tisdag, mars 19

Tagg: Peter Sjöblom

SPLASH – 1970-1979 SAMTLIGA INSPELNINGAR

SPLASH – 1970-1979 SAMTLIGA INSPELNINGAR

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom SPLASH: ”1970-1979 Samtliga inspelningar” (Splash) Långt ifrån all musik som gjordes under det vildvuxna, svenska sjuttiotalet har stått sig. Mycket av det som gjordes inom eller strax utanför musikrörelsen kräver ett stort akademiskt intresse för epoken för vara ens det minsta intressant att höra på idag, och det är inte ens alltid som ett utpräglat specialintresse räcker för att göra vissa skivor lyssningsbara såhär långt efter. Framför har den uttalat politiska proggen mestadels åldrats väldigt illa med sitt ofta stelbenta spel och sina plakattexter som dumförklarar lyssnaren med ett mästrande tonfall. Det är också sådana på den propagandistiska sidan av proggen som genom åren orättvist fördunklat synen på stora bredd som proggen faktiskt hade i stort. Sann
MUSIKEN OCH MORALPANIKEN

MUSIKEN OCH MORALPANIKEN

DEBATT, INNERSPÅRET, NYHETER
av Peter Sjöblom (bilder: Wikimedia Commons) På söndag släpps "Leaving Neverland" på SVT Play. Den kontroversiella dokumentären om Michael Jackson har rönt stor internationell uppmärksamhet och har bland annat lett till att flera radiostationer slutar spela Michael Jacksons musik. Här reflekterar Peter Sjöblom kring kulturella bannlysningar. Jag har skrivit om detta förr, på olika ställen, men kommer förmodligen att ha anledning att skriva om det hundratals gånger till. För jag misstänker att moralpaniken kommer fortsätta länge till. Jag tänker på uppståndelsen kring R. Kelly och Michael Jackson, och hur den yttrar sig i bland annat radiobojkotter av musiken. Nu bryr jag mig varken om den musik Kelly eller Jackson gör och gjorde, men detta är inte en smakfråga utan en diskussion
DEN LÄTTKRÄNKTA MUSIKEN

DEN LÄTTKRÄNKTA MUSIKEN

DEBATT, INNERSPÅRET, NYHETER
av Peter Sjöblom I en debattartikel levererar Peter Sjöblom en bredsida mot konsensustänkandet inom musiken och frågar sig retoriskt om det är synd om den. Finns det genrer det är synd om? Nej, det gör det inte, men det finns genrer som gärna tycker synd om sig själva. Anhängare, utövare och distributörer av i synnerhet jazz och folkmusik verkar ha särskilt nära till självömkan när deras favoritmusik inte får den breda uppmärksamhet som de anser att den förtjänar. Visst kan jag också tycka att det är synd att den musiken hanteras relativt styvmoderligt av media, om den hanteras alls, men mycket annat som jag gillar syns också så sällan i spalterna eller utsändningarna, alldeles oavsett kategori. För, hör och häpna, det finns till och med pop- och rockmusik som det inte heller
MIKAEL RAMEL & KLAS QVIST – I HUVET PÅ VARANN

MIKAEL RAMEL & KLAS QVIST – I HUVET PÅ VARANN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom MIKAEL RAMEL & KLAS QVIST: ”I huvet på varann” (Paraply/Border) ”Till dej” är en av de bästa skivor som gjorts i Sverige, och de efterföljande skivorna som Mikael Ramel gjorde under sjuttiotalet är nästan lika bra. Mästerverk inom den svenska proggen, även om Ramel själv måhända inte är så förtjust i en sådan enkel definition. Och för all del, proggen hade mer att vinna på Mikael Ramel än vad han hade att vinna på proggen. Han var betydligt fyndigare både i sina texter och sin musik än vad många andra var under samma epok. (Men så hade han ju också pappa Povel att brås på.) Det kan tyckas småskuret att dra upp fyrtio år gamla plattor när det ska handla om en alldeles nyutgiven Ramel-skiva, men eftersom de gamla skivorna har en sådan oanfrätt fräschör tycke
THE STEEL WOODS – OLD NEWS

THE STEEL WOODS – OLD NEWS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE STEEL WOODS: ”Old News” (Thirty Tigers) The Steel Woods kan backa upp sina sydstatsrockinfluenser med ursprung. Gruppens huvudpersoner Wes Bayliss och Jason ”Rowdy” Cope kommer från Alabama respektive North Carolina (där ”Old News” dessutom är inspelad). Det kan verka oroväckande att gruppen numer är bosatt i Nashville – pseudocountryns analhål – men det antyder i alla fall att deras Lynyrd Skynyrd- och ZZ Top-färgade rock som sig bör har sina tydliga countrystråk. De missklädsamma hårdrocksdragen från Steel Woods förra platta och debut ”Straw in the Wind” från 2017 är lite mer nertonade här även om vissa låtar fortfarande lider av en Led Zeppelin- och ZZ Top-åkomma.. Jag förstår att de gärna ville ha med låtar som den stånkiga inledningslåten ”All of Those
A Ä IE IA, A Ä E EUU!

A Ä IE IA, A Ä E EUU!

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom (foto uppifrån och ner: Johan Jönsson, Daniel Åhs Karlsson och Bengt Nyman, samtliga från Wikimedia Commons) Peter Sjöblom tittar på teve om tonsatt lyrik men blir allt annat än lyrisk. Jag tittade på första delen av Fredrik Lindströms nya serie ”Helt lyriskt” på SVT. Tänkte att det kunde vara lite kul med artister som får i uppgift att tonsätta dikter ur den svenska poesihistorien. Programmet var i klassisk Lindström-stil, lätt underhållning med ett visst folkbildningspatos. I detta första avsnitt medverkade Tommy Körberg och Molly Sandén. Körberg kan man tycka vad man vill om men ingen kan ta ifrån honom att han har en rekorderlig pipa. Jag är inget jättefan av honom, jag tycker han alldeles för ofta har slösat bort sina rösttillgångar på trams som bara syftar
PETER SJÖBLOMS ÅRSKRÖNIKA

PETER SJÖBLOMS ÅRSKRÖNIKA

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom ser sig om i vrede när MONO sammanfattar 2018. Den här årssammanfattningen är nog inte särskilt bra. Men så var det inte heller ett särskilt bra år. Utan att bli påträngande personlig och generande privat kan jag säga att jag många gånger tänkt på både Jim Carroll och Reverend Gary Davis det gångna året. Det gör jag visserligen då och då även andra år, men jag gör det helst av betydligt trevligare anledningar än vad jag haft i år. Som sagt, vi ska inte gå in närmare på det (låttitlarna ger ledtrådar så det räcker), men det har gjort att resten av världen känts rätt fjärran. Till exempel har jag inte brytt mig särskilt mycket om turerna kring Svenska Akademien. Kulturprofilens tölpaktiga beteende är förstås skandalöst, men övriga ledamöters upp
VAN MORRISON – THE PROPHET SPEAKS

VAN MORRISON – THE PROPHET SPEAKS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom VAN MORRISON: "The Prophet Speaks" (Exile) Den plötsligt överproduktive Van Morrison vräker numer ur sig skivor. Sedan 2015 har han släppt fem plattor, denna den senaste inräknad. Inriktningen på de flesta av dem har varit mer eller mindre densamma: musikaliska tillbakablickar på den egna låtkatalogen (i form av tvivelaktiga duetter) och på Morrisons egen skivsamling omfattandes gammal jazz och blues. Men även om han själv nog trivs bra med upplägget så är det inte särskilt roligt för den utomstående. Det börjar helt enkelt bli lite för mycket cocktailunderhållning nu. Lite för mycket muzak i ölmageurvuxen blazer i Ålandsfärjans bar. Och alldeles för mycket urskuldande Hammond-orgel och överslätande soffjazzgitarr. Och själv tar Morrison till samma grepp som h
KATIE DOHERTY & THE NAVIGATORS – AND THEN

KATIE DOHERTY & THE NAVIGATORS – AND THEN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom KATIE DOHERTY & THE NAVIGATORS: ”And Then” (Steeplejack Music) Engelska Katie Doherty har lång musikvana men ingen stor diskografi. Debuten ”Bridges” kom 2007 men mest har hon arbetat ihop med andra artister. Hon har också uppträtt vid samma tillfälle som Kate & Anna McGarrigle och Ray Davies. Ett godkännande i sig, men hos mig slår inte ”And Then” an någon ton. Faktum är att jag blir lite irriterad på den – och framför allt på Dohertys röst som motstridigt nog är både fadd och genomträngande på en och samma gång. Hennes sångmanér med drillar är uppenbart formade av de engelska öarnas traditioner men hon har också en hel del later som hon verkar ha ärvt från å ena sidan Marie Boine och å andra sidan Alanis Morrissette. En garanti för att jag fort ska tapp
MANDOLIN ORANGE – TIDES OF A TEARDROP

MANDOLIN ORANGE – TIDES OF A TEARDROP

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom MANDOLIN ORANGE: ”Tides of a Teardrop” (Yep Roc) Med en handfull skivor har North Carolina-duon Andrew Marlin och Emily Frantz – tillsammans Mandolin Orange – blivit populära både bland kritiker och dem som lyssnar på strömmad musik. Till viss del kan jag förstå deras popularitet. Deras lågmälda americana är av den typen som brukar gå hem och deras låtar är skapligt välgjorda med en dämpad initimitet, ibland med en anstrykning av Texas-artister som Guy Clark. Sedan är det väl också så att om man håller på tillräckligt länge med någonting så betalar det sig till sist. Mandolin Orange bildades 2009, debutplattan kom året därpå. Topparna på ”Tides of a Teardrop” märks ut av de mest gammaldags bluegrassbetonade låtarna ”Like You Used to Do” och ”Suspended in Heave