torsdag, november 15

Tagg: Peter Sjöblom

BECHES BREW – GOTHENBURG / STEFAN BELLNÄS – PODUNK

BECHES BREW – GOTHENBURG / STEFAN BELLNÄS – PODUNK

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BENGT BERGER BECHES BREW: ”Gothenburg” (Country & Eastern/Naxos) STEFAN BELLNÄS: ”Podunk” (Country & Eastern/Naxos) Förra gången vi hörde av Beches Brew på skiva var det i form av ett indiskt präglat storband på skivan ”Beches Indian Brew”. Men gruppen är i ständig rörelse, och man kan aldrig varit säker på vad som ska komma härnäst. Denna gång är ensemblen slimmad till en kvintett förstärkt med två gästmusiker, och ”Gothenburg” – som förstås är inspelad i Göteborg tidigare i år, dels för Sveriges Radio och dels i Music-A-Matic-studion – bjuder på musik av en annan typ än sist. Tråkigt nog och mycket förvånande är det första gången Beches Brew gör mig lite besviken. Detta beror till största delen på Göran Klinghagen. Inte för att han skulle vara en
FRANKIE DAVIES – WHEREVER I GO

FRANKIE DAVIES – WHEREVER I GO

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom FRANKIE DAVIES: ”Wherever I Go” (FD Music) En EP för några år sedan och ett par singlar ifrån den ledde till att Frankie Davies både fick mediauppskattning och turnera med The Shires och Ward Thomas. ”Wherever I Go” är hennes fullängdsdebut och blandar tyngre och sprödare låtar. De rockigare spåren låter för mycket som typisk modern Nashville-rock (dessutom med vissa otäcka spår av Bonnie Raitt), så det är i de skirare låtarna som Davies kommer bäst till sin rätt. Vilket också är när hon låter sina Emmylou Harris-influenser lysa igenom som mest. Här finns talang, men Frankie Davies skulle vinna mycket på att renodla melankolin. Det är i de mer längtande och dämpade låtar som hennes fina country-röst framträder mest fördelaktigt.  
THE TRIALS OF CATO – HIDE AND HAIR

THE TRIALS OF CATO – HIDE AND HAIR

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE TRIALS OF CATO: ”Hide and Hair” (egen produktion) Kanhända är året då Wales- och Yorkshire-bördiga folkbandet Trials of Cato bodde i Libanon det som ger deras akustiska musik en viss karaktär, men deras musik är hur som helst aningens kärvare i tonen än mycket av den moderna folkfärgade musik som kommer från Storbritannien nu för tiden. Personligen önskar jag dock att de skulle ha tagit ut svängarna ännu mer och inte slipat soundet lika mycket. Med banjo, mandolin och irländsk bouzouki hade Trails of Cato kunnat få sin musik ännu skrovligare vilket hade passat deras i grunden rustika musik fint. Men detta är bara gruppens (egenutgivna) debut, och med växande studioerfarenhet kommer de kanske att tordas lämna kvar mer av barken på musikens yta.  
THE MOODY BLUES – IN SEARCH OF THE LOST CHORD: SUPER DELUXE EDITION

THE MOODY BLUES – IN SEARCH OF THE LOST CHORD: SUPER DELUXE EDITION

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE MOODY BLUES ”In Search of the Lost Chord: 50th Anniversary Super Deluxe Edition” (Universal) Länge verkade Moody Blues ses lite över axeln av de mer hårdföra progkännarna. Under många år verkade de mest avfärdas som fjompig barnkammarprog, trots att de dränkte sin musik i progfreaksens favoritinstrument mellotron; det gamla klaviaturschabraket som med hjälp av förinspelade band så gott det kunde försökte härma stråkar, röster och flöjter men som gav allting en kylig, spöklik karaktär – få grupper har väl använt just mellotronen i lika stor utsträckning som just Moody Blues. Men nog var de lite för naivpompösa, med rötterna lite för djupt i den engelska psykedelia som var besläktad med gammal engelsk music hall och smäktande schlager. Men samtidigt hade de ofta
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 23: MIKE WILHELM

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 23: MIKE WILHELM

NYHETER, SERIER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom MIKE WILHELM: ”Wilhelm” (United Artists/ZigZag, 1976) Om jag skulle göra en lista över de coolaste sångröster jag vet skulle Mike Wilhelm absolut vara med på den. (Antagligen skulle Kaleidoscopes Solomon Feldthouse toppa denna imaginära lista.) Så det är inte mer än rätt att Wilhelm för andra gången gör entré i MONO:s artikelserie Skivor som om undan. Första gången var det med gruppen Charlatans som bara gjorde en riktig LP men som gått till historien som San Franciscos första psykedeliska band. Hur det var med psykedelian kan diskuteras – i alla fall beträffande ”The Charlatans” som mer är en uppvisning i turbofierad amerikansk musikhistoria än vad man vanligtvis förknippar med den sinnesutvidgande genren. Och även Mike Wilhelms första soloplatta hamnar i det mer ro
BERT JANSCH – JUST A SIMPLE SOUL

BERT JANSCH – JUST A SIMPLE SOUL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BERT JANSCH: ”Just a Simple Soul” (Sanctuary) Ni kan få Jimi Hendrix bara jag får min Bert Jansch. För mig betyder han samma sak, någon som demonstrerade gitarrens möjligheter och på samma gång utvidgade dem. Bara det att hans gitarr var akustisk. Han tog det som den undflyende engelske folkgitarristen Davey Graham hade gjort, men gjorde det så mycket mer brännande. Jämfört med den hela tiden behärskade och självmedvetne Graham var Jansch vid en jämförelse en skrufsig gatslyngel som anföll strängarna med så mycket blues att han skapade en helt egen instrumentalistpersona. Beståndsdelarna var inte nya, men Jansch oborstade attityd till gitarren var det – i alla fall sett till de brittiska öarna. Han slet i strängarna, smällde dem hårt mot greppbrädan som om den
ANDERS F. RÖNNBLOM – DET HYSTERISKA DRAGET NERFÖR TARSCHAN BOULEVARD

ANDERS F. RÖNNBLOM – DET HYSTERISKA DRAGET NERFÖR TARSCHAN BOULEVARD

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom ANDERS F. RÖNNBLOM: ”Det hysteriska draget nerför Tarschan Boulevard” (F-Records/Plugged) Att Anders F. Rönnblom sedan några år tillbaka befinner sig i en särskilt briljant kreativ fas får inte få oss att glömma att hans förflutna också innehåller en hel serie minst sagt framstående skivor. Nu återutger han ett par av dem i form av en dubbel jubileumsutgåva, ”Det hysteriska draget nerför Tarschan Boulevard” – den titel som de båda skivorna skulle ha haft om de getts ut tillsammans som det var tänkt från början. (Hur det nu var tänkt från början – projektet kunde lika gärna ha tagit formen av en film, eller en bok, eller ett performance.) I stället delades det upp på de två separata skivorna ”Det hysteriska draget” och ”Komedia – en tripp nerför Tarschan Boulevard
ELVA BILJETTER TILL POPHIMLEN

ELVA BILJETTER TILL POPHIMLEN

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom För att inte gilla åttiotalet är Peter Sjöblom ovanligt fixerad vid det. Men han har sina skäl. Den här gången är skälen elva till antalet – och allihop börjar på bokstaven POP. Dessutom fnissar han åt gamla lustigheter han har hört tusen gånger förut. Till skillnad mot vad som ibland brukar sägas om sextiotalet – att den som minns det inte var med om det – så antar jag att de flesta som var med på åttiotalet kommer ihåg detta mycket väl. På gott eller ont, beroende på vem man frågar. Somliga tyckte helt klart om glamouren och överdådet, de tyckte om att titta på glittret och ytligheterna. Vi andra – för jag tillhör dem – kommer ihåg samma sak men avskydde det och fuktade våra uttorkade strupar så gott vi kunde vid de vattenhål som trots allt stod oss till buds
HÅKAN THÖRN – 1968: REVOLUTIONENS RYTMER

HÅKAN THÖRN – 1968: REVOLUTIONENS RYTMER

BÖCKER & FILM, NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom HÅKAN THÖRN: ”1968 – Revolutionens rytmer” (Daidalos Förlag) 1968 är mer än bara ett år, det är en beteckning för en tidsanda som sträckte sig över en längre tid än ett kalenderår. Att det var ett omstörtande och i flera avseenden konstruktivt år råder det förstås ingen tvekan om, men jag har börjat tycka att vurmen för 1968 om ett symbolår för både politik och musik är tröttsam. Den romantiska tilltron till 1968 års motkulturella förhållningssätt slår mig som lika naiv och lite beklämmande som tidens tro på att man kunde knarka sig till insikt och knulla sig till frihet. För att inte tala om det mantramumlande försöket att levitera Pentagon och yippie-rörelsens allra larviga upptåg. Alltför ofta tycks det handla om ett frihetssökande i en mer vulgärhedonistisk
LARS JACOB JAKOBSSON & PETER WAHLQVIST – NATIONALBOKEN

LARS JACOB JAKOBSSON & PETER WAHLQVIST – NATIONALBOKEN

BÖCKER & FILM, NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom LARS JACOB JAKOBSSON & PETER WAHLQVIST: ”Nationalboken – Den enda sanna skrönan om Nationalteatern” (Vulkan Media) Det var en tid när allting var politiskt, och om det inte var politiskt från början så skulle det ändå politiseras ner på molekylär nivå. Strävan hos sjuttiotalets proggrörelse som i stort inkluderade i princip alla sorters uttryck – musik, barnkultur, litteratur, teater, media – var att upphäva kommersialismens och framför allt den amerikanska imperialismens inflytande över det inhemska skapandet. Som så ofta sker förvandlades hållningen till samma sak som den avsåg bekämpa. Ju längre årtiondet fortskred, desto mer dubbelmoralisk och hegemoniskt förtryckande blev rörelsen, med rättrogna undersåtar till inte minst den göteborgske mogulpolitruken