lördag, december 15

Tagg: Peter Sjöblom

HÅKAN THÖRN – 1968: REVOLUTIONENS RYTMER

HÅKAN THÖRN – 1968: REVOLUTIONENS RYTMER

BÖCKER & FILM, NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom HÅKAN THÖRN: ”1968 – Revolutionens rytmer” (Daidalos Förlag) 1968 är mer än bara ett år, det är en beteckning för en tidsanda som sträckte sig över en längre tid än ett kalenderår. Att det var ett omstörtande och i flera avseenden konstruktivt år råder det förstås ingen tvekan om, men jag har börjat tycka att vurmen för 1968 om ett symbolår för både politik och musik är tröttsam. Den romantiska tilltron till 1968 års motkulturella förhållningssätt slår mig som lika naiv och lite beklämmande som tidens tro på att man kunde knarka sig till insikt och knulla sig till frihet. För att inte tala om det mantramumlande försöket att levitera Pentagon och yippie-rörelsens allra larviga upptåg. Alltför ofta tycks det handla om ett frihetssökande i en mer vulgärhedonistisk
LARS JACOB JAKOBSSON & PETER WAHLQVIST – NATIONALBOKEN

LARS JACOB JAKOBSSON & PETER WAHLQVIST – NATIONALBOKEN

BÖCKER & FILM, NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom LARS JACOB JAKOBSSON & PETER WAHLQVIST: ”Nationalboken – Den enda sanna skrönan om Nationalteatern” (Vulkan Media) Det var en tid när allting var politiskt, och om det inte var politiskt från början så skulle det ändå politiseras ner på molekylär nivå. Strävan hos sjuttiotalets proggrörelse som i stort inkluderade i princip alla sorters uttryck – musik, barnkultur, litteratur, teater, media – var att upphäva kommersialismens och framför allt den amerikanska imperialismens inflytande över det inhemska skapandet. Som så ofta sker förvandlades hållningen till samma sak som den avsåg bekämpa. Ju längre årtiondet fortskred, desto mer dubbelmoralisk och hegemoniskt förtryckande blev rörelsen, med rättrogna undersåtar till inte minst den göteborgske mogulpolitruken
LINUS KUHLIN – SKUGGORNA KOMMER

LINUS KUHLIN – SKUGGORNA KOMMER

BÖCKER & FILM, NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom LINUS KUHLIN: ”Skuggorna kommer” (BoD – Books on Demand) Behövs det verkligen en bok specifikt om Cortex när ”Freak”, Robert Lagerströms standardverk om Freddie Wadling, redan finns? Svaret är: JA! Cortex var ett av Wadlings mest tongivande band som i början av åttiotalet gav ut LP:n ”Spinal Injuries” som för varje år som går allt klarare framstår som exakt vad den är: en av de bästa skivorna ur hela den svenska rockhistorien. Svaret på frågan om bokens nödvändighet blir än mer emfatiskt då Cortex i sin tidigare inkarnation Liket Lever släppte den svenska punkens förnämsta singel ”Levande begravd” i slutet av sjuttiotalet. Författaren Linus Kuhlin berättar måhända inte så mycket som inte det ärrade Cortex-fanset redan visste, eller i alla fall inte kan ha räkn
BOB MARLEY & THE WAILERS – KAYA 40

BOB MARLEY & THE WAILERS – KAYA 40

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BOB MARLEY & THE WAILERS: ”Kaya 40” (Universal) All denna klåfingrighet måste få ett slut nu. Kan man inte polisanmäla alla skivbolag som gräver upp en massa skit ur sina arkiv och släpper ut den genom turboutblåset i form av expanded deluxe-utgåvor hit och remastrade boxversioner dit? ”Hör Bob Dylan hosta slem i munspelet på femton discar!” ”Nu med fyra extra CD där John Lennon rapar plus en extra extra jättesuperextraextralimited CD där Paul McCartney också rapar!” ”Arton skivor med det autentiska ljudet av när Elvis grävs upp ur sin grav plus ett hundrasextonsidigt häfte med aldrig tidigare publicerade bilder på hans skelett i speciellt belysta poser!” All denna klåfingrighet måste få ett slut nu. För det som en gång hade en lite exotisk lockelse
YOUNG WATERS – YOUNG WATERS

YOUNG WATERS – YOUNG WATERS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom YOUNG WATERS: ”Young Waters” (Young Waters) Dessa engelsmän hette tidigare Snufkin The Band (efter engelska namnet på Snusmumriken) och har jämförts med Incredible String Band, Fleet Foxes och Arvo Pärt, och det är rimligt att undra hur de får ihop den vimsiga brittiska folkmusiken, den helskäggiga amerikanska rotrocken och den serena estniska melankolin. Svaret är att de får väl på sitt sätt – ibland påminner de om ett mindre rubbat Comus – men att resultatet inte är så bra som man kunde fantisera om på förhand. Framför allt stör jag mig väldigt på sången. Kerry Ann Smiths röst är okej, men Theo Passinghams sätt att sjunga är otroligt enerverande, med ett snabbt och ytligt hypervibrato och med korta avhuggna stavelser i ett ryckigt slags mini-staccato. Låtarna är
GREGORY ALAN ISAKOV – EVENING MACHINES

GREGORY ALAN ISAKOV – EVENING MACHINES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom GREGORY ALAN ISAKOV: ”Evening Machines” (Dualtone) Det har med åren vuxit fram ett slags subkategori som man skulle kunna kalla kriminal-indie. Tänk Choir of Young Believers och deras ”Hollow Talk” som användes som signaturmelodi till teveserien ”Bron”. Vemodigt, svävande och med ett sorts kvävt americana-mummel till sång, alternativt ett sorts kvävt americana-mummel dränkt i spatiöst reverb. Gärna med en suckande cello och ett valiumdövat piano som någon annan jävla pojkrums-Satie. Typ Gregory Alan Isakovs fjärde platta ”Evening Machines” alltså. Den här musiken är så hopplöst avkroppsligad, den svävar runt som en heliumballong mot innertaket, och kommer man den för nära – det vill säga försöker ägna den lite allvarligt menad uppmärksamhet – pyser den ursäkt
ANNE MARIE ALMEDAL – LIGHTSHADOW

ANNE MARIE ALMEDAL – LIGHTSHADOW

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom ANNE MARIE ALMEDAL: ”Lightshadow” (+47) Sist vi hörde ifrån Anne Marie Almedal på skiva var med den finstämda, sex år gamla ”Memory Lane”. Då hade hon värvat den engelska basisten Danny Thompson – känd från framför allt folkrockbandet Pentangle, som studiomusiker – men denna gång omger hon sig uteslutande med norska landsmän. Musiken hamnar icke desto mindre i folkfacket, eller kanske mer precist i fållan för de singer/songwriters som tydligt låtit sig inspireras av Joni Mitchell. Mitchell och Kate Bush är de som såsom inspiratörer danat ”Lightshadow”. Det är luftigt och sirligt men ack så kyligt och distanserat. Soundet är lika glansigt och tillrättalagt som en IKEA-katalog. Sitt inte och såsa! Ge mig lite själ! Ge mig lite kött och blod, eller låt mig slippa.
LUCERO – AMONG THE GHOSTS

LUCERO – AMONG THE GHOSTS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom LUCERO: ”Among the Ghosts” (Liberty & Lament) Tjugo år och nio plattor nu för Memphis-bandet Lucero vars americana är lite mer kraftfull än vad som ofta är fallet i genren. Mycket tack vare centralfiguren Ben Nichols som är en åtminstone skapligt bra sångare. Dessutom rätt bra låtar med dramatiska ”Always Been You”, spaghetti-twangiga ”Long Way Back Home” och Walkabouts-aktiga ”Back to the Night” i topp. För övrigt fantastiskt snyggt omslag.
ANA SILVERA – ORACLES

ANA SILVERA – ORACLES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom ANA SILVERA: ”Oracles” (Gearbox) En engelsk singer/songwriter med mycket folkmusik i rösten och skirt utsmyckade pianobaserade låtar. Det är omöjligt att inte komma att tänka på Kate Bush – jag är övertygad om Silvera har en komplett Bush-katalog hemma i skivhyllan och en spellista full av brittisk folkmusik. Det är välgjort och genomtänkt, på gränsen till utstuderat. Det hela blir lite livlöst och för exakt, och framför allt lite för derivativt för att bli riktigt spännande.
ORIONS BELTE – MINT

ORIONS BELTE – MINT

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom ORIONS BELTE: ”Mint” (Jansen) Orions Belte är en norsk trio som begår sin debut med ”Mint”. Musiken är luftig och mestadels sånglös med influenser från instrumentalsurf, americana, filmmusik och psykedelia och tassar fram i en lätt, mysproggig lunk. Det är atmosfäriskt och väldigt behagligt – lite för behagligt faktiskt. Skivan är lite oengagerande, och har jag svårt att hålla koncentrationen trots att skivan inte är mer än trettiofem minuter lång.