöjter men som gav allting en kylig, spöklik karaktär – få grupper har väl använt just mellotronen i lika stor utsträckning som just Moody Blues. Men nog var de lite för naivpompösa, med rötterna lite för djupt i den engelska psykedelia som var besläktad med gammal engelsk music hall och smäktande schlager. Men samtidigt hade de ofta
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 23: MIKE WILHELM

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 23: MIKE WILHELM

NYHETER, SERIER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom MIKE WILHELM: ”Wilhelm” (United Artists/ZigZag, 1976) Om jag skulle göra en lista över de coolaste sångröster jag vet skulle Mike Wilhelm absolut vara med på den. (Antagligen skulle Kaleidoscopes Solomon Feldthouse toppa denna imaginära lista.) Så det är inte mer än rätt att Wilhelm för andra gången gör entré i MONO:s artikelserie Skivor som om undan. Första gången var det med gruppen Charlatans som bara gjorde en riktig LP men som gått till historien som San Franciscos första psykedeliska band. Hur det var med psykedelian kan diskuteras – i alla fall beträffande ”The Charlatans” som mer är en uppvisning i turbofierad amerikansk musikhistoria än vad man vanligtvis förknippar med den sinnesutvidgande genren. Och även Mike Wilhelms första soloplatta hamnar i det mer ro
BERT JANSCH – JUST A SIMPLE SOUL

BERT JANSCH – JUST A SIMPLE SOUL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BERT JANSCH: ”Just a Simple Soul” (Sanctuary) Ni kan få Jimi Hendrix bara jag får min Bert Jansch. För mig betyder han samma sak, någon som demonstrerade gitarrens möjligheter och på samma gång utvidgade dem. Bara det att hans gitarr var akustisk. Han tog det som den undflyende engelske folkgitarristen Davey Graham hade gjort, men gjorde det så mycket mer brännande. Jämfört med den hela tiden behärskade och självmedvetne Graham var Jansch vid en jämförelse en skrufsig gatslyngel som anföll strängarna med så mycket blues att han skapade en helt egen instrumentalistpersona. Beståndsdelarna var inte nya, men Jansch oborstade attityd till gitarren var det – i alla fall sett till de brittiska öarna. Han slet i strängarna, smällde dem hårt mot greppbrädan som om den