torsdag, september 20

Tagg: Peter Sjöblom

YOUNG WATERS – YOUNG WATERS

YOUNG WATERS – YOUNG WATERS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom YOUNG WATERS: ”Young Waters” (Young Waters) Dessa engelsmän hette tidigare Snufkin The Band (efter engelska namnet på Snusmumriken) och har jämförts med Incredible String Band, Fleet Foxes och Arvo Pärt, och det är rimligt att undra hur de får ihop den vimsiga brittiska folkmusiken, den helskäggiga amerikanska rotrocken och den serena estniska melankolin. Svaret är att de får väl på sitt sätt – ibland påminner de om ett mindre rubbat Comus – men att resultatet inte är så bra som man kunde fantisera om på förhand. Framför allt stör jag mig väldigt på sången. Kerry Ann Smiths röst är okej, men Theo Passinghams sätt att sjunga är otroligt enerverande, med ett snabbt och ytligt hypervibrato och med korta avhuggna stavelser i ett ryckigt slags mini-staccato. Låtarna är
GREGORY ALAN ISAKOV – EVENING MACHINES

GREGORY ALAN ISAKOV – EVENING MACHINES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom GREGORY ALAN ISAKOV: ”Evening Machines” (Dualtone) Det har med åren vuxit fram ett slags subkategori som man skulle kunna kalla kriminal-indie. Tänk Choir of Young Believers och deras ”Hollow Talk” som användes som signaturmelodi till teveserien ”Bron”. Vemodigt, svävande och med ett sorts kvävt americana-mummel till sång, alternativt ett sorts kvävt americana-mummel dränkt i spatiöst reverb. Gärna med en suckande cello och ett valiumdövat piano som någon annan jävla pojkrums-Satie. Typ Gregory Alan Isakovs fjärde platta ”Evening Machines” alltså. Den här musiken är så hopplöst avkroppsligad, den svävar runt som en heliumballong mot innertaket, och kommer man den för nära – det vill säga försöker ägna den lite allvarligt menad uppmärksamhet – pyser den ursäkt
ANNE MARIE ALMEDAL – LIGHTSHADOW

ANNE MARIE ALMEDAL – LIGHTSHADOW

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom ANNE MARIE ALMEDAL: ”Lightshadow” (+47) Sist vi hörde ifrån Anne Marie Almedal på skiva var med den finstämda, sex år gamla ”Memory Lane”. Då hade hon värvat den engelska basisten Danny Thompson – känd från framför allt folkrockbandet Pentangle, som studiomusiker – men denna gång omger hon sig uteslutande med norska landsmän. Musiken hamnar icke desto mindre i folkfacket, eller kanske mer precist i fållan för de singer/songwriters som tydligt låtit sig inspireras av Joni Mitchell. Mitchell och Kate Bush är de som såsom inspiratörer danat ”Lightshadow”. Det är luftigt och sirligt men ack så kyligt och distanserat. Soundet är lika glansigt och tillrättalagt som en IKEA-katalog. Sitt inte och såsa! Ge mig lite själ! Ge mig lite kött och blod, eller låt mig slippa.
LUCERO – AMONG THE GHOSTS

LUCERO – AMONG THE GHOSTS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom LUCERO: ”Among the Ghosts” (Liberty & Lament) Tjugo år och nio plattor nu för Memphis-bandet Lucero vars americana är lite mer kraftfull än vad som ofta är fallet i genren. Mycket tack vare centralfiguren Ben Nichols som är en åtminstone skapligt bra sångare. Dessutom rätt bra låtar med dramatiska ”Always Been You”, spaghetti-twangiga ”Long Way Back Home” och Walkabouts-aktiga ”Back to the Night” i topp. För övrigt fantastiskt snyggt omslag.
ANA SILVERA – ORACLES

ANA SILVERA – ORACLES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom ANA SILVERA: ”Oracles” (Gearbox) En engelsk singer/songwriter med mycket folkmusik i rösten och skirt utsmyckade pianobaserade låtar. Det är omöjligt att inte komma att tänka på Kate Bush – jag är övertygad om Silvera har en komplett Bush-katalog hemma i skivhyllan och en spellista full av brittisk folkmusik. Det är välgjort och genomtänkt, på gränsen till utstuderat. Det hela blir lite livlöst och för exakt, och framför allt lite för derivativt för att bli riktigt spännande.
ORIONS BELTE – MINT

ORIONS BELTE – MINT

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom ORIONS BELTE: ”Mint” (Jansen) Orions Belte är en norsk trio som begår sin debut med ”Mint”. Musiken är luftig och mestadels sånglös med influenser från instrumentalsurf, americana, filmmusik och psykedelia och tassar fram i en lätt, mysproggig lunk. Det är atmosfäriskt och väldigt behagligt – lite för behagligt faktiskt. Skivan är lite oengagerande, och har jag svårt att hålla koncentrationen trots att skivan inte är mer än trettiofem minuter lång.
PER GUDMUNDSON & BENGAN JANSON – HJELTAMÔS

PER GUDMUNDSON & BENGAN JANSON – HJELTAMÔS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom PER GUDMUNDSON & BENGAN JANSON: ”Hjeltamôs” (Country & Eastern/Naxos) Per Gudmundson och Bengan Janson är båda välmeriterade folkmusiker; fiol- och ibland säckpipespelaren Gudmundson har sedan sjuttiotalet medverkat på skivor tillsammans med bland andra Folk & Rackare, Kjell Westling och Kirsten Bråten Berg, medan dragspelaren Janson har ett illustert förflutet tillsammans med exempelvis Östen med resten, Kalle Moraeus, Lena Willemark och Ulf Wakenius. Bägge har spelat med Björn Ståbi och har, inte oväntat, också figurerat i den rymliga kretsen kring Ale Möller. ”Hjeltamôs” är deras första skiva tillsammans som duo. Den är tillägnad Björn Ståbi och består delvis av låtar som de Gudmundson och Janson spelat tillsammans med honom och delvis av Rättviks
MED MATEN SOM MUSIK – ANTHONY BOURDAIN 1956-2018

MED MATEN SOM MUSIK – ANTHONY BOURDAIN 1956-2018

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom hyllar en humanist som brann lika mycket för mat som för musik, den nyss bortgångne kocken och tevepersonligheten Anthony Bourdain. Jag brukar hävda att det inte är så stor skillnad på musik och mat. I bägge fallen behövs en känsla för harmoni. Det kan vara enkelt och det kan vara raffinerat; bara samklangen finns där så kan mat svänga lika mycket i gommen som musik kan göra i öronen och berika en lika myckt. Dessutom tror jag att om man nå in i den kulturella själen hos ett folk både genom musiken och genom maten. Ingen vettig människa kan hata en annan människa för vad han eller hon är född till om man förstår honom eller henne och jag känner inte till någon bättre väg in i förståelse än genom just maten och musiken. Därför kunde jag inte uppfatt
DUBBELRECENSENTERNA DYKER NER I EP-HÖGEN

DUBBELRECENSENTERNA DYKER NER I EP-HÖGEN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström & Peter Sjöblom MONOs fruktade dubbelrecensenter slår till igen! Linda Bönström (LS) och Peter Sjöblom (PS) tar sig an en trave med åtta EP och släpper lös en störtflod av ofiltrerade åsikter. ALLERGIC TO HUMANS: ”Allergic to Humans” (Novoton) PS Innan vi kör igång den måste jag säga att beskrivningen "It’s primitive, stripped down and intense. Churning guitar, skronky saxophone, tight punchy riffs and explosive/howly shout-along vocals" väcker mitt intresse. Per "Ruskträsk" Johansson är tydligen den som brölar sax på skivan. LB Spontant är min tanke att för att lyckas i den här genren idag måste man vara väldigt outstanding. Ska vi ta reda på hur det ligger till? PS Play! LB Spännande kombination med ljudet. PS Inte fjäskigt om man säger så. LB
COWBOY JUNKIES – ALL THAT RECKONING

COWBOY JUNKIES – ALL THAT RECKONING

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom COWBOY JUNKIES: ”All That Reckoning” (Proper) Cowboy Junkies utgivning har ofta skett ryckvis. Ibland har det gått flera år mellan skivorna, medan de i och med ”Nomad Series” gav ut hela fyra plattor under perioden 2010-2012. Senast vi hörde av dem skivledes var för tre år sedan, men då med arkivboxen ”Notes Falling Slow”. Uppehållet fram till nya ”All That Reckoning” har inte fått dem att lägga om kurs. Margo Timmins röst är fortfarande musikens självklara centrum, och de är fortfarande trogna den dröjande, oftast mycket lågmälda americana de gjort sig kända för (deras största stilistiska hopp skedde mellan den av deras skivor jag tycker allra mest om, den tryckande bluesiga debuten ”Whites Off Earth Now!!” och genombrottsplattan ”The Trinity Sessions” för tret