fredag, maj 24

Tagg: Peter Sjöblom

ROCKABILLY-ALFABETET: I-Q

ROCKABILLY-ALFABETET: I-Q

MUSIKALFABETEN, ROCKABILLY, SERIER
av Peter Sjöblom BENNY INGRAM: ”Jello Sal” (Bandera, 1958) Efter att Elvis värvat The Jordanaires blev det mer populärt att använda sig av bakgrundssångare, om man nu inte bara var en hemmapulare vars enda instrumentala tillgångar bestod av ens närmaste tveksamt begåvade kompisar och hönorna ute på gården. Tyvärr gjorde den uppbackande kören mer skada än nytta och dämpade kraften i en bra låt, men i fallet ”Jello Sal” kunde den inte matta Chicago-rockaren Benny Ingrams iver. Den smittar av sig på de andra och framför allt trummisen verkar riktigt uppspelt och driver på låten tills den nästan bubblar över. Det låter som att bandet inte ville sluta spela; hade låten inte tonats ner på sitt bryska femtiotalsvis hade den troligen varit dubbelt så lång av ren spelglädje. Ingram gjorde fle
ROCKABILLY-ALFABETET: R-Z

ROCKABILLY-ALFABETET: R-Z

MUSIKALFABETEN, ROCKABILLY, SERIER
av Peter Sjöblom CHAN ROMERO: ”My Little Ruby” (Del-Fi, 1959) Jag vet inte vilken dom som väntar Robert Lee ”Chan” Romero på räkenskapens dag är men en sak är säker, den fjompiga ”Hippy Hippy Shake” lär inte passera obemärkt när det är dags att summera. Å andra sidan kanske han kan räkna med en viss strafflindring eftersom han också gjorde ”My Little Ruby”. Intressant nog var det just den låten som fångade Sonny Bonos uppmärksamhet. Bono var på femtiotalet knuten till Specialty Records (bolaget som gjorde Little Richard till legend), långt innan han blev en fjärdeklassens-Dylan och tvingade stackars Cher att sjunga horrörer som ”I Got You Babe” inför en glatt applåderande publik. Att han såg potentialen i ”My Little Ruby” gav möjligtvis även Sonny Bono en viss straffreduktion i samba
ROCKABILLY-ALFABETET: AVSLUTNING

ROCKABILLY-ALFABETET: AVSLUTNING

MUSIKALFABETEN, ROCKABILLY, SERIER
av Peter Sjöblom När jag började lyssna på rockabilly som ett direkt resultat av Stray Cats genombrott i början av åttiotalet var det inte lika lätt att få tag i den gamla musiken som det är nu i vår internetbaserade tid. Som många andra var jag hänvisad till kompisars skivsamlingar och det man råkade hitta på skivbörsar och hos de mer alerta skivaffärerna. Det var alltså rätt mycket slumpen som avgjorde vad jag fick tag på. Idag är läget annorlunda – det finns allt från kompletta utgåvor med de kändaste artisterna till myriader av blandplattor med olika inriktning. En del koncentrerar sig på det allra mest svåråtkomliga vilket ofta också innebär den skramligaste, trasigaste och bästa rockabillyn, medan andra i sin tur fokuserar på enskilda skivbolag med en extensiv rockabilly-katalog.
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 13: DEMIS ROUSSOS

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 13: DEMIS ROUSSOS

NYHETER, SERIER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom DEMIS ROUSSOS: ”Fire and Ice” (Philips, 1971) Man får betydligt fler konstiga ansiktsuttryck till svar än vad man får kompisar om man säger att man gillar Demis Roussos. Det spelar ingen roll om man förtydligar sig och säger att det bara är en (1) skiva det handlar om, för i samma ögonblick som man använder ordet ”gillar” i samma mening som ”Demis Roussos” har man straffat ut sig, slösat bort allt sitt förtroendekapital (i den mån man har något från början) och ännu en gång tänkt att man borde lära sig hålla käften, hela käften och ingenting annat än käften. Jag antar att det redan är kört för mig nu för ni fattar ju vart detta barkar. Jag gillar Demis Roussos. En (1) skiva. ”Fire and Ice”. Förmodligen är alltihop de där Ölandsresornas fel. Vi åkte
ELSA NILSSON – SALT WIND

ELSA NILSSON – SALT WIND

NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom ELSA NILSSON: ”Salt Wind” (Elsa Nilsson Music) Tvärflöjten är ett egentligen ett rätt märkligt instrument, anpassligt men alltid med en stark integritet. Oavsett om Eric Dolphy eller Roland Kirk tog med sig den in i jazzen, eller om Ian Anderson lät Jethro Tulls progressiva rock få en alldeles egen karaktär genom den, eller om Severino Gazzelloni gav den en sträng skärpa genom både Debussy och Bruno Madernas kompositioner, så kan den aldrig frigöra sig från sina emotionella konnotationer. Även om man pressar klangen till sitt yttersta behåller den sitt romantiska skimmer och färgar musiken den tar del i på ett mycket distinkt vis. Det är både dess tillgång och begränsning. Med tvärflöjten som verktyg försöker Elsa Nilsson knyta samman flera sorters musik. Hon
NATTSUDD – RADIONS OÄNGSLIGA RÄDDARE

NATTSUDD – RADIONS OÄNGSLIGA RÄDDARE

KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Trött på hur radion låter? Längtar du bort från program som proppar öronen fulla tills trumhinnan bågnar sönder? Saknar du det gamla teveprogrammet Nattsudd? I så fall finns räddningen närmare än du tror. Jag är så pass gammal att radion i min barn- och ungdom hade en aura av mystik. Inte för att det var gängse i min generation; meka med moppen och mellanölsdrälla i portuppgången var väl en mer populär fritidssyssla för de flesta i min ålder men det lockade aldrig mig. Jag har aldrig åkt moppe; ska jag avslöja ett lyte jag har så kan jag inte ens cykla och jag utgår helt kallt ifrån att det är ännu värre att välta i mopedhastighet än att välta i den cykelhastighet jag aldrig lyckats komma upp i, så jag har alltid överlåtit allt sådant där till dem som utrustats
MED FINGRET I GÅSLEVERSBUKEN – OM BOB DYLANS NOBELPRISFÖRELÄSNING

MED FINGRET I GÅSLEVERSBUKEN – OM BOB DYLANS NOBELPRISFÖRELÄSNING

KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom (Foto:William Claxton) Fem dagar innan deadline levererade Bob Dylan sin nobelprisföreläsning till Svenska akademien. Somliga hyllar talet, andra är besvikna. Här funderar Peter Sjöblom kring föreläsningen och ”den riktige Dylan”. Allting blir så komplicerat när Bob Dylan är inblandad. Eller, allting blir så komplicerat när folks föreställningar om Dylan är inblandade. För det är väldigt sällan det handlar om just Dylan själv och det är väl delvis av egen förskyllan och hans omvittnade förtegenhet. Det lämnar öppen spelplats för allsköns spekulationer. Även belackarnas och deras avsky, som i sin mest vulgära form politiserades i samband med att Svenska akademien kungjorde Dylan som förra årets nobelpristagare i litteratur. Snart skallade lumpenhetens slagord h
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 12: KALEIDOSCOPE

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 12: KALEIDOSCOPE

NYHETER, SERIER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom KALEIDOSCOPE: ”When Scopes Collide” (Pacific Arts, 1976) Det är löjligt att prata om perfekta band eftersom det inte finns några sådana. Men den amerikanska gruppen Kaleidoscope kommer bra nära. Med en sällsynt bred palett av influenser och en teknisk skicklighet stor nog att hantera den gjorde de en sorts musik som man inte kan definiera exakt och orimligtvis tröttna på om man en gång har gripits av dess briljans. Dessutom innehåller deras diskografi ett förbigånget mästerverk, redo att upptäckas av den som tränger bakom hörsägen och fördomar. Som om ”världsmusik” var något nytt. När termen börjades användas vitt och brett på åttiotalet hade idén om att kombinera element från olika musiktraditioner redan frodats i årtionden. Tänk till exempel på Incredible S
URBAN TURBAN & SHAMIM – PARADIS

URBAN TURBAN & SHAMIM – PARADIS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom URBAN TURBAN & SHAMIM: ”Paradis” (Caprice) Vilken suverän idé att i både ord och harmonier översätta svenska schlagers till persiska! Och vilket utmärkt exempel ”Paradis” är på när så kallad världsmusik faktiskt fungerar och traditionerna får frodas tillsammans på sina egna villkor istället för att reducera dem! Jag använder gärna amerikanska sextiotalsgruppen Kaleidoscope som referens för fungerande stil- och historieblandningar men det är sällan jag har anledning att göra det. Men det har jag nu. För den delen inte bara som referens utan också som kvalitetsmärkning. Den svensk-iranska sångerskan Shamim Naghedi har översatt de flesta av låtarna och med sin både mjuka och distinkta röst tar hon de gamla folkkära örhängena till platser de aldrig kunde ha dr
GÖRAN WIKLUND – ATT SJUNGA SÅ ATT DET RÄKNAS

GÖRAN WIKLUND – ATT SJUNGA SÅ ATT DET RÄKNAS

ARTIKLAR, INTERVJUER, NYHETER
av Peter Sjöblom Om man pratar om krafter i det fördolda måste man nämna Göran Wiklund. En veteran som verkligen gör periferin väsentligare än mittfåran. Hans skivutgivning är liten men hans röst är desto större. Hans femtioåriga karriär är inte tillräckligt dokumenterad men här, speciellt för MONO, berättar han om sitt liv, sin musik och om sången som gör livet så ofantligt mycket större än döden. Soul är inget ord man ska slänga och dänga runt med hur ovarsamt som helst. ”Passion is no ordinary word” konstaterade den engelske sångaren Graham Parker en gång i tiden och han hade rätt redan då. Passionen är ju dessutom en av soulens allra viktigaste beståndsdelar. Utan den, ingenting. För det krävs mer än ett ord för att det ska vara soul; det finns inte lika många riktiga souls