torsdag, juli 19

Tagg: Peter Sjöblom

PER GUDMUNDSON & BENGAN JANSON – HJELTAMÔS

PER GUDMUNDSON & BENGAN JANSON – HJELTAMÔS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom PER GUDMUNDSON & BENGAN JANSON: ”Hjeltamôs” (Country & Eastern/Naxos) Per Gudmundson och Bengan Janson är båda välmeriterade folkmusiker; fiol- och ibland säckpipespelaren Gudmundson har sedan sjuttiotalet medverkat på skivor tillsammans med bland andra Folk & Rackare, Kjell Westling och Kirsten Bråten Berg, medan dragspelaren Janson har ett illustert förflutet tillsammans med exempelvis Östen med resten, Kalle Moraeus, Lena Willemark och Ulf Wakenius. Bägge har spelat med Björn Ståbi och har, inte oväntat, också figurerat i den rymliga kretsen kring Ale Möller. ”Hjeltamôs” är deras första skiva tillsammans som duo. Den är tillägnad Björn Ståbi och består delvis av låtar som de Gudmundson och Janson spelat tillsammans med honom och delvis av Rättviks
MED MATEN SOM MUSIK – ANTHONY BOURDAIN 1956-2018

MED MATEN SOM MUSIK – ANTHONY BOURDAIN 1956-2018

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom hyllar en humanist som brann lika mycket för mat som för musik, den nyss bortgångne kocken och tevepersonligheten Anthony Bourdain. Jag brukar hävda att det inte är så stor skillnad på musik och mat. I bägge fallen behövs en känsla för harmoni. Det kan vara enkelt och det kan vara raffinerat; bara samklangen finns där så kan mat svänga lika mycket i gommen som musik kan göra i öronen och berika en lika myckt. Dessutom tror jag att om man nå in i den kulturella själen hos ett folk både genom musiken och genom maten. Ingen vettig människa kan hata en annan människa för vad han eller hon är född till om man förstår honom eller henne och jag känner inte till någon bättre väg in i förståelse än genom just maten och musiken. Därför kunde jag inte uppfatt
DUBBELRECENSENTERNA DYKER NER I EP-HÖGEN

DUBBELRECENSENTERNA DYKER NER I EP-HÖGEN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström & Peter Sjöblom MONOs fruktade dubbelrecensenter slår till igen! Linda Bönström (LS) och Peter Sjöblom (PS) tar sig an en trave med åtta EP och släpper lös en störtflod av ofiltrerade åsikter. ALLERGIC TO HUMANS: ”Allergic to Humans” (Novoton) PS Innan vi kör igång den måste jag säga att beskrivningen "It’s primitive, stripped down and intense. Churning guitar, skronky saxophone, tight punchy riffs and explosive/howly shout-along vocals" väcker mitt intresse. Per "Ruskträsk" Johansson är tydligen den som brölar sax på skivan. LB Spontant är min tanke att för att lyckas i den här genren idag måste man vara väldigt outstanding. Ska vi ta reda på hur det ligger till? PS Play! LB Spännande kombination med ljudet. PS Inte fjäskigt om man säger så. LB
COWBOY JUNKIES – ALL THAT RECKONING

COWBOY JUNKIES – ALL THAT RECKONING

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom COWBOY JUNKIES: ”All That Reckoning” (Proper) Cowboy Junkies utgivning har ofta skett ryckvis. Ibland har det gått flera år mellan skivorna, medan de i och med ”Nomad Series” gav ut hela fyra plattor under perioden 2010-2012. Senast vi hörde av dem skivledes var för tre år sedan, men då med arkivboxen ”Notes Falling Slow”. Uppehållet fram till nya ”All That Reckoning” har inte fått dem att lägga om kurs. Margo Timmins röst är fortfarande musikens självklara centrum, och de är fortfarande trogna den dröjande, oftast mycket lågmälda americana de gjort sig kända för (deras största stilistiska hopp skedde mellan den av deras skivor jag tycker allra mest om, den tryckande bluesiga debuten ”Whites Off Earth Now!!” och genombrottsplattan ”The Trinity Sessions” för tret
PARKER MILLSAP – OTHER ARRANGEMENTS

PARKER MILLSAP – OTHER ARRANGEMENTS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom PARKER MILLSAP: ”Other Arrangements” (Okrahoma/Thirty Tigers) Elton John lär ha återfått tron på musiken när han hörde Parker Millsap (som inte är släkt med countrysångaren Ronnie Milsap – notera stavningsskillnaden i namnet). Om Eltons åsikt är en bra eller en dålig sak när det gäller americana låter jag vara osagt, men Millsap har i alla fall lite mer ork i musiken än vad många andra i genren har, och lite mer originalitet än vad man annars förknippar med Millsaps Nashville. Emellanåt låter han nästan som Jack White om denne hade haft rötterna i en generöst definierad countryrock istället för i bluesen. Med andra ord påminner sångaren Millsap en del om Robert Plant. Detta är förstås något som besvärar mig en del; likheterna är alldeles för stora för att jag ri
MWENDO DAWA TRIO – SILENT VOICE

MWENDO DAWA TRIO – SILENT VOICE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom MWENDO DAWA TRIO: ”Silent Voice” (LJ) Jovisst är Mwendo Dawa jazz, men inte entydigt så. Gruppen har aldrig nöjt sig att hålla sig inom avgränsningarna, de har alltid upptäckarglatt och fördomsfritt rört sig mot både elektroakustisk improvisation och genrelös avantgardism. Det finns säkert jazzpuritaner som uppfattar Mwendo Dawa som blasfemiker vilket bara gör gruppens värde ännu större. Jazzpuritanerna är ett släkte som gott förtjänar att provoceras... ”Silent Voice” måste ha varit en av de svåraste skivorna någonsin för gruppen att göra. Som tillägget i gruppnamnet visar är Mwendo Dawa idag en trio sedan en av centralmedlemmarna, saxofonisten Ove Johansson, gick bort 2015. Men på ett paradoxalt sätt är han närvarande just genom sin frånvaro. Förutom att han sk
RY COODER – THE PRODIGAL SON

RY COODER – THE PRODIGAL SON

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom RY COODER: ”The Prodigal Son” (Fantasy) Min relation till Ry Cooder är idag inte lika okomplicerad som den en gång var. Jag hyser fortfarande den största respekt för hans villkorslösa kärlek till rotmusiken, men jag har med åren kommit att störas lite av att hans egen gestaltning av den emellanåt är lite magistralt präktig, som att han minsann ska undervisa lyssnaren i varenda liten musikstil som framsprungit ur det gamla Amerika. Ofta är det förstås fråga om fantastisk musik, men Cooders diskografi känns ändå ibland som en katalogaria över stilar (bevisföremål 1A: ”Jazz” från 1978). Till ”The Prodigal Son” – Cooders första platta på sex år – har han skrivit ett par låtar själv men tonvikten ligger på gamla sånger av gospelkaraktär av artister som Blind Willie J
BROKEN FILTERS – BROKEN FILTERS

BROKEN FILTERS – BROKEN FILTERS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BROKEN FILTERS: ”Broken Filters” (Rhythm Ace Recordings) Mats Grönmark har gjort skivor tidigare men detta är den första som medlem i Broken Filters. Som sologitarrist är han rätt anmärkningsvärd – hans solon är inte linjära utan kastar sig spastiskt framåt i skrapande dissonanta attacker. Hans spel påminner emellanåt om Lou Reed; Velvet Underground-referensen är särskilt giltig i den instrumentala och suveränt betitlade ”Frontalkollaps” som inleder skivan med en upptoning, som om låten redan hade pågått tjugo minuter innan den kortades ner till några minuter för att få plats på skivan. Det är överhuvudtaget de instrumentala insatserna som bär ”Broken Filters”, för lika tilltalande som Grönmark är som gitarrist, lika irriterande är han som sångare. Han ligger nå
MY WAY – NEVER LOSE THAT FEELING

MY WAY – NEVER LOSE THAT FEELING

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom MY WAY: ”Never Lose That Feeling” (Rhythm Ace Recordings) My Way hör inte till dem som vräker ut skivor i tid och otid – ”Never Lose That Feeling” är deras första sedan ”Älta” gavs ut för ungefär åtta år sedan. Stilen är dock ungefär den samma som sist, ett slags atmosfäriskt skramlig indierock-americana som inte gör sig till. Och det är My Ways största styrka, att deras tonfall och -läge känns så pass naturligt som det gör. Låtarna sticker inte nödvändigtvis ut men de är väl avvägda och trots allt bättre konturerade än vad åtskilliga andra musikaliskt besläktade band har. Jerker Bergkvist är för övrigt en sångare med många röster – ena stunden påminner han mig om Lädernunnans Jonas Almqvist (av alla människor), den andra om salig Olle Ljungström.  
MONO FYLLER 1 ÅR!

MONO FYLLER 1 ÅR!

ARTIKLAR, INTERVJUER, NYHETER, OM MONO
av Malin Bergman Gardskär (foto Regina Spektor: Sture Svensson) Idag fyller MONO ett år och Malin Bergman Gardskär ber redaktörerna och grundarna av sajten svara på lite frågor om vad de håller på med. Först och främst, stort grattis till MONO som fyller ett år och grattis till er som jobbat stenhårt med detta. PS: Tack! Hur känns det? PS: Alldeles utmärkt! Vi har jobbat stenhårt hela året och det är rätt underbart att se vad det har blivit av sajten. LB: Jag har faktiskt fått dubbelkolla i kalendern att det faktiskt stämmer, att vi haft sajten igång ett helt år känns nästan overkligt! Det är som man brukar säga, tiden går väldigt fort när man har så mycket roligt för sig. Dessutom känns det väl också så att alla sena nätter och tokiga deadlines verkligen har lett f