onsdag, december 19

Tagg: Peter Sjöblom

OUTSIDERALFABETET R-U

OUTSIDERALFABETET R-U

OUTSIDERS, SERIER
av Peter Sjöblom PALMER ROCKEY ”Rockey's Style” (1980) Behöver man ens ha hört en artist som Jello Biafra kallat en ”disco lounge-lizard from hell” för att älska honom? Länge var detta epitet det mest uttömmande som sagts om honom – det var inte förrän engelska Trunk Records återutgav Palmer Rockeys platta för några år sedan som bilden av honom började klarna. Eller om jag ska säga blev ännu mer förvirrande. Rockeys mamma avled ett par timmar efter att han föddes, och när han var åtta år spärrades pappan in på mentalsjukhus där han i sin tur dog tio år senare. En tid därefter gav Palmer Rockey ett egenhändigt ihopknåpat filmmanus till den före detta skräckfilmshjälten Boris Karloff. Manuset användes såvitt man vet aldrig, men det hindrade inte Rockey från att tro att han var för
OUTSIDERALFABETET V-Z

OUTSIDERALFABETET V-Z

OUTSIDERS, SERIER
av Peter Sjöblom JOAH VALLEY ”Beatle Songs from Joah Valley – The New Wave Sound of Joah Valley – Maximo!” (1980) Att artister oavsett talang ständigt ger sig på Beatles ymniga låtkatalog vet väl de flesta, men få har gjort det med samma absurda resultat som Joah Valley (vars riktiga namn var Clyde Diltz). Hans ”hyllningsplatta” är precis lika otymplig till musiken som till titeln. Det pratas ibland om skivor som är så dåliga att de blir bra men den här tar så många varv runt kvalitetsbegreppet att man blir åksjuk. Kompet i dessa elva covers halkar fram som de försökte smyga sig nerför en lerslänt efter hällregnet, och om inte det räckte låter sjunger han dessutom som om han snorkeltränade i toastolen. Han gurglar sig igenom en grotesk ”I Saw Her Standing There”. ”Yesterday” låter
OUTSIDERALFABETET: AVSLUTNING

OUTSIDERALFABETET: AVSLUTNING

OUTSIDERS, SERIER
av Peter Sjöblom Har ni läst alltihop har ni förstått att det finns hur många outsiderskivor som helst att upptäcka. Förmodligen har det också framgått att det kan vara lite svårt att hitta dem ibland. Flera av skivorna jag nämner finns visserligen i en eller flera nyutgåvor. När gamla upplagor av etablerade klassiker tar slut, kommer det ofta nya istället. Man får helt enkelt kolla runt lite för att se vad som finns tillgängligt just för tillfället. Utbudet av outsidermusik på Spotify och liknande ställen är dessvärre begränsat. Skivor som ännu inte har intresserat återutgivningsbolagen kan man i princip bara glömma att hitta där. Så man får googla, söka på Youtube, närstudera entusiastbloggar – många bloggar har ljudklipp som man kan lyssna på direkt utan att behöva hemfalla till
BEATLES EFTER BEATLES – FYRA BORTGLÖMDA SOLOSKIVOR 1970-1975

BEATLES EFTER BEATLES – FYRA BORTGLÖMDA SOLOSKIVOR 1970-1975

ARTIKLAR
av Peter Sjöblom Trots att deras karriär hör till de mest analyserade i världen finns det hörn av Beatles som belysningen sällan riktas mot. Efter att gruppen upplöstes 1970 skaffade sig de fyra medlemmarna egna mer eller mindre omfattande solokarriärer – här tar Mono sig en titt på några av de bortglömda skivor som John, Paul, George och Ringo gjorde i början av sjuttiotalet. Det vore rent beskäftigt att tro att man skulle kunna säga någonting om The Beatles som inte redan har sagts. Deras karriär har beskrivits ur så många perspektiv att den vid det här laget nästan ser ut som en kubistisk målning. Det finns förmodligen fler böcker skrivna om dem än man hinner läsa under en normallång livstid, och vill man därtill hinna se alla filmer och lyssna på alla radioprogram på Beatles-
LOWDOWN SHAKIN’ CHILLS – EN KÄRLEKSHISTORIA

LOWDOWN SHAKIN’ CHILLS – EN KÄRLEKSHISTORIA

ARTIKLAR
av Peter Sjöblom Det är svårt att idag förstå att det hände. Att det som dånade inne i Café Apromus, en liten källarliknande lokal i Skytteholmsskolan i Solna, gav upphov till tryckvågor som kändes över hela världen. Att det var där som den mest vibrerande och exalterande svenska rockmusiken kom till. Den bästa svenska rockmusiken som fanns då och kanhända som någonsin har funnits. Därför har det ingenting med nostalgi att göra. Trettio år efter att den gjordes är den lika vital som när den var ny. Det är helt orimligt trångt på klubben Ratz inhyst i Glädjehuset i Stockholm en sen kväll i mitten av åttiotalet och en pojkvasker som knappast hade åldern inne för att få vistas där forsar av svett, hela publiken forsar av svett, och på scenen står ett band och forsar av svett när de
DYRBAR MUSIK FÖR FATTIGLAPPAR

DYRBAR MUSIK FÖR FATTIGLAPPAR

ARTIKLAR, DEBATT
av Peter Sjöblom Lågprisskivor har i alla tider setts på med visst förakt. Inte sällan med rätta. Men i takt med att många auktoriserade utgåvor blir allt mer påkostade fyller de billiga skivorna en funktion som inte kan negligeras. Skivboxarna blir allt större och priserna allt högre. Vad man väljer att köpa är inte alltid ens ett val utan bestäms av hur tillåtande plånboken är. Hur många har egentligen råd att betala flera tusen kronor på ett bräde för de åtråvärda lyxutgåvorna? Alltid är det någon moralsprängd besserwisser som ska stå och fäkta med sina pekpinnar i pupillerna på folk när ämnet lyssnar- och konsumtionsvanor tas upp till debatt. Nu tänker jag inte på den juridiska eldstriden mellan de mest rabiata och i längden ganska tröttsamma fildelningsivrarna och den halvga
VIOLENT FEMMES KUBISTISKA BLUES

VIOLENT FEMMES KUBISTISKA BLUES

ARTIKLAR
av Peter Sjöblom Violent Femmes skeva och krängiga blandning av amerikanska musiktraditioner var inte bara originell när de först dök upp på åttiotalet, den saknar motstycke än idag. Sexualneuroser har aldrig låtit så bra som på Violent Femmes första platta. Med vem som helst annars skulle "Add It Up", "Prove My Love", "Confessions" och "Promise" ha varit lätta att vifta bort som pinsamma high school-litanior, men när bandets sångare och låtskrivare Gordon Gano sjöng dem lät de så elaka, illvilliga och kallblodiga att man inte tordes annat än att ta dem på allvar. Han lät som en tvättäkta psykopat som med knogarna vitnande kring skaftet på kökskniven bara väntade på en anledning, minsta lilla förevändning, för att få använda hushållsredskapet på ett väldigt dåligt sätt. Eller
IT’S HEXBREAKIN’ SUPER-ROCK TIME!! – FLESHTONES BORTGLÖMDA BEAT

IT’S HEXBREAKIN’ SUPER-ROCK TIME!! – FLESHTONES BORTGLÖMDA BEAT

ARTIKLAR
av Peter Sjöblom Man kan vara mitt i någonting och samtidigt vara på sidan av det. Det är Fleshtones ett bevis på. De dök upp på precis rätt plats och i rätt tid, just när New York började pulsera av punken, men de var inte godkänt coola för alternativkretsarna. Trettio år senare är det hög tid att återupptäcka deras smittsamma garagerock. ”Partyrock” är det tredje värsta ordet som finns. Bara ”krogshow” och ”firmafest” är värre. Alla orden sätter samma obehagliga bilder i huvudet, med folk som varken har ölsinne eller självaktning och som på bara ett par timmar helt lyckas vända evolutionens gång. Fleshtones musik har kallats partyrock många gånger vilket är lite otäckt. Själva föredrar de ordet superrock. Gruppen finns fortfarande, fyrtio år efter att de drog igång, men dage
ROBERT JOHNSON AND PUNCHDRUNKS- MORTE DI SEEBURG

ROBERT JOHNSON AND PUNCHDRUNKS- MORTE DI SEEBURG

RECENSIONER, SKIVOR
ROBERT JOHNSON AND PUNCHDRUNKS: "Morte di Seeburg" (Fanfar) av Peter Sjöblom För att citera Grateful Dead: vilken lång, besynnerlig resa det har varit. Men nu är den slut. Lagom till tjugofemårsjubiléet lägger Robert Johnson och hans Punchdrunks av, med sin elfte platta "Morte di Seeburg". Men Johnsons diskografi sträcker sig längre bakåt, till Solna i början av åttiotalet och gruppen Bottle Ups. De mätte ut ett alldeles eget territorium inom den garagerock som med Nomads som ambassadörer tog världen med storm. Eller i alla fall den del av världen som inget hellre ville än att berusas av sextiotalsbaserad skrammelrock på mycket hög volym. Där andra band vände sig till "Pebbles" för inspiration tog Bottle Ups sig tillbaka till femtiotalet och Link Wrays högtalarspruckna huligansur
RAKA VÄGEN IN I MUSIKENS BLÖDANDE HJÄRTA – EN TEXT OM MUSIKJOURNALISTEN LENNART PERSSON

RAKA VÄGEN IN I MUSIKENS BLÖDANDE HJÄRTA – EN TEXT OM MUSIKJOURNALISTEN LENNART PERSSON

ARTIKLAR
av Peter Sjöblom När musikskribenten Lennart Persson avled i maj 2009 lämnade han efter sig en stor mängd texter publicerade i ett ansenligt antal musik- och nöjestidningar. 2015 samlades allting han skrev för tidningen Sonic i en diger bokvolym av Sonic/Telegram. Nedanstående publicerades första gången som en recension av den boken 7 augusti 2015 i Tidningen Kulturen. Enstaka förlegade formuleringar i originaltexten har ändrats. Mats Olsson må vara den svenska rockjournalistikens fader, men det var Lennart Persson som fullkomnade dess form när han tog den raka vägen in i musikens blödande hjärta. Alla vi som någon gång skriver om någonting som befinner sig inom samma område som det han täckte in står i relation till honom. Tacksamhetsskuld rentav. Vare sig vi vill det eller inte