torsdag, november 14

Tagg: Peter Sjöblom

VAN MORRISON – THREE CHORDS AND THE TRUTH

VAN MORRISON – THREE CHORDS AND THE TRUTH

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom VAN MORRISON: ”Three Chords and the Truth” (Exile/Caroline) När de första låtarna en åt gången började sippra ut från ”Three Chords and the Truth” kom ryktena snabbt i svang att den verkade vara en formåtergång för Van Morrison och en uppryckning efter flera helt meningslösa skivor med kväkande hammondjazz och cocktailmuzak. Inte för att det nu skulle betyda så mycket eftersom de flesta skivor är bättre än ”You're Driving Me Crazy” (inspelad tillsammans med den outhärdliga organisten Joey DeFrancesco) och den plågsamt substanslösa ”The Prophet Speaks” från förra året. Och jo, ”Three Chords and the Truth” – namngiven efter Harlan Howards svar på frågan vad country är för något – är bättre än Morrison närmast föregående skivor. Men det säger som sagt inte så mycket.
JAMES McARTHUR & THE HEAD GARDENERS – INTERGALACTIC SAILOR

JAMES McARTHUR & THE HEAD GARDENERS – INTERGALACTIC SAILOR

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom JAMES McARTHUR & THE HEAD GARDENERS: ”Intergalactic Sailor” (Moorland) Och här utdelas priset för årets mest missvisande skivomslag. ”Intergalactic Sailor” låter inte alls som omslaget ser ut. Musiken är sommarlätt, kravfritt dåsande på en soldisig äng. Lite grann påminner den om engelska sjuttiotalsgruppen Herons plattor med sin skira, lätt folkanstrukna sprödhet. Till och med en gnutta Dan Hicks & His Hot Licks i deras mer reflekterande stunder. Eller varför inte Gorky's Zygotic Mynci? James McArthur har lite mer än sitt walesiska ursprung gemensamt med just dem. Och den fina, lätta Canterbury-anstrykningen som hela plattan har förmodar jag är en påverkan från halvt psykedeliska, halvt progpoppiga gänget Syd Arthur som lånat ut ett par av sina medlemmar
TWELFTH DAY – FACE TO FACE

TWELFTH DAY – FACE TO FACE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom TWELFTH DAY: ”Face to Face” (Orange Feather) Det är säkert tjugo år sedan jag senast tänkte på gruppen Blackgirls, tre amerikanskor som gav ut att par skivor på Hannibal Records för två decennierskiften sedan. Problemet är väl att inte så många andra heller har gjort det på ungefär lika länge. Och kanske var det inte många fler som brydde sig när Blackgirls debuterade med sin skiva ”Procedure” 1989 heller. Jag har faktiskt ingen aning. Men när jag hör skotska Twelfth Day, bestående av Catriona Price på fiol och Esther Swift på harpa, ploppar referensen fram som den självklaraste i världen. Bägge grupperna angriper folkmusiken från en oväntad punkt, i tvärt vinklade låtar. Det som skiljer Blackgirls och Twelfth Day åt är att de senare inte låter lika konfrontativa s
GARAGEROCK-ALFABETET, DEL 3: Q-Z

GARAGEROCK-ALFABETET, DEL 3: Q-Z

ARTIKLAR, GARAGEROCK, MUSIKALFABETEN, NYHETER
av Peter Sjöblom I tredje och sista sektionen av musikalfabetet med sextiotalets garagerock behandlar Peter Sjöblom bokstäverna Q till Z. Sektion A-F kan ni läsa här, och G-P finns här. Och nu blir det alltså ännu mer förbrännande fuzz, osnutna orosmakare, stöddiga snorvalpar, perfekt pop och exemplarisk extas! THE QUID: ”Crazy Things” (1965) Det vanliga är att band inleder en låt lite mer försiktigt för att sedan öka intensiteten mot slutet. Låter den stegras och explodera. Så ej kanadensarna i The Quid. De startar på en hög växel och låter den ligga i praktiskt taget genom hela ”Crazy Things”. Utgiven 1965 – och därmed alfabetets tidigast utgivna låt – är en ettrig rhythm & blues-baserad låt som lånar idéer från Thems ”Mystic Eyes”. Med ett envetet riff byggt på låtens enda
GARAGEROCK-ALFABETET, DEL 2: G-P

GARAGEROCK-ALFABETET, DEL 2: G-P

ARTIKLAR, GARAGEROCK, MUSIKALFABETEN, NYHETER, SERIER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom fortsätter sin alfabetiska exkursion genom sextiotalets garageland som han påbörjade förra veckan med A-F. Mer förbrännande fuzz, osnutna orosmakare, stöddiga snorvalpar, perfekt pop och exemplarisk extas alltså! Idag: G till P. THE GRIM REEPERS: ”Two Souls” (1966) Enligt den informativa sajten Garage Hangover släpptes The Grim Reepers enda singel i januari 1967, medan exempelvis Discogs listar den som utgiven 1966. I alla händelser låter den mer som 1966, med sitt primitiva stomp och snäsiga sång som tillsammans perfekt uttrycker den neurotiska olusten hos berättarjagets Dr. Jekyll & Mr. Hyde-natur. Inte mycket är känt om bandet, förutom att gruppens fyra medlemmar var hemmahörande i Los Angeles. HAMILTON STREETCAR: ”Invisible People” (1967
GARAGEROCK-ALFABETET, DEL 1: A-F

GARAGEROCK-ALFABETET, DEL 1: A-F

ARTIKLAR, GARAGEROCK, MUSIKALFABETEN, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom kan inte längre stå emot frestelsen att i alfabetisk ordning dyka ner i det obskyra sextiotalet. Under tre fredagar med start idag presenterar han tjugosex garagerockfavoriter – förbrännande fuzz, osnutna orosmakare, stöddiga snorvalpar, perfekt pop och exemplarisk extas från A till Z! Idag: A till F. För en mer djuplodande introduktion till denna – ytterst personliga! – alfabetiska genomgång av sextiotalets garagerock hänvisar jag till min recension av Seth Boveys bok ”Five Years Ahead of My Time: Garage Rock from the 1950s to the Present” – den ger en bakgrund till såväl garagerocken som fenomen som till min egen kärlek till genren. Men några ytterligare inledande ord kan ändå vara på sin plats. Att säga exakt vad garagerock är är inte helt lä
SETH BOVEY – FIVE YEARS AHEAD OF MY TIME

SETH BOVEY – FIVE YEARS AHEAD OF MY TIME

BÖCKER & FILM, NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom SETH BOVEY: ”Five Years Ahead of My Time – Garage Rock from the 1950s to the Present” (Reaktion Books) Jag var barn tills dess att jag hörde ”Where the Wolf Bane Blooms” med The Nomads. I samma ögonblick som jag hörde den, faktiskt i samma ögonblick som jag hörde de tremolodarrande inledningsackoren och den hårt fuzzade sologitarren som sträcker sig mot allting ovanför mig i en uppåtgående skala i öppningsspåret ”I'm Five Years Ahead of My Time”, blev jag tonåring till mer än bara åldern. Jag var plötsligt ”half a boy, half a man” som Flamin' Groovies formulerade det, sexton år gammal, samma ålder som The Nomads senare hyllade på singeln ”16 Forever”, åldern när världen är ny och värd att upptäckas. Livet började på riktigt. Som andra har sagt om andra skiv
ANDERS F. RÖNNBLOM – BLÄRK! – NYA FOSTERLANDSSÅNGER

ANDERS F. RÖNNBLOM – BLÄRK! – NYA FOSTERLANDSSÅNGER

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom ANDERS F. RÖNNBLOM: ”Blärk! – Nya fosterlandssånger” (F-Records) ”Under hösten och vintern fylldes min anteckningsbok med osannolika citat, kommentarer och samtidsmetaforer tagna ur en pågående fulteater som spelades upp framför mig. BLÄRK! var vad jag hörde. BLÄRK! och munvädersfladder. BLÄRK! och allsköns gallimatias. BLÄRK! spyddes ut av sprattelmän och högerpopulister.” När Anders F. Rönnblom, en av de i dubbel bemärkelse sanna poeterna i svensk rockmusik, sammanfattar läget med ett BLÄRK! – både i skivtiteln och citatet ovan om skivans tillkomst – förstår man att han har fått nog. Som om potent tvetydiga fraser, sådana som man vanligtvis förknippar honom med, i dagsläget inte räcker till. Som om han inte kan närma sig världen med något annat än ett onomatop
GIBRISH – ANDRAHANDSSÅNGER

GIBRISH – ANDRAHANDSSÅNGER

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom GIBRISH: ”Andrahandssånger” (Paraply) Med en titel som ”Andrahandssånger” kan man lätt tro att Sundsvallsbandet Gibrish denna gång gjort en platta med covers, men hela plattan – deras fjärde i ordningen – består av helt eget material. Ett starkt sådant dessutom, som korsar blues, folk, visa, rock och en gnutta progg (à la Samla Mammas Manna, om ni efterfrågar namn). Samt kabaret, vilket kan tyckas oroväckande eftersom det ofta slutar illa i något slags tillgjord psuedo-Tom Waits (läs: Lars Demian). Men Gibrish fördelar beståndsdelarna väl så att ingen av dem tar överhanden. Men kanske är det inte helt oväntat när musiken tonar som mest i bluesfärger som jag lyssnar allra mest uppmärksamt, som i skivans starka öppningstandem ”Leds av en blind” och ”Ingen fri lunch”.
MICHAEL JEROME BROWNE – THAT’S WHERE IT’S AT

MICHAEL JEROME BROWNE – THAT’S WHERE IT’S AT

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom MICHAEL JEROME BROWNE: ”That's Where It's At” (Borealis) Det stora problemet med mycket modern blues är att den är så märgfattig. Det finns en hel massa duktiga musiker som har lärt sig formen – det går ju ändå rätt fort – men som hela tiden missar det väsentliga. Nämligen att fylla den med någonting som gör att formen blir ett medel och inte ett mål. Somliga verkar tro att det räcker med att vara just duktig och visa hur skickligt hur fingerfärdig man är. Andra nöjer sig med att ta på sig en hatt och låta sig fotograferas vid ett järnvägsspår, och utbrister ”da blooooz” med tillgjort djup röst. Inget av det där har med blues att göra. Inte om man med blues menar ett inre väsen och inte bara en karikatyrisk yta. Till Michael Jerome Browne fördel kan man nämna