söndag, maj 19

Tagg: Peter Sjöblom

HASIL ADKINS OCH SKRAMLET FRÅN EN SKURHINKSGITARR

HASIL ADKINS OCH SKRAMLET FRÅN EN SKURHINKSGITARR

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Med en nyutgåva av samlingsplattan ”Out to Hunch” i antågande passar Peter Sjöblom på att hylla en av rockmusikens största excentriker, Hasil Adkins. Det var Hank Williams som tände stubinen åt Hasil Adkins karriär, fast det hade Hank Williams förmodligen ingen som helst aning om. Det är dessutom tveksamt om den upphöjde countrysångaren hade sett det som en fjäder i cowboyhatten. Boone County ligger i West Virginias sydvästra delar och är inte större än drygt en kvadratmil till ytan. Idag har samhället en folktäthet på tio personer per kvadratkilometer. Jag antar att det inte var mycket större på femtiotalet. Mycket kunde alltså hända utan att någon såg det. Exakt vad Hasil Adkins, fattigt uppvuxen under den stora depressionen och utan skor tills det att han kom
SÅ LÄNGE’RE SVÄNGER – EN INTERVJU MED MIKAEL RAMEL (DEL 3)

SÅ LÄNGE’RE SVÄNGER – EN INTERVJU MED MIKAEL RAMEL (DEL 3)

ARTIKLAR, INTERVJUER, NYHETER
av Peter Sjöblom (foto huvudbild: Petra Holmstedt) I den tredje och sista delen av MONO:s maratonutfrågning av Mikael Ramel berättar han ymnigt om sitt tjugohundratal, en tid när hans musik började genklinga hos artister, och en tid av olika samarbeten och projekt med andra artister. En tid när hela musikbranschen skakades i sina grundvalar och när dunkla idéer började sippra upp till den samhälleliga ytan som sumpgas ur det förflutna. (Del ett av intervjun kan ni läsa här, och del två här.) Nittiotalet var ett skivtyst årtionde för Mikael Ramel. Efter barnkassetten ”Musiktåget” 1991 dröjde det ända till 2000 innan han återkom i inspelad form, med liveplattan ”Rambalaja”. - Som jag förklarade tidigare kom musikterapin in här och tog mycken av min tid. Jag bodde i en ort som
VI TÄNKER PÅ MUSIK, DET ÄR ALLT

VI TÄNKER PÅ MUSIK, DET ÄR ALLT

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Linda Bönström Den femte maj för två år sedan så tryckte Peter Sjöblom och jag på knappen – publicera. Och i samma stund fanns MONO för andra än oss själva, efter månader av huvudbry, tveksamheter och ren arbetsglädje. Idag har jag tänkt att visst var det galet, varför skaffa sig fler deadlines här i livet? Ansvar och nervspänningar, sena kvällar och plågsam skrivkramp. Så inser jag plötsligt att jag har förlorat mig i musiken, inte sitter jag och tänker på förpliktelser. Jag tänker på musik. Det är allt. När vi känner oss överväldigade - för det gör vi ibland - när texter saknas, när vi är förkylda eller när såväl recensionsskivorna och mejlen svämmar över, ja då påminner vi varandra om vad det hela handlar om. Vi startade MONO som en del av er redan vet för att vi vill
SÅ LÄNGE’RE SVÄNGER – EN INTERVJU MED MIKAEL RAMEL (DEL 2)

SÅ LÄNGE’RE SVÄNGER – EN INTERVJU MED MIKAEL RAMEL (DEL 2)

ARTIKLAR, INTERVJUER, NYHETER
av Peter Sjöblom (huvudbild: Petra Holmstedt) För några veckor sedan publicerade MONO första delen av en lång intervju med legenden Mikael Ramel. Här fortsätter berättelsen om honom med hans egna ord! När vi lämnade Mikael Ramel i slutet av del ett av den här långa intervjun med honom hade han precis gett ut sin tredje platta. Hans första plattor ”Till dej”, ”Extra vagansa” och ”3:dje skivan” utgör ett slags informell trilogi – inte minst för att det är de Ramel-skivor som oftast nämns och som har en fundamental plats i den svenska sjuttiotalsmusik. Ja, i svensk musik överhuvudtaget – det är tre underbara skivor som förtjänar allt beröm de kan få! Men Mikael Ramels karriär har mer att erbjuda. 1979 kom ”Rycker dej i svansen”, en skiva som skiljer sig en del från de föregående. H
LITTLE WILLIE JOHN – THE SWEET, THE HOT, THE TEENAGE BEAT

LITTLE WILLIE JOHN – THE SWEET, THE HOT, THE TEENAGE BEAT

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom LITTLE WILLIE JOHN: ”The Sweet, The Hot, The Teenage Beat” (Vinyl Passion) Skriver man in ”Little Willie John” i Googles sökfält får man bland de första resultaten fler träffar på Peter LeMarcs låt än artisten Little Willie John. Utan att hacka på LeMarc kan man ändå tycka är lite orättvist mot någon som faktiskt har skrivit ”Fever” och därmed en av de bästa låtarna någonsin. Om denna nyutgåva (på utökad vinyl) av Little Willie Johns ”The Sweet, The Hot, The Teenage Beat” frå 1961 kommer att skifta sökbalansen är osannolikt, men den är oavsett en påminnelse om hans storhet och sådana kan man inte få för många av. För om han kallades ”Little” och var kort i rocken – strax över en och sextio – var han desto större i rösten. Även de gånger låtarna inte var av toppk
BILLY ”CRASH” CRADDOCK – BOOM BOOM BILLY: THE ROCK’N’ROLL YEARS

BILLY ”CRASH” CRADDOCK – BOOM BOOM BILLY: THE ROCK’N’ROLL YEARS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BILLY ”CRASH” CRADDOCK: ”Boom Boom Billy – The Rock'n'Roll Years” (Jasmine) Billy ”Crash” Craddock är kanske inte en så stor angelägenhet i vår del av världen men i USA är han känd som en bildskön countrysångare som gärna knäppte upp ett par extra skjortknappar för att visa sin håriga bringa. Han kallas ibland för ”the king of country rock” vilket är en våldsam överdrift eftersom han inte är någon countryrockare i den mening vi oftast tänker oss, och om han hade varit det så hade han ändå knappast varit kung över genren. Men han har i alla fall haft en del stora crossover-framgångar i hemlandet, inte minst under sjuttiotalet. Som många i hans generation började han göra musik redan under rockabillyns femtiotal. Han var knappast någon råbarkad Gene Vincent- eller
SVANTE GRUNDBERG 1943-2019

SVANTE GRUNDBERG 1943-2019

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom (bild: Radio Nattsudd) Nöjesmångsysslaren Svante Grundberg avled hastigt i helgen, 75 år gammal. Peter Sjöblom saknar och minns honom. Det raljeras ofta över hur Sverige förr bara hade två tevekanaler innan reklamkanalerna exploderade ut ur rutan med en kaskad av ständiga avbrott för allsköns meningslösa produkter. Värre var väl att det på åttiotalet egentligen bara fanns ett program att titta på, om man nu inte vill Kryzza med Arne Hegerfors och Björn Skifs, Nöjesmaskinera och -massakrera med Sven Melander, eller få pupill-infarkt av Jacob Dahlins och Malena Ivarssons visuella slipprighet. Programmet hette Nattsudd och gick av och till under sex år och var den bästa lågbudgetteve som gjorts sedan barnprogrammet Tårtan i början av sjuttiotalet. Det enkla koncept
DADDY LONG LEGS – LOWDOWN WAYS

DADDY LONG LEGS – LOWDOWN WAYS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DADDY LONG LEGS: ”Lowdown Ways” (Yep Roc) Efter tre skivor i eget namn och en tillsammans med särlingen T. Valentine på skrammelrockbolaget nummer ett, Norton Records, har de tre newyorkarna i Daddy Long Legs bytt bolag till Yep Roc och levererar sin mest träffsäkra smocka hittills med ”Lowdown Ways”. Med tanke på hur deras tidigare skivor har låtit är det fullkomligt häpnadsväckande. Låt inte trions Brooklyn-hemvist förvilla er: Daddy Long Legs har grävt där bluesens går som djupast i myllan med rottrådar som heter sådant som Son House, Howlin' Wolf och John Lee Hooker. De har fört upp det autentiska till ytan och patinerat det ytterligare med ett par delar Captain Beefheart, några fler delar Dr. Feelgood och en del Flat Duo Jets. Daddy Long Legs sångare och fr
DIVERSE ARTISTER/SAMEYDA ENSEMBLE – MUSIC FROM TURKEY

DIVERSE ARTISTER/SAMEYDA ENSEMBLE – MUSIC FROM TURKEY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DIVERSE ARTISTER/SAMEYDA ENSEMBLE: ”Music from Turkey” (Caprice/Naxos) Jag kan inte minnas att jag någonsin upplevt någon musik exotisk. En sådan upplevelse utgår från ett etnocentriskt förhållningssätt och för mig är musik musik allena oavsett var den kommer ifrån och är ingenting att uppröras över om den inte är riktigt dålig eller dyngpretentiös (vilket givetvis är helt subjektiva avgöranden). Vissa musiktraditioner har visserligen krävt lite mer tillvänjning, men det har aldrig varit fallet med turkisk musik. För mig låter den turkiska melodiken lika naturlig som, säg, blues- eller mollskalorna. Tonerna faller ”rätt” enligt min instinkt och emotionella logik. Därför är det knappast konstigt att ”Music from Turkey” mestadels placerar sig rätt hos mig. Skiva
GRAHAM PARKER – SQUEEZING OUT SPARKS: SOLO ACOUSTIC 40th ANNIVERSARY

GRAHAM PARKER – SQUEEZING OUT SPARKS: SOLO ACOUSTIC 40th ANNIVERSARY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom GRAHAM PARKER: ”Squeezing Out Sparks – Solo Acoustic 40th Anniversary” (Quake) En gång i tiden var Graham Parker om inte den allra största grejen så i alla fall stor nog för både kritiker och de skivköpare som ville ha lite matigare musik. Mellan 1976 och 1980 gav han ut en serie skivor där han backades upp av The Rumour, ett slags engelsk motsvarighet till Southside Johnnys Asbury Jukes där New Jerseys skyline var utbytt mot Londons sotiga tegelväggar och arbetarklassmiljöer. Skivor som ”Howlin' Wind”, ”Heat Treatment” och ”Stick to Me” bekräftade Parker och hans band som den felande länken mellan den ilskne Elvis Costello och den soulige Van Morrison. Allihop borde allmänt räknas som oumbärliga klassiker. Men idag har Graham Parker inte alls samma status. Han