torsdag, september 20

Tagg: rock/pop

GREGORY ALAN ISAKOV – EVENING MACHINES

GREGORY ALAN ISAKOV – EVENING MACHINES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom GREGORY ALAN ISAKOV: ”Evening Machines” (Dualtone) Det har med åren vuxit fram ett slags subkategori som man skulle kunna kalla kriminal-indie. Tänk Choir of Young Believers och deras ”Hollow Talk” som användes som signaturmelodi till teveserien ”Bron”. Vemodigt, svävande och med ett sorts kvävt americana-mummel till sång, alternativt ett sorts kvävt americana-mummel dränkt i spatiöst reverb. Gärna med en suckande cello och ett valiumdövat piano som någon annan jävla pojkrums-Satie. Typ Gregory Alan Isakovs fjärde platta ”Evening Machines” alltså. Den här musiken är så hopplöst avkroppsligad, den svävar runt som en heliumballong mot innertaket, och kommer man den för nära – det vill säga försöker ägna den lite allvarligt menad uppmärksamhet – pyser den ursäkt
ANNE MARIE ALMEDAL – LIGHTSHADOW

ANNE MARIE ALMEDAL – LIGHTSHADOW

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom ANNE MARIE ALMEDAL: ”Lightshadow” (+47) Sist vi hörde ifrån Anne Marie Almedal på skiva var med den finstämda, sex år gamla ”Memory Lane”. Då hade hon värvat den engelska basisten Danny Thompson – känd från framför allt folkrockbandet Pentangle, som studiomusiker – men denna gång omger hon sig uteslutande med norska landsmän. Musiken hamnar icke desto mindre i folkfacket, eller kanske mer precist i fållan för de singer/songwriters som tydligt låtit sig inspireras av Joni Mitchell. Mitchell och Kate Bush är de som såsom inspiratörer danat ”Lightshadow”. Det är luftigt och sirligt men ack så kyligt och distanserat. Soundet är lika glansigt och tillrättalagt som en IKEA-katalog. Sitt inte och såsa! Ge mig lite själ! Ge mig lite kött och blod, eller låt mig slippa.
LUCERO – AMONG THE GHOSTS

LUCERO – AMONG THE GHOSTS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom LUCERO: ”Among the Ghosts” (Liberty & Lament) Tjugo år och nio plattor nu för Memphis-bandet Lucero vars americana är lite mer kraftfull än vad som ofta är fallet i genren. Mycket tack vare centralfiguren Ben Nichols som är en åtminstone skapligt bra sångare. Dessutom rätt bra låtar med dramatiska ”Always Been You”, spaghetti-twangiga ”Long Way Back Home” och Walkabouts-aktiga ”Back to the Night” i topp. För övrigt fantastiskt snyggt omslag.
ANA SILVERA – ORACLES

ANA SILVERA – ORACLES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom ANA SILVERA: ”Oracles” (Gearbox) En engelsk singer/songwriter med mycket folkmusik i rösten och skirt utsmyckade pianobaserade låtar. Det är omöjligt att inte komma att tänka på Kate Bush – jag är övertygad om Silvera har en komplett Bush-katalog hemma i skivhyllan och en spellista full av brittisk folkmusik. Det är välgjort och genomtänkt, på gränsen till utstuderat. Det hela blir lite livlöst och för exakt, och framför allt lite för derivativt för att bli riktigt spännande.
ORIONS BELTE – MINT

ORIONS BELTE – MINT

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom ORIONS BELTE: ”Mint” (Jansen) Orions Belte är en norsk trio som begår sin debut med ”Mint”. Musiken är luftig och mestadels sånglös med influenser från instrumentalsurf, americana, filmmusik och psykedelia och tassar fram i en lätt, mysproggig lunk. Det är atmosfäriskt och väldigt behagligt – lite för behagligt faktiskt. Skivan är lite oengagerande, och har jag svårt att hålla koncentrationen trots att skivan inte är mer än trettiofem minuter lång.
FARVÄL TILL Æ, VÄLKOMMEN ERLING RAMSKJELL

FARVÄL TILL Æ, VÄLKOMMEN ERLING RAMSKJELL

ARTIKLAR, INTERVJUER, NYHETER
av Linda Bönström (foto: Martin Losvik, lilla bilden: Jeanette Andersson) Norska musikern Erling Ramskjell pensionerar sin artistpersona Æ och diskuterar med MONO om nya plattan, att skåda sitt inre och Stefan Sundström. Starkt präglad och inspirerad av landskapet i nordligaste Norge är musikern, kompositören och producenten Erling Ramskjell en man som begrundar samtiden. Från rockklubbar till kulturhus har han uppträtt med band så som Ada Vada, Dubel darr, Basaflak, Kennedy Cut och Schtimm och 2008 kom första soloplattan ”Voksensløvsinn” (Clearpass). Men nu har fyrtiofemåringen nya planer. Du beskriver dig själv som en komplicerad man från landet. Vad upptar dina tankar mest för närvarande? – Det är ju en klyscha, det där att vara en enkel pojke från landet och glesbygden.
LYKKE LI – SO SAD SO SEXY

LYKKE LI – SO SAD SO SEXY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström LYKKE LI: ”So Sad So Sexy” (RCA) Jag är alltid något skeptisk till plattor där hälften av spåren redan getts ut som singlar, det känns som att någon försöker casha in dubbelt. I det här fallet verkar Lykke Li ha varit förnuftig och rent av schysst mot sina dansanta fans. Jag brukar inte heller direkt falla för electro-dreampop, vanligen alltför släpigt och monotont. Lykke Li utmanar mina fördomar ännu en gång. ”Sweden’s sad-pop champion” kallas Lykke Li av The Guardian när hennes fjärde platta ”So Sad So Sexy” släpps efter fyra års (nästintill) tystnad. Och så må det väl vara, hon visar med nya plattan att hon har en speciell känsla för hur det ska låta. Varför skivan inte är längre än trettiofyra minuter kan det spekuleras i självfallet men jag kan ändå tycka
LILY ALLEN – NO SHAME

LILY ALLEN – NO SHAME

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström LILY ALLEN: ”No Shame” (Parlophone/Warner/Regal) Det har gått några år sedan vi hörde någonting från Lily Allen och det har gått ännu längre sedan jag hade så mycket positivt att säga om hennes musik. Debuten ”Alright, Still” från 2006 och uppföljaren ”It’s Not Me, It’s You” från 2009 uppskattade jag däremot mycket – det var någonting nytt med Allen, hennes avkopplade attityd till sin egen musikstil och en tydlig vilja att köra sitt eget race var hennes styrkor. Med ”Sheezus” för fyra år sedan krackelerade det hela, titelspåret var faktiskt det enda som fastnade hos mig. Samtidigt krackelerade även den privata tillvaron för Allen och med skilsmässa och missbruk i bagaget har hon uppgett att hon även kände sig frånkopplad från sin musik – och den förklaringen passa
COWBOY JUNKIES – ALL THAT RECKONING

COWBOY JUNKIES – ALL THAT RECKONING

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom COWBOY JUNKIES: ”All That Reckoning” (Proper) Cowboy Junkies utgivning har ofta skett ryckvis. Ibland har det gått flera år mellan skivorna, medan de i och med ”Nomad Series” gav ut hela fyra plattor under perioden 2010-2012. Senast vi hörde av dem skivledes var för tre år sedan, men då med arkivboxen ”Notes Falling Slow”. Uppehållet fram till nya ”All That Reckoning” har inte fått dem att lägga om kurs. Margo Timmins röst är fortfarande musikens självklara centrum, och de är fortfarande trogna den dröjande, oftast mycket lågmälda americana de gjort sig kända för (deras största stilistiska hopp skedde mellan den av deras skivor jag tycker allra mest om, den tryckande bluesiga debuten ”Whites Off Earth Now!!” och genombrottsplattan ”The Trinity Sessions” för tret
PARKER MILLSAP – OTHER ARRANGEMENTS

PARKER MILLSAP – OTHER ARRANGEMENTS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom PARKER MILLSAP: ”Other Arrangements” (Okrahoma/Thirty Tigers) Elton John lär ha återfått tron på musiken när han hörde Parker Millsap (som inte är släkt med countrysångaren Ronnie Milsap – notera stavningsskillnaden i namnet). Om Eltons åsikt är en bra eller en dålig sak när det gäller americana låter jag vara osagt, men Millsap har i alla fall lite mer ork i musiken än vad många andra i genren har, och lite mer originalitet än vad man annars förknippar med Millsaps Nashville. Emellanåt låter han nästan som Jack White om denne hade haft rötterna i en generöst definierad countryrock istället för i bluesen. Med andra ord påminner sångaren Millsap en del om Robert Plant. Detta är förstås något som besvärar mig en del; likheterna är alldeles för stora för att jag ri