torsdag, oktober 17

Tagg: Peter Sjöblom

OUTSIDERALFABETET: AVSLUTNING

OUTSIDERALFABETET: AVSLUTNING

OUTSIDERS, SERIER
av Peter Sjöblom Har ni läst alltihop har ni förstått att det finns hur många outsiderskivor som helst att upptäcka. Förmodligen har det också framgått att det kan vara lite svårt att hitta dem ibland. Flera av skivorna jag nämner finns visserligen i en eller flera nyutgåvor. När gamla upplagor av etablerade klassiker tar slut, kommer det ofta nya istället. Man får helt enkelt kolla runt lite för att se vad som finns tillgängligt just för tillfället. Utbudet av outsidermusik på Spotify och liknande ställen är dessvärre begränsat. Skivor som ännu inte har intresserat återutgivningsbolagen kan man i princip bara glömma att hitta där. Så man får googla, söka på Youtube, närstudera entusiastbloggar – många bloggar har ljudklipp som man kan lyssna på direkt utan att behöva hemfalla till
BEATLES EFTER BEATLES – FYRA BORTGLÖMDA SOLOSKIVOR 1970-1975

BEATLES EFTER BEATLES – FYRA BORTGLÖMDA SOLOSKIVOR 1970-1975

ARTIKLAR
av Peter Sjöblom Trots att deras karriär hör till de mest analyserade i världen finns det hörn av Beatles som belysningen sällan riktas mot. Efter att gruppen upplöstes 1970 skaffade sig de fyra medlemmarna egna mer eller mindre omfattande solokarriärer – här tar Mono sig en titt på några av de bortglömda skivor som John, Paul, George och Ringo gjorde i början av sjuttiotalet. Det vore rent beskäftigt att tro att man skulle kunna säga någonting om The Beatles som inte redan har sagts. Deras karriär har beskrivits ur så många perspektiv att den vid det här laget nästan ser ut som en kubistisk målning. Det finns förmodligen fler böcker skrivna om dem än man hinner läsa under en normallång livstid, och vill man därtill hinna se alla filmer och lyssna på alla radioprogram på Beatles-
LOWDOWN SHAKIN’ CHILLS – EN KÄRLEKSHISTORIA

LOWDOWN SHAKIN’ CHILLS – EN KÄRLEKSHISTORIA

ARTIKLAR
av Peter Sjöblom Det är svårt att idag förstå att det hände. Att det som dånade inne i Café Apromus, en liten källarliknande lokal i Skytteholmsskolan i Solna, gav upphov till tryckvågor som kändes över hela världen. Att det var där som den mest vibrerande och exalterande svenska rockmusiken kom till. Den bästa svenska rockmusiken som fanns då och kanhända som någonsin har funnits. Därför har det ingenting med nostalgi att göra. Trettio år efter att den gjordes är den lika vital som när den var ny. Det är helt orimligt trångt på klubben Ratz inhyst i Glädjehuset i Stockholm en sen kväll i mitten av åttiotalet och en pojkvasker som knappast hade åldern inne för att få vistas där forsar av svett, hela publiken forsar av svett, och på scenen står ett band och forsar av svett när de
DYRBAR MUSIK FÖR FATTIGLAPPAR

DYRBAR MUSIK FÖR FATTIGLAPPAR

ARTIKLAR, DEBATT
av Peter Sjöblom Lågprisskivor har i alla tider setts på med visst förakt. Inte sällan med rätta. Men i takt med att många auktoriserade utgåvor blir allt mer påkostade fyller de billiga skivorna en funktion som inte kan negligeras. Skivboxarna blir allt större och priserna allt högre. Vad man väljer att köpa är inte alltid ens ett val utan bestäms av hur tillåtande plånboken är. Hur många har egentligen råd att betala flera tusen kronor på ett bräde för de åtråvärda lyxutgåvorna? Alltid är det någon moralsprängd besserwisser som ska stå och fäkta med sina pekpinnar i pupillerna på folk när ämnet lyssnar- och konsumtionsvanor tas upp till debatt. Nu tänker jag inte på den juridiska eldstriden mellan de mest rabiata och i längden ganska tröttsamma fildelningsivrarna och den halvga
VIOLENT FEMMES KUBISTISKA BLUES

VIOLENT FEMMES KUBISTISKA BLUES

ARTIKLAR
av Peter Sjöblom Violent Femmes skeva och krängiga blandning av amerikanska musiktraditioner var inte bara originell när de först dök upp på åttiotalet, den saknar motstycke än idag. Sexualneuroser har aldrig låtit så bra som på Violent Femmes första platta. Med vem som helst annars skulle "Add It Up", "Prove My Love", "Confessions" och "Promise" ha varit lätta att vifta bort som pinsamma high school-litanior, men när bandets sångare och låtskrivare Gordon Gano sjöng dem lät de så elaka, illvilliga och kallblodiga att man inte tordes annat än att ta dem på allvar. Han lät som en tvättäkta psykopat som med knogarna vitnande kring skaftet på kökskniven bara väntade på en anledning, minsta lilla förevändning, för att få använda hushållsredskapet på ett väldigt dåligt sätt. Eller
IT’S HEXBREAKIN’ SUPER-ROCK TIME!! – FLESHTONES BORTGLÖMDA BEAT

IT’S HEXBREAKIN’ SUPER-ROCK TIME!! – FLESHTONES BORTGLÖMDA BEAT

ARTIKLAR
av Peter Sjöblom Man kan vara mitt i någonting och samtidigt vara på sidan av det. Det är Fleshtones ett bevis på. De dök upp på precis rätt plats och i rätt tid, just när New York började pulsera av punken, men de var inte godkänt coola för alternativkretsarna. Trettio år senare är det hög tid att återupptäcka deras smittsamma garagerock. ”Partyrock” är det tredje värsta ordet som finns. Bara ”krogshow” och ”firmafest” är värre. Alla orden sätter samma obehagliga bilder i huvudet, med folk som varken har ölsinne eller självaktning och som på bara ett par timmar helt lyckas vända evolutionens gång. Fleshtones musik har kallats partyrock många gånger vilket är lite otäckt. Själva föredrar de ordet superrock. Gruppen finns fortfarande, fyrtio år efter att de drog igång, men dage
ROBERT JOHNSON AND PUNCHDRUNKS- MORTE DI SEEBURG

ROBERT JOHNSON AND PUNCHDRUNKS- MORTE DI SEEBURG

RECENSIONER, SKIVOR
ROBERT JOHNSON AND PUNCHDRUNKS: "Morte di Seeburg" (Fanfar) av Peter Sjöblom För att citera Grateful Dead: vilken lång, besynnerlig resa det har varit. Men nu är den slut. Lagom till tjugofemårsjubiléet lägger Robert Johnson och hans Punchdrunks av, med sin elfte platta "Morte di Seeburg". Men Johnsons diskografi sträcker sig längre bakåt, till Solna i början av åttiotalet och gruppen Bottle Ups. De mätte ut ett alldeles eget territorium inom den garagerock som med Nomads som ambassadörer tog världen med storm. Eller i alla fall den del av världen som inget hellre ville än att berusas av sextiotalsbaserad skrammelrock på mycket hög volym. Där andra band vände sig till "Pebbles" för inspiration tog Bottle Ups sig tillbaka till femtiotalet och Link Wrays högtalarspruckna huligansur
RAKA VÄGEN IN I MUSIKENS BLÖDANDE HJÄRTA – EN TEXT OM MUSIKJOURNALISTEN LENNART PERSSON

RAKA VÄGEN IN I MUSIKENS BLÖDANDE HJÄRTA – EN TEXT OM MUSIKJOURNALISTEN LENNART PERSSON

ARTIKLAR
av Peter Sjöblom När musikskribenten Lennart Persson avled i maj 2009 lämnade han efter sig en stor mängd texter publicerade i ett ansenligt antal musik- och nöjestidningar. 2015 samlades allting han skrev för tidningen Sonic i en diger bokvolym av Sonic/Telegram. Nedanstående publicerades första gången som en recension av den boken 7 augusti 2015 i Tidningen Kulturen. Enstaka förlegade formuleringar i originaltexten har ändrats. Mats Olsson må vara den svenska rockjournalistikens fader, men det var Lennart Persson som fullkomnade dess form när han tog den raka vägen in i musikens blödande hjärta. Alla vi som någon gång skriver om någonting som befinner sig inom samma område som det han täckte in står i relation till honom. Tacksamhetsskuld rentav. Vare sig vi vill det eller inte
JEFFREY LEE PIERCE – I BAKHASORNA PÅ DEMONERNA

JEFFREY LEE PIERCE – I BAKHASORNA PÅ DEMONERNA

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom (Foto: Wikimedia Commons) Människans naturliga instinkt borde vara att hela tiden få det bättre, att optimera omständigheterna. Men somliga gör tvärtom, de söker ytterligheterna, stiger ner i helvetet av fri vilja, utmanar demonerna i en kamp som den dumdristige är dömd att förlora. Jeffrey Lee Pierce sökte den råa utlevelsen och betalade priset för den. När någon säger Jack White tänker jag Jeffrey Lee Pierce. Visst var jag rätt White Stripes-manisk medan de fortfarande höll på, men entusiasmen lade sig med tiden och utvecklades efter hand till likgiltighet. Det Jack White har gjort efter White Stripes har jag praktiskt taget inte brytt mig om alls. Hörde en Raconteurs-platta som mer än något annat var sövande. Men jag respekterar hans djupa kärlek till blues
MITT LIV SOM FREDDIE

MITT LIV SOM FREDDIE

ARTIKLAR, INTERVJUER
av Peter Sjöblom (Foto: Michael Winnerholt) När Freddie Wadling togs ifrån oss 2 juni 2016 tystnade inte bara en av Sveriges bästa röster tvärt. Med honom försvann en av de underbaraste människor jag har mött. Han var en sådan varm person, generös och chosefri. Han hade en renhet, en oförställdhet, som kanske skulle ha överraskat dem som enbart var bekant med honom via den media som på ett inte sällan rovgirigt vis kapitaliserade på hans aparta framtoning. Jag kan inte göra anspråk på att ha känt Freddie Wadling men våra vägar korsades flera gånger genom åren, i samband med konserter, i sällskap med gemensamma bekanta, ute på stan... Bara en gång gjorde jag en riktig intervju med honom, strax efter att den utmärkta skivan ”Skillingtryck och mordballader” hade givits ut. Intervjun