söndag, december 15

Tagg: Ramones

SETH BOVEY – FIVE YEARS AHEAD OF MY TIME

SETH BOVEY – FIVE YEARS AHEAD OF MY TIME

BÖCKER & FILM, NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom SETH BOVEY: ”Five Years Ahead of My Time – Garage Rock from the 1950s to the Present” (Reaktion Books) Jag var barn tills dess att jag hörde ”Where the Wolf Bane Blooms” med The Nomads. I samma ögonblick som jag hörde den, faktiskt i samma ögonblick som jag hörde de tremolodarrande inledningsackoren och den hårt fuzzade sologitarren som sträcker sig mot allting ovanför mig i en uppåtgående skala i öppningsspåret ”I'm Five Years Ahead of My Time”, blev jag tonåring till mer än bara åldern. Jag var plötsligt ”half a boy, half a man” som Flamin' Groovies formulerade det, sexton år gammal, samma ålder som The Nomads senare hyllade på singeln ”16 Forever”, åldern när världen är ny och värd att upptäckas. Livet började på riktigt. Som andra har sagt om andra skiv
WET DREAMS – WET DREAMS

WET DREAMS – WET DREAMS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom WET DREAMS: ”Wet Dreams” (Black Pop) Det är svårt att tänka sig ett mer pubertalklyschigt bandnamn än Wet Dreams, men så är Oslo-gänget som valt det inte heller progressivitetens främsta fanbärare (men så behöver det ju inte vara så nyskapande och komplicerat heller). Deras självbetitlade fullängdsdebut är en lätt identifierbar mix av garagerock, Ramones-punk och protometal från Detroit. Medlemmarna har ett förflutet i ett antal relativt melodiösa band och det är just när Wet Dreams nyanserar den råa (och ibland tröttande) energin med distinkta melodier som den inte ens halvtimmeslånga plattan fungerar som bäst. ”Radioactivity” är powerpop där bägge ordleden betonas lika mycket. I en annan värld och en annan tid hade den kunnat bli en collegeradiohit med Hüsker Dü.
BOWERY VID MIDNATT

BOWERY VID MIDNATT

KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom får ett ryck igen och fastnar framför några dokumentärer om livet på och kring den legendariska New York-klubben CBGB's och funderar över varför han inte gillar den engelska punken. Ibland letar jag upp både gamla och nya dokumentärer om den amerikanska punkens tidiga år. Om New York-klubben CBGB's och banden som spelade där. Jag har nyligen haft ett sådant ryck och trots att jag sett flera av dokumentärerna tidigare känner jag mig lika upplivad av dem som alltid när jag får ett av mina ryck. Det var verkligen något speciellt med den tiden och den platsen. CBGB's var ett sunkigt hak bebott av ohyra och skadedjur i det nergångna Bowery-kvarteret men musiken som åstadkoms där hade en kärnfull renhet som kvarstår oanfrätt idag bevarad inte minst