Tag: Nick Waterhouse

Dec312019 by adminNo Comments

PETER SJÖBLOMS ÅRSKRÖNIKA

av Peter Sjöblom Peter Sjöblom ser tillbaka på ett 2019 som han tror bara var sex månader långt och presenterar sina tio favoritskivor från året som gått. Va? Är det redan slut?! Det var ju helt nyss som jag sammanfattade 2018? Fattar inte vart 2019 tog vägen. Det känns som att det bara var ett halvår långt. Fast tillräckligt långt för att det skulle rymmas allehanda dumheter men dem orkar jag inte gå in på eftersom jag inte tänker bli politisk här. Det är sällan jag orkar bli det numer. Jag förklarar mig snart apolitisk eftersom jag struntar i om ordbajset kommer från höger, vänster eller en obestämd plats i rummet. Skitsnack är skitsnack om än i röda, rosa, blåa eller bruna dosor. Och det har kommit en masse i år. Från alla håll. Känns visserligen som att jag sagt det i f

Maj282019 by adminNo Comments

BOBBY OROZA – THIS LOVE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Peter Sjöblom BOBBY OROZA: ”This Love” (Big Crown) Som trogna MONO-läsare förmodligen vet är jag lite svag för nutida soul som med sound och förhållningssätt blickar tillbaka på sextio- och sjuttiotalet, artister som Nick Waterhouse, i sina bästa stunder James Hunter och förstås och framför allt salig Sharon Jones. Även om estetiken visserligen kan bli ett självändamål – retro för sakens skull och inte självklart med ett stort innehåll – är det roligt att notera hur den har spridit sig långt utanför det tongivande Daptone-bolaget. Men jag måste erkänna att jag inte hade väntat mig att Finland skulle bidra till genren. Inte för att jag underskattar finsk musik – jag hade bara inte föreställt mig Finland som en soulnation. Bobby Oroza visar att jag åtminstone delvis hade fel.

Mar192019 by adminNo Comments

NICK WATERHOUSE – NICK WATERHOUSE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Peter Sjöblom NICK WATERHOUSE: ”Nick Waterhouse” (Innovative Leisure) Egentligen är detta en typisk platta för etiketten Daptone, känd för att ge ut artister som Sharon Jones & The Dap-Kings, The James Hunter Six och Budos Band. Nick Waterhouse har ett liknande ”retrosound” grundat i klassisk ruffig femtiotals-rhythm & blues och sextiotalsoul. Hos Waterhouse blir musiken till och med ännu skitigare när han lägger till en dos garagerock (hör ”Song for Winners” och ”Man Leaves Town”). Vilken ljudestetik han eftersträvar framgår ytterligare av att plattan (som är hans fjärde sedan debuten 2012) är inspelad i Los Angeles mytomspunna Vox-studio med anor tillbaka till trettiotalet. Det ska dock sägas att jag inte känner mig bekväm med retrobegreppet. Det finns något lite ne