onsdag, april 1

Tagg: rock/pop

PAVEY ARK – CLOSE YOUR EYES AND THINK OF NOTHING

PAVEY ARK – CLOSE YOUR EYES AND THINK OF NOTHING

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom PAVEY ARK: ”Close Your Eyes and Think of Nothing” (Pavey Ark) Engelska Pavey Ark – de kommer närmare bestämt från Hull – begår fullängdsdebut i en folk- och singer/songwriter-inspirerad anda. Som infuenser nämner de Jackson C.Frank, Michael Chapman, Love och – förstås Nick Drake. I den egenkomponerade låten ”Cuckoo” skönjer jag spår också efter R.E.M. då refrängen är klart lik deras ”(Don't Go Back To) Rockville”. Som kan utläsas av inspirationerna spelar Pavey Ark, centrerade kring sångaren och låtskrivaren Neil Thomas, i en softare anda. Hans rätt tilltalande men något för luftläckande röst och de akustiska gitarrerna är ryggraden i arrangemangen, de understödjande elektriska har ett rent ljud, och stråkarrangemangen lämnar gott om utrymme till cello. Men den
TVÅ GÅNGER COPE

TVÅ GÅNGER COPE

ARTIKLAR, INTERVJUER, NYHETER
av Michael Björn Många känner till ikonen Julian Cope och hans excentriska rockmusik med popmelodier. Färre är bekanta med hans lillebror Joss. Det vill Michael Björn ändra på. Därför intervjuade han honom och hörde honom berätta om musik, klimataktivism, halsbrytande anagram och djupsinnigt nonsens. Cope, Liverpool, åttiotal. Kan du din pophistoria tänker du Teardrop Explodes och Julian. Men detta är artikeln om Julian Copes fem år yngre lillebror Joss. Joss Cope hängde med sin storebror på konserterna, startade snart eget band, bidrog till broderns tidigare soloplattor, var med i kretsen kring Creation Records och Alan McGee och har fortsatt som musiker sedan dess. Men utan att egentligen på allvar släppa fram sin skaparkraft. Förrän nu. I oktober 2017 kom plötsligt hans
PÅ LIV OCH DÖD – OM GRATEFUL DEAD

PÅ LIV OCH DÖD – OM GRATEFUL DEAD

ARTIKLAR, INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom (foton: Wikimedia Commons) Peter Sjöblom vill inte vara något deadhead men han tycker om att tycka om sitt Grateful Dead. Det hände mig något märkligt när Jerry Garcia dog. Det var 1995, jag och en kompis var hemma hos min dåvarande svärmor när tevenyheterna annonserade Grateful Dead-gitarristens frånfälle. Liksom jag var min vän ett fan och vi stirrade på teven i mild chock. Vi visste inte så mycket om Garcias hälsotillstånd då, mer än att han återfallit i sitt heroinmissbruk, så hans frånfälle kom oväntat för oss. Kanske hade det inte kommit så plötsligt för oss om vi vetat mer om hans hälsoproblem som inkluderade diabetes och mentala plågor. Även om det var hjärtinfarkten som tog honom. Garcia var oersättlig, och oberoende vad hans död berodde på slet hans
JZBL – 93

JZBL – 93

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom JZBL: ”93” (Massproduktion) Vissa band debuterar sent. Några band hinner till och med upplösas innan de gör det. Till de sistnämnda hör Sundsvalls JZBL. Deras enda platta spelades in 1993 och var tänkt att följa upp de två singlar gruppen hade släppt. Istället föll bandet isär i två nya fraktioner, Garmarna och Vadå. Och masterbanden till fullängdaren tappades bokstavligt talat bort. Och hittades inte förrän i somras, undanstuvade i en gammal låda. Dammet borstades bort från kartongen, rullbanden laddades i studion, och nu – tjugosju år efter att den spelades in – ges skivan till sist ut. Musiken låter som den lät när den först hamnade i den där bortglömda papplådan. Frusen i tiden, eller som de själva beskriver den: ”Albumet är en kapsel från tiden när Bildt re
LINDA BÖNSTRÖMS ÅRSKRÖNIKA

LINDA BÖNSTRÖMS ÅRSKRÖNIKA

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Linda Bönström (foto: Linda Bönström & Sture Svensson) Linda Bönström sammanfattar både sitt decennium och sitt 2019. Det känns tryggt nu när vi rusar mot decenniets slut. Kanske bjöd 2010-talet inte på några större överraskningar, men vad gör det! Det blev som jag sade! På ett ungefär… Det var blött, det var för kallt, det var för varmt, det var skoj och det var förbannat skoj, tårar till trots. Så tiotalet, tack. Annika Norlin, förra årets Taubestipendiat, fortsatte sitt segertåg och kammade hem en Grammis för Årets hållbara artist och Sveriges Radios novellpris för ”Mattan”. Norlin är i mitt tycke landets mest framstående artist samtidigt som hon tycks förbli en doldis – alla har hört henne men få kan placera henne på musikkartan. Hennes medverkan i omåttligt populära
FEM FRÅGOR MED JENNY FRANKE: MATS PERSSON, TRUMMOR

FEM FRÅGOR MED JENNY FRANKE: MATS PERSSON, TRUMMOR

ARTIKLAR, INTERVJUER, NYHETER
av Jenny Franke (bild: Gun Hemström) Jenny Franke har mött upp med sex musiker för att ställa fem frågor var. Nu under julveckan publicerar en frågesession om dagen! Idag: Mats Persson. Mats Persson är en hårt arbetande trummis och slagverkare som hörts och synts mycket i etern. Det som fångade mig med honom när jag hörde honom första gången 1986 är hans intensitet och scennärvaro. Hur kom du in i musiken? – Jag började spela trummor i kommunala musikskolan när jag var nio år. På den tiden fanns det både en liten symfoniorkester, ett storband och en slagverksensemble. Jag hamnade också i Malmö vaktparad som spelade och marscherade på olika invigningar och sportevenemang. Så småningom började jag lira i olika band, bland annat ett "dansband" som hette Lumax. Vi spelade på
TACK, ROY LONEY!

TACK, ROY LONEY!

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom minns en rockhjälte, död vid 73 års ålder, och ett telefonsvararmeddelande. Roy Loney är död. Den meningen betyder kanske inte så mycket för så många men är desto sorgligare för alla med ett hjärta för rock'n'roll i sin enklaste, ursprungligaste (och kanske därför svåraste?) betydelse. Han var, och förblir, en legend för alla som någonsin låtit sig köras över av ”Teenage Head”. Hade det varit den enda låten han någonsin skrivit hade Roy Loney ändå varit en legend. Att han skrev den tillsammans med Cyril Jordan förändrar ingenting i sak, för den låten är så genomsyrad av vildhjärnan Loney att den, helt oavsett låtskrivarcredits, helt och hållet är hans. Låten är också en av Flamin' Groovies mest kända; kanske har till och med den som egentli
LEONARD COHEN – THANKS FOR THE DANCE

LEONARD COHEN – THANKS FOR THE DANCE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström LEONARD COHEN: ”Thanks for the Dance” (Columbia/Legacy) Jag är en sent utvecklad Cohen-ist får jag lov att erkänna, plattan ”Popular Problems” från 2014 med låtar som ”Did I Ever Love You”, ”Born in Chains” och ”You Got Me Singing” gjorde mig helt såld. Cohens sista studioalbum ”You Want It Darker” är i mina öron det bästa från 2016 – den är rentav storslagen. Mästerverket med låtar som titelspåret, ”Treaty” och ”Leaving the Table” släpptes blott nitton dagar innan Cohen avled och den är som ett vackert hejdå till oss alla, så när jag först hörde talas om att ett postumt album skulle släppas i år blev jag mycket skeptiskt: varför inte låta ”You Want It Darker” förbli Cohens avsked? ”Thanks for the Dance” har sammanställts av Adam Cohen, sonen som även arbetad
GENE CLARK – NO OTHER (DELUXE EDITION)

GENE CLARK – NO OTHER (DELUXE EDITION)

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom GENE CLARK: ”No Other (Deluxe Edition)” (4AD) Historien om ”No Others” färd mot unisona hyllningar är som en askungesaga. Vid utgivningen 1974 negligerades den och var under lång tid svår att få tag i – bara ett par år efter att Asylum Records hade gett ut den utgick den ur deras katalog. Men långsamt har skivan vuxit i ryktbarhet och ses numer rättmätigt som Gene Clarks magnum opus, ett bredare upptäckande som fått draghjälp av de många nyutgåvor som kommit genom åren. Ingen av dessa har dock varit så omfångsrika som den nya boxen från 4AD. Gene Clark var den ständige losern. Han var den svårmodige i The Byrds som var rädd för att flyga (vilket naturligtvis gav upphov till lustifikationer med anspelningar på gruppens namn). Hans solokarriär var kantad av komm
LIVE! THE NATIONAL – KÖPENHAMN 29/11 2019

LIVE! THE NATIONAL – KÖPENHAMN 29/11 2019

LIVE!, NYHETER
av Linda Bönström (foto: Linda Bönström) THE NATIONAL: Royal Arena, Köpenhamn 29/11 2019 The National kommer sannolikt, mycket sannolikt, gå som vinnare över årets spelningar i min bok. Energin och samspelet är någonting rent fantastiskt från minuten som bandet äntrar scenen till dess att de kliver av. Tidigare i år släpptes albumet ”I’m Easy to Find” och när bandet spelade på Dalhalla i Rättvik i somras följdes det av lysande recensioner. Uppträdandet i Royal Arena är verkligen inte sämre – det är en blandning av exakt allt man kan önska sig som konsertpublik. Det här är bandet som ger järnet och de får det så se okonstlat ut, både i scennärvaro (trots att sångaren Matt Berninger gärna ger sig ut flera gånger bland publiken) och rena musikaliska färdigheter. Syskonen Aaron o