tisdag, september 29

Tagg: Peter Sjöblom

SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
JIM STANARD: ”Color Outside the Lines” (Manatee/Hemifrån) Jim Stanard har en fin uppsättning inspirationskällor med bland andra Warren Zevon, Doc Watson och Willie Nelson i förtecknngen. Han såg Bob Dylan under den legendariska 1966-turnén och bevistade Woodstock under festivalens samtliga tre dagar. Under sextio- och sjuttiotalet spelade han mycket på Pennsylvanias coffee houses men lämnade sedan plötsligt musiken. Långt senare återvände han till den igen, och gjorde senkommen skivdebut för bara ett par år sedan med ”Bucket List”. ”Color Outside the Lines” är andra gången vi får höra Stanards väderbitna stämma på skiva. Han låter lite som en country-crooner som kommit på kant med tillvaron, drivits bort från syltorna där ingen någonsin slagit igenom och ut på vägarna med bara gitar
DET MYSTISKA MÄSTERVERKET PÅ YOUTUBE

DET MYSTISKA MÄSTERVERKET PÅ YOUTUBE

ARTIKLAR, INTERVJUER, NYHETER
av Peter Sjöblom En dag när Peter Sjöblom trampar runt i Youtubes tassemarker på jakt efter ohörda skivrariteter snubblar han över något mycket, mycket speciellt: en skiva som i princip ingen känner till. Inte ens de mest försigkomna skivrävarna och -grävarna. Han blir förhäxad av vad han hör och kontaktar Damon Jones som lagt upp skivan på Youtube. Det här är en berättelse om skivjakt, osannolika loppisfynd och den hyperobskyra gruppen Monk som gjorde ett mästerverk som ingen vet att det finns. Alla som gräver bland loppisskivor bär på en dröm, vare sig de erkänner det eller inte: Att göra Det Riktigt Stora Fyndet. Att hitta den där skivan som för ett ögonblick får en att tappa andan och säga tyst för sig själv: ”Men det kan inte vara sant!?” Ibland gör man också fynd fastä
THE MYSTERIOUS MASTERPIECE ON YOUTUBE (ENGLISH VERSION)

THE MYSTERIOUS MASTERPIECE ON YOUTUBE (ENGLISH VERSION)

ARTIKLAR, INTERVJUER, NYHETER
by Peter Sjöblom (Monk related photos and photo of Damon Jones by Damon Jones) As Peter Sjöblom one day trods the outbacks of Youtube for unheard album rarities, he stumbles across something very, very special: an album that practically no-one knows about – not even the most hardened vinyl sharks and crate diggers. The music spellbinds him, and he decides to get in touch with Damon Jones who uploaded the album to Youtube. This is a story about record hunting, unbelievable finds and hyper obscure band Monk who made a masterpiece no-one knows exists. Every crate digger has a dream, no matter if they admit it or not: the dream to make that Really Big Find. To find that album that steals your breath for a moment and have you silently say to yourself: 'This can't be true?!' Now and
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
RAMBALAJA: "Rambalaja" (Paraply/digital utgåva) Omslaget basunerar inte direkt ut vem som är hjärnan bakom det kuriöst namngivna bandet Rambalaja, men de som läst MONO:s stora tredelade intervju med Mikael Ramel vet att det är han. Rambalaja var en tillfällig grupp som fick sitt namn i mindre panik en timme innan den här liveinspelningen gjordes för Sveriges Radio 1999. Sedan smögs den ut på Ramels egen etikett MusikFors Samspel i en liten upplaga på tusen ex som snabbt sålde slut. Och sedan dess har ingen sett till plattan... Visst hade det varit trevligt om den återutgetts fysiskt och inte som nu enbart digitalt, men att den överhuvudtaget tillgängliggörs på nytt är en välgärning. Det här är Mikael Ramel och hans band i finfin inspirerad form. Ramels patenterade humor, musikaliska
THE MYSTIX – CAN’T CHANGE IT

THE MYSTIX – CAN’T CHANGE IT

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE MYSTIX: "Can't Change It" (Mystix/Hemifrån) "Can't Change It" är The Mystix sjunde platta och allting agerar till dess fördel: Gruppen kommer från Boston varifrån mycken god rockmusik kommit genom tiderna, omslaget har en en primitiv vibb som i alla fall jag faller för, och låtlistan rymmer covers på R.L. Burnside, Frankie Miller och Dylans "Outlaw Blues". Det blir ännu bättre när man sätter på skivan. Mystix' huvudman Jo Lily har en suveränt gruffig röst som ibland påminner om Sean Tyla, bandet har ett rustikt sväng och ett insinuant gung och originallåtarna är alldeles utmärkta i samma stil som plattans covers stipulerar. Mystix spelar blues med countrysensibilitet och deras formel är alldeles förträffligt potent. Det är det här som Bob Dylan siktat m
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
HAT CHECK GIRL: "Kiss Me Quick" (Flyaway Hair/Hemifrån) Annie Gallup har figurerat i MONO tidigare, då som soloartist med skivan "Bookish". I duon Hat Check Girl delar hon bördan med Peter Gallway. Tyvärr kan hon inte skylla ifrån sig på någon annan då det stora problemet med hennes musik fortfarande är hennes svåruthärdligt väsande sång. Hon låter som en tandläkarbedövad Marianne Faithfull. Vilket effektivt saboterar också de låtar som aningens höjer sig över den sävliga mängden. Eller låten, i bestämd form singular, för ärligt talat är det bara "Second Monday of the Week" som står ut som ett potentiellt engagerande spår här. Hon skulle helt ha lämnat över den till Gallway, eller ännu hellre en helt annan sångerska. Peter Sjöblom DAVE ROSEWOOD: "No Rodeo in Rome" (Aula Studios/
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 26: THORINSHIELD

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 26: THORINSHIELD

ARTIKLAR, NYHETER, SERIER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom THORINSHIELD: "Thorinshield" (Philips, 1968) Har ni någonsin funderat på varför vissa skivor i en viss stil blir hyllade – ofta med rätta – medan andra lika bra i samma stil negligeras nästan helt? Det har jag. Men jag har aldrig hittat något bra svar på varför det förhåller sig på. Därför kan jag inte förklara varför Thorinshields enda LP inte får ovationer liknande dem som går till The Left Banke och Sagittarius. Folk som älskar stilfullt arrangerad sextiotalspop med melodiös snickarglädje borde knäfalla inför den. Eller i alla fall fröjdas i hjärtat åt den. Med tanke på hur genomarbetad Thorinshields musik är, är det ingen överraskning att flera av medlemmarna redan hade skaffat sig en stadig erfarenhet på Los Angeles musikscen när de startade bandet. Trumm
JENNY REYNOLDS – ANY KIND OF ANGEL

JENNY REYNOLDS – ANY KIND OF ANGEL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom JENNY REYNOLDS: "Any Kind of Angel" (Pretty Okay Music/Hemifrån) Öppnar man en skiva med en låt som "House on the Road" som så perfekt inte lånar mer ur refrängen till Van Morrisons "Moondance" än vad som är smakfullt och som lyckas kombinera påstridighet med en sådan världsvant gestaltad erfarenhet som Jenny Reynolds gör, har man min omedelbara uppmärksamhet. Och om man fortsätter att leverera kanonlåt efter kanonlåt på samma skiva förlorar man den inte heller. Med andra ord har Boston-födde Texas-bon Jenny Reynolds mig i sitt våld. Om fler i samma country-betonade folk-singer/songwriter-gebit skulle göra som hon - sjunga med samma vuxenhet och inte oja sig så mycket över hur ynkligt synd det är om dem - skulle man slippa mycket av det utslätade och känslokalla
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
BOBBO BYRNES: "Sea Green Number 5" (Bobbo Byrnes/Hemifrån) Bobbo Byrnes har vunnit americana-recensenternas hjärta med sin berättande singer/songwriter-country. Paralleller har dragits till både Bruce Springsteen och Paul Westerberg, men det är kanske att tänja på det hela; Byrnes är inte lika intensiv som Springsteen och inte lika ettrig som Westerberg. I gengäld har Byrnes en behaglig chosefrihet på pluskontot. Han sitter inte och mumlar självupptaget i hipsterskägget utan riktar sig utåt. Låtarna är hyggliga men lite anonyma - bäst är han i sina mest melankoliska stunder, det vill säga i "When We Ride", "December" och "Every Sound That Crashes". För övrigt fin användning av steel guitar, fiol och mandolin. Peter Sjöblom PROGRESS BAND: "A String That Picks Up Everything" (Prog
NISSE HELLBERG – GODA TIDER RULLAR IN

NISSE HELLBERG – GODA TIDER RULLAR IN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom NISSE HELLBERG: "Goda tider rullar in" (Gamlestans Grammofonbolag/Border) Wilmer X var ett av de allra bästa svenska rockbanden, ända tills "Teknikens under" gjorde dem hej och du med alla. I och med den förvandlades de från ett skitigt rotrockband till ett välproducerat - läs: överproducerat - rockband som visserligen var fullt medvetna om sina rötter men som genom det fläskiga soundet tvärtemot intentionerna avlägsnade sig från dem. Deras sista, möjligtvis senaste platta (beroende på vad den nyliga återföreningen leder till) kom för femton år sedan i form av "13 våningar upp"; det var gruppens bästa på många år då den lyckades att kombinera det genomarbetade soundet med den klassiska Wilmer-attityd som de i mångt och mycket förlorade på skiva när de blev allmäng